Orkar inte, slut som människa, sonen så otroligt elak

Ett tips från egen erfarenhet. Jag tänker att du bör ligga steget före. Vad händer om någon annan nu gör Soc anmälan, tex skolan eller kompisars föräldrar och du blir indragen i utredning som kommer att visa att varken du eller pappan sökt hjälp trots tydliga signaler?

Det må hända att soc inte alltid gör det dem ska, men om du initierar en utredning pga oro för sonens beteende och det faktum att pappan vägrar medicinering, så har du visat att du bryr dig.

Du bör inte vara mer rädd för "vad andra ska tycka" eller att ni ska bli "svartmålade" än vad du bör vara för hur det ska gå för sonen. Han verkar ligga väldigt illa till med tanke på sitt beteende, så gör inte du något så lär andra reagera snart.

Fast vi HAR sökt hjälp. Jag har initierat den här utredningen och vi går på ADHd centrum BUM psykolog och hela paketet. Har gått en kometkurs också. Är osäker på om läkaren tycker det verkligen behövs att vårdnaden fråntas pappan så pojken kan medicineras. Läkaren har aldrig opponerat sig mot pappan, säger bara att vi måste vara överens. Om inte annat så borde ju läkaren göra en orosanmälan om de vill gå över pappan? Problemet är ju bara att pappan inte talar sanning och slätar över sonens beteende så vården har ju ingen helhetsbild. I nuläget tror de typ att han har mest problem hemma hos mig bara eftersom jag är ärlig.

Tack alla som svarat.

Det går inte att han säger att min man slagit honom. Han kan förstöra hela våra liv. Han har en kompis vars mamma jobbar på lilla barnets förskola. Tänk om han säger nåt till den kompisen? Då får vi skämmas ihjäl och blir alla gånger anmälda. Tänk om han ljuger tillräckligt bra så polisen tror honom och min man blir dömd för något han inte gjort, kanske hamnar i fängelset. Det kan inte få hända.

Skulle sonen ljuga igen att jag eller min man slagit honom så kan vi inte bo med honom mer. Det här handlar ju inte bara om sonen eller mig.

Jag älskar min son oerhört och önskar så att allt var annorlunda.

Tack alla som svarat.

Eftersom pappan vägrar att sonen ska får prova medicin och jag inte mäktar med situationen kommer han att bo hos pappan nu, tills pappan slänger ut honom. Då tar jag över och kräver att hans ska få prova den behandling han förtjänar och behöver för att må bra:

Det gör ont i mig, oerhört ont, och jag känner såklart att jag överger honom. Men detta måste brytas, det funkar inte att han sticker hem till sin pappa så fort jag inte duger och pappan sen ringer och skäller på mig.

Det går inte att han säger att min man slagit honom. Han kan förstöra hela våra liv. Han har en kompis vars mamma jobbar på lilla barnets förskola. Tänk om han säger nåt till den kompisen? Då får vi skämmas ihjäl och blir alla gånger anmälda. Tänk om han ljuger tillräckligt bra så polisen tror honom och min man blir dömd för något han inte gjort, kanske hamnar i fängelset. Det kan inte få hända.

Skulle sonen ljuga igen att jag eller min man slagit honom så kan vi inte bo med honom mer. Det här handlar ju inte bara om sonen eller mig.

Jag älskar min son oerhört och önskar så att allt var annorlunda.

Låt sonen bo hos pappa då han iaf har respekt för honom. Han kommer att saknar dig och din värme efter ett tag. Du kan inte förgöra dig själv på detta sätt. Inga materiella ting kommer att hjälpa. Sluta köp saker. Han behöver strikta rutiner och se att hans beteende får konsekvenser. Har han ingen idrott han utövar?

Helt absurt att två vuxna människor trippar på tå och är rädda för en 12åring. Snacka om att ni gjort honom en björntjänst..

Tro mig, jag hade det i princip likadant. Alla trodde det var mitt hem det var fel på eftersom det var där sonen agerade ut.

Mitt ex är narcissist och extremt manipulativ, erkände aldrig att det fanns svårigheter hemma hos honom, men när jag började ana att skolan avsåg att göra en anmälan till soc, då såg jag min chans och anmälde innan. Talade tydligt om hur situationen var och att vi och sonen var i behov av hjälp.

Du måste förstås göra det du tror blir bäst, men fundera på hur du ska agera när/om någon utanför gör anmälan.

Jo, han har rejält motionskrävande idrott 5 ggr/vecka, 1,5 h per gång. Sen cyklar han till skolan 15 min x 2 varje dag nu när det är vår/sommar.

