Hjälp gravid med tvillingar och vill inte

Hej familjeliv,

Jag behöver råd, stöttning, pepp.. snälla ord. Förståelse. Så jag skriver här med hopp om det och vill be er som av någon anledning ingen kan eller vill ge mig det att bita er i tungan helt enkelt.

Kort bakgrund; har försökt få barn i 4 år, har 5 mf, 1ma och 1 utomkveds bakom mig. En missfallsutredning och inskrivning på fertilitetsutredning när vi blev spontangravida nu med något som hittills har stannat i magen. För det är jag oerhört tacksam och är nu i v7.

Nu till det jag behöver hjälp med; det visade sig på vul förra veckan att vi väntar tvillingar och jag är livrädd. Jag känner en sån oerhörd skam i att inte vilja det. Jag har en utbrändhet i ryggen (är tillbaka på 100% sedan flera år) och undrar hur jag ska orka med två. Har inga barn sen innan. Är rädd för alla komplikationer som kan tillstöta. Är rädd för att behöva gå igenom graviditeten själv avseende alla ultraljud, alla besök på specialistmödravården själv, alla läkarbesök själv. Vara på BB själv med två nyfödda. Jag känner mig helt enkelt skräckslagen. Jag är nervös för att jag inte ska vara förberedd och klar hemma med allt som behövs innan förlossning, nervös för att inte kunna ta till mig bägge barnen. Nervös för allt. Och det allra värsta är att min sambo har checkat ut emotionellt. Han är inte det minsta engagerad i den här graviditeten. Han säger att det beror på att alla missfall har påverkat honom så att han inte kan ta till sig den här graviditeten än. Han vill varken prata med mig eller någon annan om den förrän efter v12 men då kommer det mest troligt redan synas på mig. Jag mår skit både fysiskt och psykiskt just nu och känner att jag behöver honom mer än någonsin. Han har en son sedan förut som vi har varannan vecka vilket innebär att jag måste låtsas då att allt är som vanligt, att jag inte är gravid. Han vill inte att hans son ska behöva gå igenom sorgen om vi får missfall för det har han redan gjort med sin mamma (hon fick ett i v20 med ny partner innan hennes dotter sedan kom). Vilket också innebär att skulle jag få ett missfall till så kommer jag behöva hålla masken här hemma.

Jag känner mig rädd, jag känner mig ensam, jag känner en sån oerhörd skam för att jag inte vill ha tvillingar. Vi har kämpat och längtat så efter det här. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte vara glad? Varför kan jag inte älska bägge två? Jag vet ju precis hur ofrivillig barnlöshet känns, jag vill ju inget hellre än att få barn. Så varför är jag så otacksam nu? Varför kan jag inte se det som en välsignelse med två?

Jag känner mig värdelös och har ingen att prata med. Snälla hjälp mig.

Anonym (K)

Fri 28 May 2021 18:06

#1

NatMar005 skrev 2021-05-28 17:54:08 följande:

Hej familjeliv,

Jag behöver råd, stöttning, pepp.. snälla ord. Förståelse. Så jag skriver här med hopp om det och vill be er som av någon anledning ingen kan eller vill ge mig det att bita er i tungan helt enkelt.

Kort bakgrund; har försökt få barn i 4 år, har 5 mf, 1ma och 1 utomkveds bakom mig. En missfallsutredning och inskrivning på fertilitetsutredning när vi blev spontangravida nu med något som hittills har stannat i magen. För det är jag oerhört tacksam och är nu i v7.

Nu till det jag behöver hjälp med; det visade sig på vul förra veckan att vi väntar tvillingar och jag är livrädd. Jag känner en sån oerhörd skam i att inte vilja det. Jag har en utbrändhet i ryggen (är tillbaka på 100% sedan flera år) och undrar hur jag ska orka med två. Har inga barn sen innan. Är rädd för alla komplikationer som kan tillstöta. Är rädd för att behöva gå igenom graviditeten själv avseende alla ultraljud, alla besök på specialistmödravården själv, alla läkarbesök själv. Vara på BB själv med två nyfödda. Jag känner mig helt enkelt skräckslagen. Jag är nervös för att jag inte ska vara förberedd och klar hemma med allt som behövs innan förlossning, nervös för att inte kunna ta till mig bägge barnen. Nervös för allt. Och det allra värsta är att min sambo har checkat ut emotionellt. Han är inte det minsta engagerad i den här graviditeten. Han säger att det beror på att alla missfall har påverkat honom så att han inte kan ta till sig den här graviditeten än. Han vill varken prata med mig eller någon annan om den förrän efter v12 men då kommer det mest troligt redan synas på mig. Jag mår skit både fysiskt och psykiskt just nu och känner att jag behöver honom mer än någonsin. Han har en son sedan förut som vi har varannan vecka vilket innebär att jag måste låtsas då att allt är som vanligt, att jag inte är gravid. Han vill inte att hans son ska behöva gå igenom sorgen om vi får missfall för det har han redan gjort med sin mamma (hon fick ett i v20 med ny partner innan hennes dotter sedan kom). Vilket också innebär att skulle jag få ett missfall till så kommer jag behöva hålla masken här hemma.

