Anonym (ensam gravid) skrev 2021-05-04 00:36:00 följande:
Hej TS, vilken jobbig situation, jag beklagar.
Det låter som att det du vill är att behålla barnet.
Det är inte hemsk att vara ensam gravid och inte ha stöd från den andra föräldern. Det har jag gått igenom. Det gick bra. Relationen med den andra föräldern var egentligen slut innan jag blev gravid, det var inte planerat och jag tänker inte gå in mer på det, men det fanns alltså 0 stöd från honom varken under graviditeten eller efter.
Vi hade även ett äldre barn som var 2 när nya barnet kom. Åldersskillnaden har aldrig varit något problem, men jag vet inte hur det är att ha ett barn med reumatism, hur mycket som krävs av dig. Men bebisen skulle anpassa sig, de vänjer sig vid situationen som det är, de vet ju inget annat än det de föds in i. Vi får ju tänka och hoppas att bebisen inte skulle ha några hälsoproblem.
Jag skulle värdera det blivande barnet högre än relationen till pappan alla gånger. Det finns ju inga garantier att det håller i längden oavsett vad du gör - men barnet kommer du alltid att älska, livet ut, precis som med de barn du redan har.
Pappan måste inse att metoden ni använde inte är säker - och det är lika mycket hans förtjänst att du blev gravid som din.
Att du sagt att du gör abort om du blir gravid, ja det kanske var dumt, men det spelar ingen roll. Du sa det innan det var ett faktum och du visste inte hur starka känslor du skulle ha för graviditeten och det här nya barnet, det kunde du inte veta.
Jag tycker att du ska behålla barnet för jag tror att det är det du vill. Vad som händer i relationen till pappan är inte lika viktigt för du säger ju att du inte skulle kunna gå vidare efter en abort. Det förstår jag. Tankarna skulle komma många gånger om hur barnet hade varit, sett ut, vad han eller hon hade gillat osv.
Det avgörande i den här frågan är hur du känner. Ställ in dig på att du kanske blir ensam med barnet om pappan inte kan fortsätta relationen, och fråga dig om du skulle få det att fungera tillsammans med barnen du redan har. Vill man så kan man ofta, det gäller att leta lösningar och inte problem!
Jag tror det skulle vara bättre för dina barn också att få ett syskon, även om det kan uppstå vissa kniviga situationer, än att ha en deprimerad mamma som gått igenom något hon inte ville och längtar efter barnet som inte blev. De kniviga situationerna kan man se tillbaka på med kärlek sedan, även om de är jobbiga för stunden.
Styrkekram.
Sitter i precis den här situationen nu och skulle så gärna vilja höra mer om dina erfarenheter! Är gravid och har ett barn som kommer vara 2 om jag fullföljer graviditeten. Pappan och jag har gått isär, och tyvärr lutar det åt att jag verkligen på riktigt kommer vara 100% ensam.
Jag vill egentligen ha ett barn till, även om jag kanske gärna hade skjutit på det något år och framför allt känns situationen med pappan otroligt jobbig. Men jag känner ändå att jag skulle vilja, bara inte under de här omständigheterna, såklart, det önskar väl ingen. Av samma anledning är jag rädd att göra abort och ångra mig.
Är så orolig för hur det ska påverka det barn jag redan har dock, att det ska bli jättejobbigt, att jag inte ska räcka till. Jag pendlar mellan att vara glad över graviditeten och att få fullständig panik över vad jag gett mig in på och hur allt ska bli.
Tycker det är så svårt att veta "hur jobbigt" det är, upplevde redan med första barnet att alla pratade om hur jobbigt allt var, så jag måste varit inställd på det värsta för jag tyckte både förlossning och första året bara gled förbi och jag upplevde inte alls att det var särskilt jobbigt trots att jag var ensam med allt. Men med två små barn? Det känns som mer av en utmaning. Osäker dock på hur jag själv skulle känna det, så det kanske bara är att jag låter omgivningen skrämma upp mig ????
