Hur klarar man att vara förälder?

Det ordnar sig jättebra. Se till att må bra i dig själv och ha det tryggt och stabilt runt dig är nummer ett. Du växer med uppgiften. Dag för dag utvecklas ditt barn från att vara en liten bebis som bara behöver det mest basala för att sedan steg för steg bli mer oberoende. Barn behöver närhet, glädje, att man läser böcker för den och går ut med den och uppfyller de basala behoven. Då byggs självkänslan och tryggheten hos barnet. Sedan kommer det mesta automatiskt.

Tack. Böcker, kramar, och utevistelse med lek kommer det finnas tid till, det kommer jag se till.

Hade samma känsla, fick boost av 2 rätt absurda saker:
1) Någon kändis, tror det var Jonas Gardell, sa att: "Det måste väl ändå vara bättre att ha oss som föräldrar än att sniffa lim i ett gathörn i Guatemala" (eller något i den stilen... Andemeningen = ha föräldrar som älskar sina barn, vill dem väl och gör sitt bästa = otroligt mycket mer än många barn ens kan drömma om. Även om man skulle "misslyckas" så har man gjort sitt bästa för att lyckas)
2) Läste i tidningen om en bil som stoppats av polisen kl 03.30 en tisdags natt. I bilen satt: 1 drogpåverkad och onykter man som körde (barnets pappa) + en drogpåverkad och onykter kvinna i framsätet (barnets mamma) + 1 3veckor gammal baby i mammans knä.
Ingen hade bilbälte och bilen kördes vårdslöst.
Efter det insåg jag att SÅÅÅ illa kommer det aldrig att bli för oss = vi kommer inte misslyckas så kapitalt som vissa andra...

Så när saker kändes övermäktiga så tänkte jag på dessa stackars barn och insåg att vårt barn som fått vänta 3 minuter på torr blöja inte var i närheten av att bli dåligt behandlade.

Sant. Jag har ju som utgångspunkt att jag vill ge mina barn allt jag kan för en fin uppväxt med massor av glada minnen att se tillbaka på när de blir stora. Och samtidigt kanske visa en mamma som gör saker hon blir glad av (som träning, ett jobb hon gillar, att ha drömmar man följer, och att även en mamma kan gilla en glass ibland och tycka att det är kul att klättra i ett träd.)

Ibland när man ser och hör allt känns det bara så otroligt överväldigande och fullt av minerad mark...

Det löser sig för de flesta. Du ska köra ditt/ert race (om ni är två föräldrar). Och följa era instinkter och er magkänsla. Med sunt förnuft kommer man långt.

Vi har dom som ser en mamma ge sitt barn en glass och direkt tänker - jävla stil att ge ungen glass varje dag - barn behöver INTE så mycket socker!
Medan andra tänker - så mysigt att få njuta av en glass tillsammans så här på våren

Gör det som du tror på. Allting annat är orelevant.

Fastna i dogman om hur du skall vara.

Uppfostra som du vill uppfostra och utifrån hur du tror ett barn kan växa upp bra.

Jag skulle kunna säga massor av saker om hur du borde göra. Men det är mina åsikter.

Som jag brukar säga på jobbet till nyanställda;

Vad man än gör, så finns det alltid någon som tyckte att du kunde gjort annorlunda. Det ändrar inte det faktiskt att du nu har gjorde vad du har gjort. Dessutom är det ömsesidigt. Alltså är är premissen att ingen vet det rätta svaret.

Så kör ditt race. Du äger ditt liv ingen annan.

Som övriga säger. 

Men även, se till att skaffa lite teflon runt dig.

Dvs, lita på dig själv och din egen magkänsla, och skit i vad random tyckare säger, om du tycker att det är rimligt att ge ungen glass, ge ungen glass osv osv. 

Ingen är perfekt, och dom som vill framhäva sig att dom är så jävla bra, gör ju troligtvis det för att dom har någon form av mindervärdeskomplex. 

Det är ett stort ansvar att ha barn, det är den person man älskar mest i hela världen och man vill att det ska gå bra, att det ska bli en välfungerande vuxen, och det kan hända så mycket på vägen.

Men, man kommer långt med kärlek och sunt förnuft. Var aldrig rädd för att söka hjälp av andra, tänk på att du aldrig är ensam om att vilja byta bort barnet ibland, eller tro att det bara är ditt barn som är jobbigt osv. Vi sitter alla i samma båt. Gör ditt bästa och det kommer att räcka långt.

Vad gäller soc. anmälningar, så ska det mycket till för att bli anmäld. Visst förekommer att idioter anmäler för skitsaker, även att vissa kommenterar skitsaker. Men så är livet i övrigt också, bittra människor finns överallt. Det får man skaka av sig.

Det är stort att vänta barn, det är ett nytt liv som växer där inne, och då kommer sådana här tankar upp. Fullt naturligt. Och det kommer att gå bra, du kommer att klara det 

Ta inte in allting på en gång. Njut av tiden med ditt barn. De växer så fort. Försök att lyssna mest till dig själv och lita på att du vet vad som är bäst för ditt barn. Försök att inte tänka så mycket på vad andra tycker.