Vi har haft bra rutiner men det med konsekvenser för beteendet är svårt. Psykologen på bum säger att man ska bemöta lågaffektivt (inte höja rösten etc) och inte straffa.

Jag upplever att sonen inte respekterar mig när jag inte höjer rösten. Vet dock att hans pappa gormar på ordentligt ganska ofta.

Jo, han har rejält motionskrävande idrott 5 ggr/vecka, 1,5 h per gång. Sen cyklar han till skolan 15 min x 2 varje dag nu när det är vår/sommar.

Vi har haft bra rutiner men det med konsekvenser för beteendet är svårt. Psykologen på bum säger att man ska bemöta lågaffektivt (inte höja rösten etc) och inte straffa.

Jag upplever att sonen inte respekterar mig när jag inte höjer rösten. Vet dock att hans pappa gormar på ordentligt ganska ofta.

Ja det är så det känns för mig också. Sonen agerar ut hos mig och vågar inte hos pappan som ryter i ordentligt. När vi är på möten klagar pappan o gnäller över att sonen inte får mat till exempel. Då kan det ha varit en situation där jag verkligen försökt få honom att äta lunch men han vägrat, och klockan halv 2 ringer pappan och sonen säger att han är jättehungrig och inte fått mat. Eller att sonen är uppe för sent. Kan vara att han smsat pappan vid 22 en skoldag, när jag ett par gånger tidigare under kvällen smugit in och sonen då alltså låtsats sova. Eller att jag är dålig på att få sonen till träningen. Ja, men när han skiter i att komma hem och stannar med kompisen eller helt enkelt vägrar att åka iväg för han har ingen lust, vad ska jag göra då, dra honom i öronen tills han lyder? Åka till kompisen och få en helvetes scen inför föräldrar med gap och skrik den sonen där jag får skämmas ihjäl? Nä då får han hoppa över sin träning. Såna grejer öser pappan ut om hur dålig förälder jag minsann är.

Desto mer att ta ut hos mig när han trycks ner/kvävs av pappan. Men vad händer den dagen han tappat respekten för pappan? När pappan skriker och vrålar och sonen bara svarar att han skiter i honom?

Om vi båda skulle bemöta sonen lågaffektivt kanske det skulle fungera i längden.

Vad blev bättre när du anmälde? Vad gjorde soc? Var ni tvungna att vara på samtal samtidigt?

Det som blev bättre var att vi (jag och pappan) fick ögonen på oss. Jag fick ensam berätta min bild av situationen liksom pappan, sen fick vi ett gemensamt möte och slutligen ett då sonen var med.

Finns säker 100 varianter på hur de gör, men uttrycker man en statk oro så är vanligen personliga möten och formulär att fylla i av bl.a skola, det vanligaste.

Jag var öppen och tydlig till sonen hela tiden: "nu har jag verkligen försökt lösa den här situationen på alla sätt (han var även hemmasittare) men nu kan jag inget mer och eftersom jag älskar dig mest av allt och vill att du ska må bra så måste jag nu ta hjälp utifrån..."

Nåt i den stilen. Jag var även tydlig med att visa mina känslor utan att straffa eller skuldbelägga, typ att "det du säger gör mig verkligen ledsen".

Sen hjälpte det att pappan träffade en ny som han kunde lägga fokus på istället för att jävlas med mig, då blev han plötsligt mer samarbetsvillig (dumt att riskera att få ett barn på 100% när man vill umgås med flickvännen).

Nu, snart 2 år senare, har jag och sonen en mycket trygg relation. Tryggare än den han har med sin pappa. Pappa är rolig och ger en prylar, men det är mamma man kommer till när man verkligen behöver hjälp.

Jag hoppas verkligen er situation löser sig!

Allt är skit. Förlåt, det här blir långt. Känner mig så uppgiven och vet inte vad jag ska göra. Orkar bara inte det här. Sonen 12 år har adhd, men hans jävla pappa vägrar honom mediciner. Finns inget som helst samarbete mellan oss. Har suttit i familjerätten och allt han vill är att älta sånt som var när vi var tillsammans, för 7 år sen!

Sonen bor vv och kör ständigt med utpressning. Får han inte som han vill åker han till sin pappa. Ringer pappan och kräver att bli hämtad och pappan kommer. Sist bodde han där en månad och vägrade prata med mig.

Han pappa är manipulativ och ljuger för sonen om mig, säger saker som sonen tror på och sen ifrågasätter. Mellan varven är pappan juste men sen skäller han och gormar och skickar elaka sms.

