Göra orosanmälan? (långt)

Soc ringde upp, de ska inleda en utredning. Jag hoppas verkligen att det här kan bli bra!

Jo du har konstant i tråden visat noll förståelse för att TS som blivit slagen av sitt ex, är orolig. Först skrev du att det inte lät som det var något allvarligt som hänt, sedan - när TS hade frågat barnen och fått bekräftat att något visst hänt - hittar du ursäkter för att pappan reagerat som han gjort.

Detta är situationen:

Två vuxna människor har hand om två småbarn under 4 år och en bebis.

Ett av de små barnen har kastat en leksaksbil på bebisen. Pappan har då:

1) knuffat omkull sitt Max 3 år gamla barn.

2) ringt mamman och berättat vad som hänt men utelämnat biten där han är den som är mest våldsam av alla i rummet.

3) sagt åt mamman att hon ska lära barnet att inte kasta saker.

Allt detta är sammantaget helt åt skogen. ALLA som haft hand om mer än ett barn åt gången kan pekat exakt vad som gått fel här.

Om man som utomstående blivit slagen av samma person som dels överreagerar med våld, dels ljuger, så är risken rätt stor att man misstänker att pappan inte är en bra förälder.

Jag tror starkt på det egna ansvaret i dessa fall. Pappan får ta ansvar för sina handlingar. Det lilla han verkar ha barnen borde han kunna skärpa till sig och gör han inte det så är det för att han inte vill.

Så sluta bortförklara helt uppenbara övertramp. Hade du varit lika cool om det var du som blivit misshandlad av ditt ex och sen får reda på att din 3-åring blivit omkullknuffad av samma ex, under de få timmar de har umgänge?

Tack för ett bra inlägg. Vill bara förtydliga, jag och exet har 2 barn under 4, Den äldsta är inte 4 än men det var vår yngsta, exets mellanbarn, som han knuffade omkull och skrek åt. Inte ens 18 månader än.

Tyvärr dyker det upp mer saker nu så det blir samtal till soc under telefontiderna imorgon också. Trots att de redan sagt att de ska inleda utredning, det är viktigt.

Exet hade berättat att äldsta sprungit naken i buskarna hos en släkting. Konstigt men vad ska jag säga... Exet sa då att äldsta hade rivit sig i buskarna.
Nu på kvällskvisten badade jag barnet. Jag hade sett rivmärkena vid toabesök men dumt nog hade jag trott på exets förklaring. När kläderna kom av inför badet uppmärksammade barnet själv rivmärkena. "Du får inte ta på ontet mamma." "Nejdå älskling, det ska jag inte. Vad har hänt där?"  Jag hade väll ingen anledning att fråga egentligen men när vi ändå pratade om det liksom.

"namn gjorde det"

Inga buskar. Namnet han uppgav är exets hund, som dessutom tidigare bitit sönder en del av barnets saker och exet har ljugit om det trots att barnet hade berättat vad som hänt, och faktiskt sa emot honom medan han drog sin historia om hur sakerna hade gått sönder.

Så nu blir det av till VC också imorgon för att dokumentera de här rivmärkena. Vill inte måla fel bild här, de är inte djupa alls, väldigt ytliga, men det är just att eftersom hunden orsakade dem måste det dokumenteras.

Nolltolerans?

Precis? som nån drog upp i # #18?

Fast vad menar du?

Vilken sorts våld, och i vilka situationer, är okej mot en 1-åring?

Läs om #19.

Fast nej, ett sånt påstående är så stort att det bör diskuteras. Speciellt i en tråd där en förälder inte kan kontrollera sig.

Tycker man det är viktigt nog att nämna en sån åsikt istället för att hålla tyst bör man ju kunna argumentera för sitt tankesätt.

Man knuffar inte omkull en 1,5-åring. Knuffen kom dessutom efter händelsen med bilen så det finns absolut INGEN ursäkt (som t ex att förhindra skador eller liknande) för att göra något sådant.

Jag vet inte om du själv haft ansvar för små barn men om du har det så vet du att sådana situationer som TS beskriver kan uppstå. Jag har aldrig någonsin reagerat med att knuffa omkull ett barn. Och då har jag varken en ängels tålamod eller haft änglalika barn. Man reagerar inte på det sättet. OCH man ljuger inte om det för

Mamman och skuldbelägger barnet på det sättet.

Nej det är totalt OT, så lägg ner. Den vara bara en kommentar till den som tog upp det i #18. Inget som behover diskuteras vidare.

Varför gillar inte frun dig?

Hur kan ditt barn vara 1 och deras nyfödd. Lämnade han dig vid grav el var det otrohet iblandat?

Vad säger äldsta barnet?

Har ni helt delad vårdnad ?

Bra fråga.

Ja, jag avslutade förhållandet under graviditeten. Och sen gick det väldigt fort för dem. (Antar att otrohet inte är helt uteslutet heller egentligen, men det var slut mellan oss när hans nya blev gravid.)

Vad äldsta barnet har sagt har jag skrivit högre upp i tråden.

Tyvärr, ja. Nu vet jag att jag kommer få massa råd om att gå till tingsrätten med det hela. Ja, jag förstår att det är en bra idé. Jag samlar på mig bevis först bara så jag är väl förberedd.

Jag är lite rätt för att prata för mycket med äldsta barnet om hur det är hos pappa. Jag är rädd att jag omedvetet ska leda barnet till att säga det ena eller det andra, det barnet tror att jag vill höra om ni förstår vad jag menar? Jag vill ju veta sanningen.

Tror ni att det går att få någon annan, utomstående att prata med barnet om det? Så att det inte finns "rätt" eller "fel" svar. Någon utbildad, tänker kanske via BUP om det är en möjlighet? Eller är barnet för litet? Ca 3,5 år.

Om soc öppnar en utredning så kommer de prata med barnen. Berätta för dem att du själv är orolig för att prata med barnen och ställa ledande frågor så att de förstår att det är viktigt att de ställer frågorna.

Ja absolut, det ska jag göra.
Jag tänkte inte på det för när soc varit inblandade förut har de inte pratat med barnen. Men äldsta är ju i alla fall gammal nog nu.

Min erfarenhet av att soc pratar med barn är tyvärr inte så positiv. De barn jag känner som haft samtal har inte fått "rätt" frågor, eller, barnen har inte framfört det som var viktigt för att de ställde för öppna frågor eller för svåra (för yngre barn). Tex har de frågat saker som "var gör ni när ni är hos mamma?" Då svarar yngre barn att de leker, ser på film, cyklar - men inget av det är speciellt användbart när man försöker kartlägga hur barnen faktiskt mår när de är där (stress, osäkerhet, gråt, sömnproblem osv). 

Även tonåringar vet jag som haft samtal och som sagt det var värdelöst för de kunde inte helt framföra det de ville. När en av dem ifrågasatte någon fråga svarade personen att de har en mall de måste följa (ja visst, men viss flexibilitet utifrån situationen kunde man önska)

Det senaste exemplet var en äldre tonåring som far illa, främst hos sin pappa. De var på samtal + mamman, och handläggaren pratade med dem alla tre men tonåringen fick inget tillfälle att prata ensam. Fick frågor som: "är det bra hos pappa?" och då klarade inte tonåringen av att säga som det var. Hen trodde att hen skulle få prata ensam en stund på slutet men det skedde inte. 

Ett barn jag vet om där man misstänker eventuellt autism hade föräldern innan förberett soc på att ni måste ställa väldigt tydliga frågor annars svarar barnet "jag vet inte". När protokollet kom sen stod det "jag vet inte" på nästan alla svaren. Det gick inte direkt att använda barnets utsagor till något.