Gravid - måste man vara överlycklig?

Alltså, jag utgår från att det är troll. Ingen normal människa resonerar så här.

Alltså, jag utgår från att det är troll. Ingen normal människa resonerar så här.

Nummer ett. Sluta hacka/dissa äldre mammor. Vet inte om du är samma person som smyger in pikar och misstro mot äldre mammor i varje tråd men lägg ned oavsett.

Sedan är det ALLTID en skillnad att planera, fundera och tänka hur man skulle reagera i en situation och att stå i situationen. Alltid. Jag kan planera ett fallskärmshopp in i detalj och resonera logiskt igenom allt. Men när jag står där i planet med öppen dörr och piloten säger att NU ÄR DET DAGS så är det en annan uppsättning känslor.Men vad säger du, människa? Ska en individ inte få ha känslor innan du anser att de absolut ska abortera? Jag tycker det är sunt att man också känner osäkerhet för framtiden, det gör stt man inte skönmålar och tänker att allt kommer lösa sig av sig själv. Utan att man kanske tänker igenom lite hur man ser på föräldraskapet som nu blivit aktuellt.

Du framstår som väldigt känslokall för andra människor.

Hur kan det vara så svårt för vissa i den här tråden att förstå vad gravidhormoner gör med hjärnan?! Man kan vara 110% säker på att man vill men ändå känna sig ledsen och orolig. Till och med ångra sig!

Känner ni till pms? Eller för den delen pmds, att hata varenda människa och i värsta fall inte själv vill leva, men så fort hormonerna försvinner mår man bra igen?

Eller kanske ni hört talas om förlossningsdepression?

Ha lite insikt för fan, eller läs på om det är så svårt att vara en empatisk människa.

Okej så du tror att hon hamnar i en förlossningsdepression?

Absolut kan man ha olika känslor men har hon så stark fobi för graviditeten hon nu bär på att hon överväger abort kanske hon gå och prata med någon professionell.

Vad pratar du om?

Jag försöker förklara för dig att ibland gör hormoner att man inte tänker helt logiskt. Som tex vid pms, graviditet, förlossningsdepression med mera. Förstår du?

Det är ju hon som tvekar till abort. Bör hon inte få höra det? Ska hon tvingas att föda barn eller vad menar du?

Jag har aldrig dissat äldre mammor, vad får du det ifrån? Nu tar du det lite för långt alltså.

Jo men jag undrade vad det är konkret hon oroar sig såpass extremt mycket för att hon faktiskt överväger en abort. Att en abort skulle vara ett bättre alternativ än att föda sitt barn.

Självklart menar jag inte det, vem är det nu som drar saker lite långt? Frågeställningen var om man måste vara överlycklig över en graviditet.

Du skriver att äldre mammor borde fått allt på plats, så vad är det då att tänka på. Även en äldre kvinna (äldre och äldre...) kan känna sog osäker, hur mycket hon än tänkt förr, när hon ställs inför faktum.

Du har 100% rätt. Stor skillnad att planera och väl stå här - det behöver ju inte betyda att jag ändrat mig. Det här är något totalt nytt och okänt för mig, det väcker mer känslor än jag insåg att det skulle göra. Jag vill ju det här, även om känslorna åker berg-och-dalbana just nu. Jag får försöka landa i att det är okej att de pendlar tror jag, de positiva känslorna finns ju där också i röran! ?Behövde  bara få höra att det är okej att ha tvivel och grubbla lite, den insikten fick det att lätta faktiskt. Stort tack för insiktsfulla och empatiska svar!Du har rätt, mycket är säkert hormonspöken. Jag har vanligtvis rätt tuff pmds som bitvis gör mig extremt låg till den gräns att livet känns totalt meningslöst. Att hormoner påverkar mig även nu är såklart väldigt troligt.

Du har verkligen rätt i att det är en väldigt märklig känsla att försöka relatera till något som inte känns som det existerar än. Jag hade väl nån rosaskimrande dröm om att det skulle kännas så himla lyckligt och glatt allting. Det kanske kommer, kanske inte, det viktiga är ju att jag vet att det här är vad jag vill bortom det liksom. Tusen tack för kloka svar (styrkekramar och grattis till dig!).

??

?Bara allmänt vill jag säga till er som verkar tycka att man ska känna sig 100% säker inför oåterkalleliga beslut bara för att man uppnått en viss ålder? Det är ju måttligt löjligt och inget jag kan relatera till. Tvivel, analys och grubbel hör väl till alla beslut som påverkar livet, i alla fall för mig.

Min fråga var ju primärt om det är okej att inte gå på rosa moln, att känna tvivel och oro över att de rätta känslorna inte ska komma. Om det kan vara rätt ändå, eftersom det här var vad jag ville. Jag (och min man) har ju analyserat det här så många gånger, det var ju inte av misstag jag blev gravid. Just därför som tankarna & känslorna (eller frånvaro av) jag haft nu skrämmer mig.

Huruvida jag är trygg i mig själv eller inte har liksom inte alls med saken att göra, lika lite som ålder. Jag fattar stora beslut varje dag i mitt jobb och gått igenom massa skit precis som alla andra, det hjälper inte ett dugg nu faktiskt. Det är väl få beslut i livet som är av samma dignitet som just det här. Och tvärtom tycker jag vartenda stort beslut blir svårare med åren, ju mer erfarenhet man får. Det ju trots allt så att ju mer man vet desto mer inser man hur lite man faktiskt vet?