Han vänder och vrider på precis allt och har en skev verklighetsuppfattning. Ringer sonen honom och skriker så ringer sen pappan mig och ifrågasätter allt.

Då ska ni veta att jag är en bra mamma som försöker med allt, jobbar deltid de veckor sonen är här för att vara hemma när han kommer från skolan. Ställer alltid upp, hämtar o lämnar hos kompisar och träningar, fixar alltid frukost till honom, mellis, bra lagad mat. Kämpar med läxor som nästan alltid ger storbråk. Köper mycket saker han vill ha för att han ska vara glad. Höjer i princip aldrig rösten, kallar honom aldrig elaka saker, försöker säga allt bra han gör och ser mellan fingrarna oerhört mycket.

Sonen får ständiga utbrott, idag blev han galen när jag sa att han får hjälpa till att ta undan efter maten. Sa höll käften, jag skiter i dig, jag gör som jag vill. Då stängde jag ner nätet så han inte kunde spela mer dataspel. Sonen börjar skrika, som en dåre, som att nån försöker mörda honom, i typ 10 minuter. Föreställ er en psykisk sjuk person som vrålar. På det sättet. Han bankar och slår och kastar grejer. Fattar inte att inte grannarna kom och plingade på. Dom kanske inte var hemma. Under den tiden han vrålar gör jag inget. Sätter på tvn högt för att dämpa ljudet. När han lugnat sig går jag in till honom och han har skrivit en stor lapp att jag är en idiot och han hatar mig. Försöker lugnt prata med honom men han säger bara att jag är så jävla dum och han hatar att vara hos mig. Säger att han ringt pappa som hämtar honom.

I morse vrålade hann håll käften 10 gånger när jag försökte få honom att äta frukost. Äter han inte blir han på ännu värre humör.

Ska han iväg och inte hittar sitt busskort kan det vara en anledning att han blir hysterisk. Är favoritbyxorna skitiga kan han vråla och skrika som en galning, utan att jag ens pratat med honom.

Pappan anklagar mig för allt möjligt, allt från att jag köper för lite kläder till att jag har för lite tid med sonen, när det är han som aldrig köper kläder och bara skiter i sonen så fort han har lust. Han skriker och gormar på sonen flera gånger i veckan, hotar att slänga ut honom om han inte gör som han säger.

Men det värsta är att sonen tar pappans parti. Säger att hans pappa är så bra på alla sätt. Sonen är rädd för sin pappa och vågar inte säga emot. När vi haft samtal med psykolog har pappan sagt massa saker om sonen som inte stämmer, och sonen vågar inte säga nåt då, men säger sen efteråt att hans pappa snackar skit och inget stämmer.

Pappan kör en härskarteknik som går ut på att kväva och trycka ner sonen och vara sträng, mycket hot hela tiden. När sonen kommer till mig har han enorma behov av att hävda sig och jag gissar att han tar ut allt på mig som han inte vågar göra hos sin pappa.

Men sonen har utspel hos pappan också och skriker som en galning även där. Pappan brukar dra igen dörren och lämna sonen själv och komma tillbaka efter nån timme. Sonen har problem med kompisar också och blir osams med alla hela tiden. Läkarna vill att han ska få prova behandling med medicin men eftersom pappan säger nej blir det inget.

Jag känner nu att jag inte orkar mer. När sonen säger så elaka saker blir jag så otroligt ledsen och känner mig helt värdelös. När man gör allt man kan och bara får skit tillbaka. Pappan har nu blockerat mitt nr, han tycker jag är dum i huvet på alla sätt, han skrev massa elaka saker och jag svarade honom. På ett sätt skönt att slippa elaka saker men har försökt att smsa honom om viktiga saker som läxor, träningar men ser att det inte kommer fram. Sonen har ingen koll själv.

Vad gör jag? Känner mig så frustrerad och uppgiven. Har lust att kasta in handduken och låta sonen bo hos sin pappa för gott. Jag duger ju ändå inte.

Imorgon har jag köpt biljetter för flera hundra till ett ställe vi skulle till men dom biljetterna är bara att slänga då sonen vägrar åka med. Trippar omkring på tårna och försöker göra allt jag kan för att dessa utbrott inte ska bli. Sonen blir bara värre och värre. Och jag mår sämre och sämre. Har svårt att koncentrera mig på jobbet på dagarna, äter dåligt och går ner i vikt. Känner mig konstant ledsen.