Två år efter otroheten - hur kände ni?

[quote=81313329][quote-nick]Anonym (nja) skrev 2021-08-15 17:41:43 följande:[/quote-nick]

Absolut, försvarar absolut inte otrohet som så. Däremot kan man inte förneka det faktum att det är väldigt vanligt. Vissa gör det rätta och erkänner och vissa ser ingen mening med det. Jag menar att relationen kan inte ha varit bra innan heller (även om jag inte försvarar otrohet och lögner) och det ligger ju hos båda.

Tycker ofta att man nästan hånar folk som vill vara kvar för barnens skull bland annat medan man i nästa andetag lägger hela skulden på skilsmässan på den som var otrogen vilket jag tror att ingen tjänar på. Också att man ses som svag som stannar om man nu väljer det. Varför kan man inte ses som stark som kan förlåta, vara beredd på att jobba på relationen och gå till botten med vad som hände och inte bara dra trots att den andre gjorde fel? Man är ju inte felfri själv. Det (Otrohet) är bara ett av många symtom på en dåligt mående relation menar jag.

Om man inte är typ psykopat (otrohet som livsstil). Otrohet tenderar dock ofta att ses som svart eller vitt oberoende av hur det faktiskt har sett ut.

Att man också som utsatt lätt gärna intar en offerroll och en handlingsförlamad attityd hjälper ju inte heller. Som du säger måste man ju känna om det är värt det. Relationen är bara trasig om man själv tillåter det. Tycker såklart man ska skiljas om det kommer till våld och sådant (nolltolerans). Men om man ändå haft en helt ok grund att stå på och barn och ett helt liv tillsammans kan många tycka det är värt att arbeta för. Från båda håll.

Det låter nästan som om du förlöjligar trygghet och barn som något absurt att vilja jobba för?

Det är väl väldigt mycket värt? Precis som du skriver krävs det jobb från bådas håll och inga garantier finns -

Men det gör det inte med någon. Och ja - det finns stor risk att otrohet upprepas om man inte från båda håll reder ut vad det egentligen handlade om.

Tror lyckan hos de som stannar helt beror på hur man jobbar sig genom det och vilka förändringar man gör och hur kommunikationen ser ut.

Du har gett svaret själv: Vi har inte så mkt sex.....det hade vi inte tidigare heller...

Ursäkta. Vem vill leva så?

[quote=81313329][quote-nick]Anonym (nja) skrev 2021-08-15 17:41:43 följande:[/quote-nick]

Absolut, försvarar absolut inte otrohet som så. Däremot kan man inte förneka det faktum att det är väldigt vanligt. Vissa gör det rätta och erkänner och vissa ser ingen mening med det. Jag menar att relationen kan inte ha varit bra innan heller (även om jag inte försvarar otrohet och lögner) och det ligger ju hos båda.

Tycker ofta att man nästan hånar folk som vill vara kvar för barnens skull bland annat medan man i nästa andetag lägger hela skulden på skilsmässan på den som var otrogen vilket jag tror att ingen tjänar på. Också att man ses som svag som stannar om man nu väljer det. Varför kan man inte ses som stark som kan förlåta, vara beredd på att jobba på relationen och gå till botten med vad som hände och inte bara dra trots att den andre gjorde fel? Man är ju inte felfri själv. Det (Otrohet) är bara ett av många symtom på en dåligt mående relation menar jag.

Om man inte är typ psykopat (otrohet som livsstil). Otrohet tenderar dock ofta att ses som svart eller vitt oberoende av hur det faktiskt har sett ut.

Att man också som utsatt lätt gärna intar en offerroll och en handlingsförlamad attityd hjälper ju inte heller. Som du säger måste man ju känna om det är värt det. Relationen är bara trasig om man själv tillåter det. Tycker såklart man ska skiljas om det kommer till våld och sådant (nolltolerans). Men om man ändå haft en helt ok grund att stå på och barn och ett helt liv tillsammans kan många tycka det är värt att arbeta för. Från båda håll.

Det låter nästan som om du förlöjligar trygghet och barn som något absurt att vilja jobba för?

Det är väl väldigt mycket värt? Precis som du skriver krävs det jobb från bådas håll och inga garantier finns -

Men det gör det inte med någon. Och ja - det finns stor risk att otrohet upprepas om man inte från båda håll reder ut vad det egentligen handlade om.

Tror lyckan hos de som stannar helt beror på hur man jobbar sig genom det och vilka förändringar man gör och hur kommunikationen ser ut.

Jag håller inte med om något som du skriver. Du menar på att otrohet förekommer för att relationen är dålig = du lägger skulden på den bedragna med. Men är det verkligen så? De jag vet som har blivit bedragna har varit alldeles frågande, de har ju mycket och bra sex? De gör ju saker tillsammans. De pratar och skrattar tillsammans, och så händer detta?

När jag läst artiklar med otrogna som anonymt bekänner att de är otrogna så har det mer handlat om äventyret och spänningen, och mindre om att de inte får ligga när de vill.

Du skriver att den bedragna lätt intar en offerroll. Ja? Hen är ju ett offer?

Du skriver att man lägger hela skulden på den som är otrogen. Ja? Det var ju den som var otrogen.