Jag känner mig rädd, jag känner mig ensam, jag känner en sån oerhörd skam för att jag inte vill ha tvillingar. Vi har kämpat och längtat så efter det här. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte vara glad? Varför kan jag inte älska bägge två? Jag vet ju precis hur ofrivillig barnlöshet känns, jag vill ju inget hellre än att få barn. Så varför är jag så otacksam nu? Varför kan jag inte se det som en välsignelse med två?

Jag känner mig värdelös och har ingen att prata med. Snälla hjälp mig.

Ring din VC eller MVC och be om att få prata med en kurator.

Jag förstår att det känns mycket, i och med att din sambo inte kan ta det till sig ännu. Men det hade ju varit samma sak om där endast funnits ett barn, eftersom det är missfallen som spökar för honom.

Anonym (M)

Fri 28 May 2021 18:07

#2

Klart det känns övermäktigt med tanke på det ni gått igenom.

Ring mödravårdcentralen redan på måndag och boka tid om du inte redan gjort det. Boka en tid snarast!

Det finns bm att prata med, och be om tid till en kurator.

Kanske kan ni få tillåtelse att din sambo är med på vissa möten och undersökningar för att du behöver stödet. Sen tänk att du ska vara gravid i säkert 7 månader till så det kan hända att det ser helt annorlunda ut i höst med rekommendationerna.

Men som sagt, bm och kurator att prata och bolla alla känslor med. Det finns hjälp att få när det känns övermäktigt, var inte rädd för att söka och ta emot den.

Och grattis till bebisarna! När du landat i det så tror jag att det kommer kännas mycket bättre.

Anonym (M)

Fri 28 May 2021 18:08

#3

Och glöm inte bort sambon i det här, han bör också prata med kurator!

Anonym (Teddy)

Fri 28 May 2021 18:09

#4

Ring till barnmorskan och berätta det här. Be om samtalsstöd. Tyvärr är det emotionella stödet man får från vården efter missfall så gott som obefintligt. Jag tror att det är dina gamla obearbetade känslor som får dig att känna så här. Speciellt efter ditt utomkveds, något jag själv gått igenom och upplevde väldigt traumatiskt. Samtidigt så överanalyserar du ju och ser problem där det egentligen inte finns några. Vi får väl hoppas att pandemin lugnar ner sig så pass till hösten/vintern så att du inte alls behöver gå igenom detta ensam. Att din sambo inte vill prata om detta förrän vecka tolv är förståeligt och något du måste acceptera. Han försöker hantera detta på sitt sätt på det sätt han klarar just nu. Att man har olika behov i kriser kan ställa till det men det är så det ofta är. Men sedan måste han ju finnas där förstås. Om inte din sambo klarar att vara det samtalsstöd du behöver just nu tycker jag absolut att du måste söka stödet utifrån. Sök upp grupper med tvillingföräldrar och lufta dina rädslor om det speciella med tvillingar med dom som har erfarenhet. Och kom ihåg: this too skall pass! Tids nog kommer ni landa i detta och glädjas över era så mirakel. Jag önskar er allt gott.

NatMar005

Sat 29 May 2021 12:06

#5

Tack snälla rara ni för era kloka råd och tankar!

Jag har inskrivning på mvc på tisdag och ska ta upp detta med min barnmorska då samt efterfråga en kuratorkontakt för oss bägge. Igår kväll sa min sambo att han tror han behöver det vilket är väldigt stort för honom då han inte är den pratsamma typen. Kanske kan kuratorn styrka att min sambo har ett behov av att få följa med på en del besök, har nämligen försökt få ha med honom men det har varit tvärt nej överallt. Tom på gyn vid kris där vi är inskrivna. Har känts väldigt jobbigt för oss bägge.

Vi är överväldigade av tvillingsituationen och skäms bägge över våra känslor inför det. Vi förstår att vi båda har känslor vi behöver reda i och bearbeta. Vi vill så gärna känna glädje och kunna njuta av den här graviditeten men allt känns så dubbelt. Alla föräldrakurser är inställda nu under corona med och det gäller även de särskilda för tvillingföräldrar. Det i sig känns väldigt jobbigt också.

Ni har säkert rätt I att jag även ser problem där det egentligen inte finns några och överanalyserar. Jag är rädd helt enkelt och behöver hjälp med det. Jag bara hoppas att jag kan ändra min inställning och jobba mig framåt i detta även om det känns långt borta just nu..

Tack igen för er värme och förståelse, var förberedd på har och att jag är en hemsk människa..

