Jag blir galen på mig själv!
Jag har levt ihop med min sambo i 12 år alltså sen vi var tonåringar. Tillsammans har vi barn. Vår relation har likt många andras relationer varit upp och ner. Vi har ganska stora kommuniktationsproblem och nu kan jag inte göra annat än att vara tyst om att han inte kan prata för detta är ett av mina problem. Vill inte säga att något av detta är hans fel, detta är mitt fel.
Nåja till mitt enorma problem som jag inte vet vad jag ska göra med eller hantera. Jag började jobba efter sista barnet och försökte komma in i mina nya arbetsuppgifter. En dag kom några andra över från en annan linje och vi stod i en grupp och kollade på en detalj när jag plötsligt tittar upp och en lång ståtlig man står och tittar intensivt på mig. Det kändes som om det slog ned en blixt i mig.
Blev ställd efteråt men fortsatte att jobba och våra blickar möttes ibland och bara en blick fick mig att känna något jag aldrig känt förr.
En dag satte jag mig på huk för att knyta min sko. Då kommer han ut genom en dörr och jag blir så ställd att jag håller på att ramla baklänges. Han tar ett steg upp för trappan, stannar och ger mig världens vackraste leende samtidigt som han säger något. Något som jag inte kan höra då leendet måste slagit lock för mina öron. Jag som i vanliga fall är social, framåt och alltid har svar på tal. Står där och sväljer, tappar talförmågan eller sa jag något!? Det känns iaf som att jag ska drunkna i honom, så jag snabbar mig upp förbi honom i trappen.
Vi båda måste på något vis känna detta, ser ju hur han ser på mig, hur han inte vill men samtidigt fastnar med sin blick. Uppfattar honom som väldigt blyg och mina kollegor säger att han är en genomsnäll person som inte gör en fluga förnär så han jobbar nog lika intensivt på att bli av med mig. Han har nyligen köpt hus med sin tjej och jag vill ju inte att detta som händer ska hända. Jag bytte jobb och nu jobbar vi helt olika tider. Men jag kan inte sluta tänka på honom fast att jag bara vill sluta.
Började på det nya gymmet. En dag när jag kommer från ett pass och öppnar dörren sitter han utanför och pratar med en vän. Han slutar mitt i meningen när han får syn på mig, vännen vänder sig om och tittar på mig, hans flickvän tittar som om hon skulle vilja döda mig och jag tappar min vattenflaska med en duns.
Igår samma sak när jag gick för att se efter min handskar i skåpet. Kommer in, han är där, han ser mig och sätter sig med ryggen mot mig i en av maskinerna och det blir jobbigare att andas, känns som om jag får syrebrist. Stärker mig och ska gå in i omklädningsrummet. När jag tar i dörrhandtaget, vrider jag på huvudet och möter hans blick. Den där blicken av längtan som slår mig i tusen bitar.
Gick därifrån varm, lycklig och olycklig på samma gång. Känner mig urusel. Vad fan är detta. En kris? Jag försöker styra i något som liknar en plötslig vattenplaning gång på gång! Något ni varit med om? Vad gjorde ni och borde jag prata med min partner om det?
Jag vill inte förstöra för oss. Bara funderar på om det är någon knäpp i mitt huvud efter nedgång med graviditet och tiden hemma. Eller brister i relationen.
Jag har dock pratat med min sambo om att jag är trött på vårt sexliv där jag känner att han inte ser mig, rör mig eller försöker få mig att komma. Det har svalnat lite också då han blivit så bekväm, mycket goda livet ihop med att ej röra sig. Tyvärr har vi lite olika tankar då jag tycker det är viktigt att bry sig även i en lång relation medans han mer tänker att han älskar mig oavsett om jag väger 65 kg eller 200 kg. Medans jag vill ha hetta, glöd och attraktionen kvar och inte gottegotta mig för mycket. Göra mig fin, dejta och mysa liksom. Kanske är detta något vi ska jobba på!?
Snälla hjälp mig med alla råd ni har!
