Mannen vill skiljas, mår så dåligt :(
Förlåt på förhand för långt inlägg!
Min man sa för två dagar sedan att han vill skiljas, vi har två barn tillsammans på under 7 år.
Det kändes som en blixt från en klar himmel.
Vi har varit tillsammans över tio år och har haft det kämpigt, speciellt de senaste åren och har märkt att den senaste tiden har han dragit sig undan från sin familj väldigt mycket, mest legat med mobilen i ett annat rum. Men i grunden (trodde jag iaf) att vi hade en stark kärlek/vänskap och att vi har haft roligt tillsammans och haft ett bra familjeliv med barnen även om vi som sagt haft det kämpigt på många sätt, bla ekonomiskt och barnen har varit väldigt krävande i perioder sedan födseln med mycket syskonbråk osv.
Jag känner mig chockad och arg, han har funderat på detta i flera år säger han. Varför har han inte sagt något? Varför har han inte gett oss en chans att lösa detta? Varför har han dragit sig undan från oss istället för att kommunicera? Nu beter han sig känslokallt och verkar redan ha gått vidare mentalt, men för mig är detta ett helvete som precis börjat.
Jag är själv ett skilsmässobarn, mina föräldrar hade en väldigt bitter skilsmässa och än idag är det fruktansvärt mycket hat, de har aldrig kunnat vara i samma rum. Jag har varit bestämt med att hålla ihop familjen då jag oftast tycker det är bäst för barnen, om det inte är så att det bråkas jättemycket eller det finns tex våld i hemmet. Visst vi har bråkat men det är vanligt vardagsgnabb, och mycket beror på att han dragit sig undan från oss istället för att ta sitt ansvar som förälder. Om vi båda försökte anstränga oss mer är jag säker på att det kunde bli bättre.
Jag har en nära relation med mina barn och har alltid tagit det huvudsakliga ansvaret för dem, har nästan aldrig varit ifrån dem så lång tid som en vecka. Tanken på detta gör så ont. Tanken på att de ska skickas mellan två hem, kanske vara ledsna, kanske inte vilja åka dit. Jag vill verkligen inte detta och förstår inte att jag och barnen ska tvingas till detta liv som vi inte vill ha för att han har fått för sig att gräset är grönare på andra sidan?
Jag trodde aldrig detta skulle hända oss, trodde vi var en stark familj. Vill inte missa halva mina barns uppväxt och det känns som ett misslyckande. Har läst många trådar här om skilsmässa med mindre barn och många verkar tycka att man ska göra allt för att hålla ihop familjen, har tom sett många som ångrar sina skilsmässor. Men vad gör man om den andra föräldern inte villl? Om han redan gått vidare mentalt? Jag känner mig så maktlös.
Det värsta för mig är tanken på att barnen ska flyttas omkring, att missa så mycket av deras uppväxt men också att inte ha någon att dela allt det vardagliga med, prata om barnen som vi har skapat tillsammans och vara en riktig familj. Mår illa av tanken på att barnen ska ha bonusföräldrar/syskon och för min del kommer det aldrig vara akuellt, fick mannen att lova att det inte skulle bli det för hans del heller. Men jag vet inte om jag kan lita på honom. Ibland tänker jag att han kanske redan träffat någon?
Pendlar mellan hopp och förtvivlan, ibland känns det okej och som att det kommer bli bra för oss alla men sedan kan jag brista ut i gråt helt plötsligt. Vi har sagt att vi ska vara vänner och försöka komma överens för barnens skull, försöker hålla masken framför barnen men är så arg och förtvivlad inombords. Nu lever vi ungefär som vanligt och ska göra det under sommaren men det ända jag kan tänka på är, det är sista sommaren tillsammans som en familj :( hur överlever man? Någon som varit i samma situation?