Anonym (Tjejkompisen)

Sun 30 May 2021 17:40

#6

Samma sak hände min syster. Hon hade försökt jättelänge, själv och med ivf och det blev inga barn och sedan plötsligt blir hon gravid på naturlig väg med tvillingar. Troligtvis så gick det den gången just för att det blev tvillingar. Ena av hennes tvillingar försvann efter en viss tids graviditet (tillbakabildades) och en föddes. Det verkar inte vara helt ovanligt. Så det är inte helt säkert att det blir tvillingar, kan bli som för min syster också.

PrettyMoon

Sun 30 May 2021 18:01

#7

NatMar005 skrev 2021-05-28 17:54:08 följande:

Hej familjeliv,

Jag behöver råd, stöttning, pepp.. snälla ord. Förståelse. Så jag skriver här med hopp om det och vill be er som av någon anledning ingen kan eller vill ge mig det att bita er i tungan helt enkelt.

Kort bakgrund; har försökt få barn i 4 år, har 5 mf, 1ma och 1 utomkveds bakom mig. En missfallsutredning och inskrivning på fertilitetsutredning när vi blev spontangravida nu med något som hittills har stannat i magen. För det är jag oerhört tacksam och är nu i v7.

Nu till det jag behöver hjälp med; det visade sig på vul förra veckan att vi väntar tvillingar och jag är livrädd. Jag känner en sån oerhörd skam i att inte vilja det. Jag har en utbrändhet i ryggen (är tillbaka på 100% sedan flera år) och undrar hur jag ska orka med två. Har inga barn sen innan. Är rädd för alla komplikationer som kan tillstöta. Är rädd för att behöva gå igenom graviditeten själv avseende alla ultraljud, alla besök på specialistmödravården själv, alla läkarbesök själv. Vara på BB själv med två nyfödda. Jag känner mig helt enkelt skräckslagen. Jag är nervös för att jag inte ska vara förberedd och klar hemma med allt som behövs innan förlossning, nervös för att inte kunna ta till mig bägge barnen. Nervös för allt. Och det allra värsta är att min sambo har checkat ut emotionellt. Han är inte det minsta engagerad i den här graviditeten. Han säger att det beror på att alla missfall har påverkat honom så att han inte kan ta till sig den här graviditeten än. Han vill varken prata med mig eller någon annan om den förrän efter v12 men då kommer det mest troligt redan synas på mig. Jag mår skit både fysiskt och psykiskt just nu och känner att jag behöver honom mer än någonsin. Han har en son sedan förut som vi har varannan vecka vilket innebär att jag måste låtsas då att allt är som vanligt, att jag inte är gravid. Han vill inte att hans son ska behöva gå igenom sorgen om vi får missfall för det har han redan gjort med sin mamma (hon fick ett i v20 med ny partner innan hennes dotter sedan kom). Vilket också innebär att skulle jag få ett missfall till så kommer jag behöva hålla masken här hemma.

Jag känner mig rädd, jag känner mig ensam, jag känner en sån oerhörd skam för att jag inte vill ha tvillingar. Vi har kämpat och längtat så efter det här. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte vara glad? Varför kan jag inte älska bägge två? Jag vet ju precis hur ofrivillig barnlöshet känns, jag vill ju inget hellre än att få barn. Så varför är jag så otacksam nu? Varför kan jag inte se det som en välsignelse med två?

Jag känner mig värdelös och har ingen att prata med. Snälla hjälp mig.

Du är INTE värdelös! <3 Jag kan bara tänka mig de motstridiga känslor du har och det är verkligen inte konstigt efter allt du/ni varit med om!

Du får så klart rätta mig om jag har fel, men jag tycker inte att det låter som att du inte kan älska båda barnen, utan snarare att du känner dig rädd och otillräcklig, vilket väl OM NÅGOT är ett tecken på en person som vill vara den bästa föräldern hon nånsin kan. Och det handlar ju inte bara om dina egna prestationer, utan också om bemötande från vården och dem runt omkring dig.

Jag tycker också att det låter som att du och sambon, trots allt, har en öppen och ärlig konversation om era känslor och tankar kring det här, vilket bådar väldigt gott inför det team work ni kommer kunna ha när ni väl har landat i det hela. Att ni båda två (enskilt och tillsammans) kan få samtalsstöd vore nog guld, för att få möjlighet att sortera och kanske även lufta tankar som känns för svåra att berätta för varandra.

Att försöka få barn så länge kan ju definitivt göra att man bygger upp nån bild i huvudet där förväntningarna är att sväva på rosa moln och vara jättelycklig hela tiden, och sen när dagen kommer är det ju skitsvårt att leva upp till. Jag tycker att du ska försöka (så mycket lättare sagt än gjort!) att vara snäll mot dig själv, tillåta dig att landa i det här, ha precis vilka känslor du vill och be om stöd när du behöver det. Ibland kan själva acceptansen för "fula" känslor göra att de lugnar ner sig snabbare.

Stor kram!

Hjälp gravid med tvillingar och vill inte

INNEHÅLL