Något som för mig blir väldigt fult är när man efter uppdagad otrohet lägger familjens öde på den bedragnas axlar. Den bedragna ska bita ihop, tänka på barnen, inte splittra familjen. Men det är ju den otrogna som skapat situationen! Du skriver att den bedragna ska kämpa för familjen och barnen - varför gjorde inte den otrogna det då? Varför lägger denne det på sin partners axlar?

Sorry, var inte meningen att det skulle framstå som att du försvarar otrohet. Jag förstod vad du menade och håller med i mycket av det du skriver.

Det jag ville påpeka är att otrohet ÄR ett fullt medvetet svineri mot sin partner. Det är inte tillfällig sinnesförvirring eller omständigheternas fel som man ibland försöker få det att framstå. Ungefär som att ens partner inte var sig själv när personen gjorde så. Så är det inte. När en person är otrogen mot en annan så är personen fullt medveten om vad det innebär för sin partner och VÄLJER fullt medvetet att göra det ändå. Det är ett faktum den som blev bedragen måste acceptera för sig själv. Ja det var medvetet och ja personen visste mycket väl hur mycket det skulle såra och förstöra och valde medvetet att göra det ändå och ja det ÄR väldigt illvilligt att göra så mot någon som man ska föreställas älska och som litar på en.

Nej jag vill inte förläjliga trygghet, jag vill förtydliga att många väljer att vara kvar av rädsla för allt en skilsmässa innebär och inte nödvändigtvis för att det själva vill vara kvar. Det är lite skillnad på att göra något för att du vill det och att göra något för att du är rädd för alternativen. Och att två personer fortsätter vara ihop efter en otrohet inte betyder att de är lyckliga tillsammans.

Angående reda ut saker så finns det bara en enda anledning till otrohet och det är brister hos den som var otrogen. Möjliga brister i förhållandet har inte ett dugg med hur den som var otrogen valde att hantera situationen. Båda kan ha bidragit till ett missnöje över förhållandet, men det finns inget som säger att man asolut måste vara otrogen för att man är missnöjd med något, känner en längtan över att ha sex med andra än sin partner eller blev kär i någon annan, man kan hantera såna situationer på bättre sätt oxå.

Det är alltså viktigt att skilja på otroheten och förhållandet. Otroheten ansvarar alltid den som varit otrogen för till 100% så där finns ingenting att reda ut. Eventuella problem i förhållandet kan man däremot reda ut tillsammans.

Jag tror oxå att lyckan hos de som är kvar tillsammans efter en otrohet beror på att men reder ut eventuella problem, men det innebär inte enbart eventuella problem i förhållandet utan till stor del att den som var otrogen behöver jobba med sina brister och lära sig hantera missnöje, känslor, behov, etc på ett värdigt sätt. Men det sker sällan om man skyller allt på "förhållandet" och fokuserar enbart på att reda ut envetuella problem i förhållandet men inte på de personliga bristerna hos den som var otrogen som ledde till att personen hanterade situationen på det sättet.

Då har du helt missat poängen av precis hela mitt resonemang. Vad totalt enkelspårigt, nej SOM SAGT får den bedragna själv välja om hen vill förlåta eller bryta upp. När otrohet uppdagas ställa ju den drabbade inför ett val inte sant? Det är inte samma sak som att helt lägga ansvaret för detta på den bedragnes axlar. En relation är enligt mig ett gemensamt beslut liksom ett uppbrott för allas bästa också bör samarbetas kring,

Väldigt enkelspårigt att hävda att otrohet inte kan bero på problem i relationen (utan att för dens skull rättfärdiga det). Det är skillnad på ursäkt och förklaring. I vilken värld lever du med all respekt? Det handlar OFTA om människor som känner sig osedda och som får för lite sex hemma enligt sig själva. Ena partnern har lägre sexdrift än den andre. Det är enbart i fantasivärldar ett or har exakt lika stor sexdrift och vill utforska exakt samma saker eller känner sig exakt lika mycket sedda och uppskattade. Liksom det finns flera andra förklaringar till varför det skedde.

Man skjuter sig själv i foten om man tror att det enbart är den ena som kan jobba på hela den gemensamma relationen ÄVEN om det var den som gjorde fel genom att vara otrogen

Du har ett val. Du får släppa otroheten. Går inte att ständigt älta det. Gå vidare och vårda relationen.

Det andra alternativet är att lämna honom. Valet är ditt men du måste för både din och mannens skull välja. Göra ett avslut för endera. Du kan inte nu hålla honom till försvars för händelse för två år sedan. Det är taskigt. Han är ju kvar i relation till dig. Räcker inte det?

Nu har  det visserligen gått fyra år men om jag tänker tillbaks var det nog ungefär likadant efter två. Förhållandet är på alla sätt mer intressant och givande tillsammans. Hela processen med att gemensamt

gå framåt med samma mål kittade ihop oss. Tog oss tillbaks till när vi blev ihop med långa djupa samtal och känsloutspel. Gemensam och enskild terapi gjorde underverk både för oss som individer och samlivet. 

Är det något jag ångrar är det de fem åren innan min mans snedsteg när vi tappade samlivet och varandra. Vi liksom bara existerade bredvid varandra medan livet rullade på. Vi behövde skakas om i grunden för att bli starkare tillsammans.