Jag har flera barn, och det är råden jag skulle gett till mig själv innan jag blev mamma första gången och var nervös och väldigt osäker och ibland gjorde val i min uppfostran som inte kändes rätt för mig men som andra sa att man skulle göra. (Få barnet att sova själv bland annat. Min yngsta sover alltid med mig idag, till skillnad från min stackars äldsta fick uthärda med skrikmetoder osv. Är klokare idag, och har lugnare och mysigare. Ingen är perfekt, men man lär sig med tiden.)

Du kommer växa med uppgiften, som någon annan skrev. Det är fantastiskt att få vara mamma. (Och tufft ibland såklart.) Ta vara på tiden. Det kommer gå bra.

Tack hörni.

Jag ser ju tillbaka på min uppväxt och alla bra och härliga saker jag fick med mig som jag vill ge till ett barn i min egen familj nu- för att jag många år senare minns det med ett stort leende och minnen jag blir glad över. Ofta inga dyra saker, men närvarande föräldrar som åkte pulka med en på vintern, badade på sommaren med medhavd picknick. Åkte på roliga små utflykter hela familjen. Och altid peppade och stöttade, och fanns där att fråga eller be om hjälp eller råd.

Det kanske är en bra nog start helt enkelt.

Rådet om lite teflon är nog bra dock, och att det kan finnas flera bra vägar som kan vara bra på olika vis. Så man inte börjar tveka om allt i sin egen magkänsla när andra har åsikter.

Du får bestämma dig för vad DU tycker är viktigt. Folk tycker så mycket, och så har det alltid varit. Men dehlrs lite mer idag pga sociala medier. Att bli utskälld av främlingar för att barnet får glass är nog ytterst ovanligt. Knäppisar finns överallt. Det är inget att bry sig om. Och socanmälningar haglar inte alls, men de som upplever sig blivit felaktigt anmälda får rätt mycket utrymme i media.

Precis, dessutom, en utomstående har inte en helhetsbild.

Dom vet inte att det är den enda glassen den där veckan, och att den gjordes som tröst för att storebror fick åka till leklandet med en kompis. 

Ja du fattar. 

Sen är det ju inte fel att lyssna på andra, men välj vilka dessa andra är. Är det någon du har förtroende för, som har sunda åsikter och värderingar, som kommer med konstruktiv kritik för att personen bryr sig om er och ser något, kanske som man själv inte tänkt på, då är det ju bra att ta det till sig och fundera över. 

Men en surgubbe på stan, eller vilken främling som helst på internet, nej det är bara låta det rinna av. 

Strunt i vad andra tycker. Det enda barn behöver mat, kärlek och gränser.

Det är ett mycket bra liv att vara förälder.

Kommer bli superbra oroa dig inte för någonting

Man utgår från sig själv och sina egna barn och gör vad som är bäst utifrån den sits man har. Det finns ingen "mall" utan bara en massa tyckande. Och där får man lära sig att strunta i "goda" råd, myter och trams folk kommer med. Läs lite grundläggande böcker och sen gör du som du/ni tycker är bäst. 

Alla är lite nervösa inför första barnet. Är man inte det är det snarare nåt fel. Första oron gäller grundläggande skötsel- ska jag ta hand om det där hjälplösa knytet? Sen oro för deras utveckling, kunskaper och en massa annat. Man tar en sak i taget!   Dyker problem upp tar man dom när dom kommer. De som vill hitta fel på hur man är som mamma kommer hitta fel- det kvittar vem man än är. Då får man skaffa lite ryggrad och stå upp för sig själv och sin egen förmåga.

1. Sluta häng på Familjeliv (och liknande ställen), eller öva dig på att inte bry dig om vad andra säger
2. Googla på "additionsstress"
3. Tänk på att du ska vara en förebild för ditt barn, och du vill väl inte att ditt barn ska tro att hen måste vara perfekt? Då är det ju säkrast att du inte är det heller... 

Det kommer bli bra 

Ta inte familjeliv eller andra ställen du läser sånt där på för stort allvar.

Lyssna på Baz Luhrmanns tal "wear sunscreen". Den riktar sig mot ungdomar som tar studenten men tåls att höra av alla. Vill du inte lyssna så kan du läsa detta om vad han säger om att lyssna på andras råd:

Be careful whose advice you buy but be patient with those who supply it

Advice is a form of nostalgia, dispensing it is a way of fishing the past

From the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts

And recycling it for more than it's worth

Verkligen tack ni som tagit er tid att svara. Jag får bara en sån känsla av ?men oj vad har jag givit mig in på? ibland nu under graviditeten, kanske mer också eftersom man inte träffar så många nu alls och spenderar mer tid åt att fundera själv.

Samtidigt vet jag ju att det är detta jag vill; innan jag blev gravid var jag så oroad för om det inte skulle gå. Det var inte säkert att jag skulle hamna här och jag har lagt flera år på tanken att det får bli bra oavsett - men att jag ju skulle vilja uppleva allt det som hör familjelivet till.

Så det är nog mycket känslor i omlopp, när något man velat länge, men tryckt tillbaka lite för att livet faktiskt ska kunna bli fint oavsett - ändå plötsligt händer.