Vad har ni för erfarenheter? Är det jobbigare att vara den som måste flytta iväg till någon nytt eller jobbigare för den som är kvar och det blir en tom känsla?
Min erfarenhet har varit att det är lättare att den andre lämnar och att man själv får vara kvar, för då behöver man inte börja om på samma sätt, utan allt finns kvar precis som innan.
Hur känner ni?
Jättesvår fråga - och jag har bara erfarenhet av det ena. Jag flyttade till nytt boende. (Eftersom det var jag som lämnade så kändes det mest rättvist att jag fick flytta.)
Jag gillar mitt nya boende och flytten innebar fokus på något annat än sorgen efter en kraschad relation. Så på så sätt kan en nystart vara bättre än att gå kvar i gamla fotspår.
Men samtidigt så lämnades (dumt nog) alla saker kvar i huset. Tog med personliga saker som kläder, men lämnade alla möbler och saker för att inte barnen skulle tycka att pappas hem blev tomt. Så jag lever i ett hem utan historia.
Men min skilsmässa var/är fruktansvärd oavsett bostad....
Jag har erfarenhet av att det är lättare att bo kvar. När jag har lämnat till ett nytt boende så har det känts tomt och ödsligt och jag har saknat ännu mer. Den andra som bor kvar känner befrielse.
Jag kände en befrielse mitt sorgen över hennes otrohet som var orsaken till att vi separerade, när hon lämnade nyckeln till mig till vår tidigare gemensamma bostad.
Jag löste ut exets del av bostaden och bodde kvar tills jag hittade en ny hona.