Känner mig så ensam utan dig..

Låter som du helt fastnat i nostalgi och sentimentalitet och vältrar dig i lidelse och något slags självplågeri som i din värld är någonting vackert. Att det är så äkta kärlek ser ut ungefär. 

Ni var så menade för varandra att det övergår universums lagar och ingen annan kan förstå den heliga överjordiska kärleken ni hade ungefär.

Men, det tog slut av en anledning. Krasch in i verkligheten.

Jag har väldigt svårt att tror att han går omkring med samma tankar och känslor som du. Det har gått 10 år!!! Ni lever båda i nya relationer. 

Varför är det inte du och han om ni är så menade för varandra? Lever han i något slags självpåtaget martyrskap i sin nuvarande relation? Är han helt oförmögen att ta sig ur sin nuvarande relation menar du, om det nu är du som är kvinnan i hans liv?

Och vem är du som lever med en man och känner såhär? Är det ärligt mot honom?

Varför lever du inte ensam om du nu älskar och och drömmer om ditt ex hela tiden, och nedvärderar din nuvarande att han inte kan älska dig som exet gjorde osv.

Du verkar leva i en drömvärld som du inte ens vill ta dig ur. Du vill gotta dig i det här självömkandet?

Nej du är inte galen, du har fastnat lite bara. Men jag tror det vore bra om du kunde hitta nån strategi för att komma vidare lite.

Jag tänker som så att jag och mitt x hade mycket känslor för varandra, vi var varandras första stora kärlek och vi gick igenom mycket. Vi fick nog aldrig nåt riktigt avslut heller, en gång när vi pratades vid efter ett par år så hade han träffat en tjej som sagt att hon inte trodde att han någonsin skulle kunna älska någon som han älskat mig. Det kändes i mig. Men han är gift nu och har barn och jag tror helt klart han älskar henne. Det vi hade finns ju alltid kvar där men vi har lämnat det och släppt varandra för framtiden. Sen dyker han upp i mina drömmar ibland vilket jag tycker är jobbigt för då tänker jag mycket på honom den dagen efter. Jag tror det är vissa saker jag saknar med honom som jag önskar min man hade mer av men samtidigt var ju inte mitt x helt perfekt heller, och jag tänker ju knappt på hans dåliga sidor. Jag har ändå liksom släppt honom och gått vidare även fast han finns i mitt hjärta. Jag är med min man nu. Hur känner du för din man? Älskar du honom. Man kan såklart älska fler men har du liksom tänkt att det är han som ditt liv nu eller skulle du på allvar vilja vara med ditt x. Eller är det bara en dröm? Kan du acceptera att det kanske bara är en dröm. Du kanske behöver hjälp att bena ut vad du känner och varför.

Normalt och normalt, det är nog inte vanligt att man fortfarande ältar det som varit. Du verkar leva kvar i en dröm, men det är ju inte alls säkert att det hade fungerat om ni fortsatt tillsammans, ni gjorde ju slut av en anledning.

Sedan ska du inte göda dina känslor med att tro att han känner samma som du gör, vad har du fått det ifrån? 

Känns väldigt falskt att du skaffat familj med en man medan du på samma gång går och trånar efter en annan, hur orkar du det?

Det låter ungefär som mig. Det du beskriver. Ungefär samma situation fastän du klarat av att gå vidare. Min nuvarande relation har varit tuff i perioder. Jag tror innerst inne att vi växt ifrån varandra men håller ihop för att vi har småbarn. Jag har funderat mycket på sistone vad jag egentligen känner men har inget bra svar. Det går i vågor. Jag har i hela mitt liv haft svårt att känna lite mitt emellan utan det är antingen toppar eller dalar då jag verkligen känner. Är verkligen en sån som inte vet vad jag har förrän jag förlorat det.

Det jag saknar med min sambo är djup. Han är ytlig och jag är djup. Livet blir så vardagligt. Ibland känns det som att han inte känner mig. Jag har försökt men han har inget behov eller intresse av att prata om vissa saker. Vi människor är ju olika. Men han har många andra bra egenskaper. Jag känner mig bara inte sedd eller särskilt speciell. Har funderat mycket på om det är bristerna i mitt nuvarande förhållande som gör att jag ser de delarna i en gammal relation. Men jag vet inte.. jag saknade mitt ex redan innan jag och min sambo träffades. Det är kanske ett sår jag får lära mig att leva med. Känner mig bara så annorlunda som verkligen fastnat som du säger.

Jag förstår precis. Och det är inte konstigt att du i en situation där allt inte är helt bra i relationen tänker och minns. Jag är med en djup människa och djupa människor kan få djupa känslomässiga relationer som alltid sitter kvar. Det är kanske så att du har en plats i din förra kärleks hjärta om han med är en djup människa så är det inte helt otroligt att det skulle vara så. Men han kan ju som jag kanske accepterat situationen och låtit sig älska på nytt. Känslor är svåra och komplicerade. En del är mer pragmatiska och släpper helt medan en del har kvar kärleken i hjärtat liksom. Det är inte konstigt och du är inte galen. Det kanske kan vara bra att prata med någon, jag har gjort det om flera saker men delvis om detta. Psykologer är bra på att se och höra känslor. Det kanske är värt ett försök.

Min man är inte heller sådär djup, han kan ha svårt att prata men jag har lärt mig se hur han uttrycker sin kärlek. Sen kan jag sakna att ha de där djupa samtalen ibland med såklart. Jag hoppas verkligen du kan komma framåt med detta på något sätt. Hur det än blir. Jag tror absolut på att det finns människor som påverkar och berör oss i vårt liv där man känner en djup samhörighet och det var säkert så med er.