Stanna eller gå?

Hej!

Jag var nog en såndär som ljög för mig själv in i det sista. Visste vi hade det dåligt och visste mina känslor hade dött men hade liksom svårt att ändå ta in att det skulle bli att dela på oss. Det kanske låter konstigt men jag var så inställd på att vi skulle leva tillsammans föralltid eftersom jag var så himla kär i så många år. 

Skulle väl nu i efterhand säga det var en process på cirka 3 år, då jag kände att jag först började tappa attraktion och sedan känslor. Min man hade stagnerat medan jag växte som tusan och tog mig an nya utmaningar hela tiden. Han hade också ett hetsigt temperament som förvärrades, antagligen för han kände någonstans att jag var påväg bort fast jag inte gjorde det själv. Sen insåg jag också att vi inte vila leva samma typ av liv eller hade några gemensamma intresse längre. Han ville mest sitta hemma och pyssla med sitt, medans jag ville ut bland folk och hitta på grejer.

Jag tror att har man hamnat där man känner sig som vänner, då ska man inte slösa bort dyrbara år på att mala vidare i relationen. Men det är ju såklart en process som tar olika lång tid för alla.

Lycka till!

Hej M,

Tack för ditt ärliga svar.

Ja, ungefär så känner jag oxå.. att jag går runt och "ljuger" för mig själv. Samtidigt har detta varit en lång process (flera år), vilket jag gissar är rätt så vanligt i långa relationer. Vi har även barn ihop, vilket självklart gör det lite svårare. Men på ngt sätt har jag "förlikat" mig med att det kommer lösa sig med barnen om och när vi väl tar ett beslut. Att det kanske är bättre för allas skull, så att säga. Då dem oxå måste stå ut med vårt ständiga tjafs och så.. ????

Var det längesen ni separerade nu? Och har ni barn ihop?

Bara nyfiken. Och vem tog första steget?

Jag tror det är svårare ju längre man har varit ett par oxå, men ingen av oss känner oss lyckliga i denna relationen heller.. ???? Så frågan är vad vi "väntar" på. Han vill att det ska bli bättre, och självklart jag med. Men det känns inte som att det blir så mkt bättre.

Ångrade du dig efter att ni separerade? Eller kändes det enbart rätt?

Det är snart ett år sen nu! Tiden går fort måste jag säga!

Vi har flera barn ihop, ja. Kom väl till en punkt där jag insåg jag inte hade varit kvar om vi inte hade barn ihop och jag är inte den som tycker man ska stanna för barnen.

Jag tog upp våra problem otaliga gånger medan han vägrade anstränga sig. Till slut frågade han om jag hade några känslor kvar för honom och när jag inte kunde svara på det(visste ju svaret egentligen men var för svårt att säga) så menade han på att då kan vi inte fortsätta. Jag blev lättad för jag slapp göra det själv. Jag hade satt 6 månader för mig själv, att hade det inte förändrats då skulle jag lämna men nu blev det mycket fortare än så.

Jag ångrar inte mig alls. Nu med distans ser jag ännu mer som var knasigt med vår relation ända från början. Och hur fel han egentligen var från början. Ingen jag skulle välja idag men då var jag väldigt ung och kärleken är blind.

Men, det var självklart tufft och läskigt också. Inte bara skönt och känsla av lättnad. Nä, rädsla, ångest, vara ifrån barnen, oro inför framtiden osv. Men fan vad allt bara löst sig ändå! Hade tur som hade många vänner och familjemedlemmar som stöttade och pushade mig, ett jobb med fantastiska kollegor och att jag lyckades få en egen lägenhet snabbt i denna bostadsbrist då jag hade många års köpoäng. Alla borde verkligen tänka strategiskt när det gäller sånt där, man vet verkligen aldrig vart livet bär av.