Oavsett åsikt, tack till alla som tagit sig tid och svarat i tråden (L)

Men vad är det man är så orolig för att man överväger en abort om man nu har allt på plats? Överlycklig och överlycklig vem har lurat i henne att man är överlycklig?

Hon däremot låter ju tvärtom - skräckslagen, ovillig, olycklig osv. Det är väl inget bra att känna inför barnet? Såklart ändras väl saker under graviditetens gång om hon bestämmer sig för att fortsätta men undrar bara vad konkret det är som gör henne så jäkla orolig. Vi lever i Sverige inte på någon savann i Afrika.

Läs TS eget svar om hur hon avsåg trådstarten. Det låter inte som hon direkt stod i valet och kvalet att ringa för bokning av abort, mer en fundering om det är okej att ha många omika känslor.

Det är väl just samhället och sociala media som lätt lyfter fram att en graviditet BARA framkallar glittrande ögon och hundraprocentig lycka. Inte konstigt man funderar då om man har fler känslor än det.

Tycker folk svarat på vad det är som kan skapa osäkerhetskänslor. Det är en livsomvandling, en helt ny sits, plus hormoner på det. Ver inte vilket annat svar du söker här.

Jo men frågar av rent intresse. Vad i den livsomställningen känns så potentiellt hemsk att man funderar som hon själv skriver på att ringa och boka en aborttid? Frågar för har svårt att själv relatera till de känslorna. Alltså har varit nedstämd pga hormoner och kanske haft frågor som att tänk om jag inte kan knyta an till barnet eller kommer jag bli en bra mamma och sådär pga massa praktiska problem, men inte så att jag funderat på att ta bort det och då har det ändå varit väldigt oplanerat. Vi har dessutom alla förutsättningar i världen i det här landet för ett gott föräldraskap trots allt. God vård, bra system, till det verkar hon ha en ordnad tillvaro så ja... Ja, du har nog rätt, det målas fram en extrem bild av hur allt ska vara i den sociala praktiken alltifrån hur en familj får se ut - vad man bör ha gjort innan osv. Blir verkligen förbannad på det för det föder sånt här som osäkerhet, dåligt mående och diskriminering. Tror dock hon passar bättre in i bilden av en god mamma då hon verkar ha gjort allt i rätt ordning enligt normen. Ändå skapar det osäkerhet. Nej usch, blir så ledsen utav detta. Tror oavsett att ts kommer att komma fram till något bra.

Nu är jag inte TS men jag tror det är just känslan av att ?det är nu jag kan ändra mig?. Lite samma reaktion som jag beskrivit förr i tråden om typ resfeber eller flytt, man känner att man kanske halt enkelt bara ska utebli från att hoppa på det där planet imorgon eller avboka flyttfirman. Inte kanske att det är logiskt, eller alla gånger nåt man menar, men som en reaktion på förändringen. Olika människor verkar reagera olika, så du kanske tillhör de som inte reagerar så helt enkelt?

Låter ju som en förfärlig fråga, men det är väl just det jag undrar. Det är än sålänge väldigt tidigt (5v) och jag vet varken ut eller in. Jag var övertygad om att jag skulle bli överlycklig med ett plus på stickan men jag tror jag blev mest chockad och skräckslagen.
Jag pendlar mellan att vara glad och totalt skräckslagen och söka fram numret till abortmottagningen.

Kanske är jag inte redo, men åldern gör att det är lite nu eller aldrig. ?Det handlar inte om att jag känner att jag göra en uppoffring, mitt liv är ganska enkelt och består mest av jobb och träning, båda saker antar jag kan fortsätta.

Min man blev glad. 100% glad. Men han säger att det är mitt beslut, att vår relation tillsammans är det viktigaste, oavsett om det blir med eller utan barn. Att barnet ska vara något kul vi har tillsammans, inte bara för hans skull.
Men hur kan jag leva med att inte ge honom ett barn när han blev så glad. Han kanske ångrar sig senare i livet och då är det mitt fel.

När man är så gammal som jag så borde man väl landat mentalt, veta 100% vad man vill och vara trygg i allt och sig själv? Känner precis tvärtom.

Det som oroar mig mest är kanske att jag ska se på mitt eget barn och inte känna någonting. Vad gör jag då? Jag är rätt knepig känslomässigt och den enda person jag verkligen älskar är ju min man. Jag träffar inte min familj särskilt ofta, har inga direkta nära vänner och tycker sällan människor är särskilt intressanta. Tänk om jag ser mitt barn på samma sätt?

Jag kan se framför mig en mini-version av min man och det gör mig varm i hjärtat. Men så ser jag något annat, ett barn som kanske får jobbigt i skolan, eller blir sjukt utan att jag kan hjälpa. Jag kanske inte ens vill hjälpa?  Som är beroende av mig fast jag inte vill. Är det ens möjligt att det kan bli så? Såklart det är möjligt, finns ju tusentals oönskade barn i världen. Tänk om jag blir en sån förälder.

Hur vet man vad som är rätt?  Jag vet att beslutet är mitt men hur ska jag komma fram till vad jag verkligen vill?