Ultimatum, Sambon eller barnen
Hej!
Det här kommer bli en rätt lång historia och kanske svårt att hänga med ibland.
Summa summarum så känner jag mig otroligt korkad, otroligt sviken av mitt livs kvinna och jag känner mig som världens största svikare mot mina barn.
Jag har två barn med två olika kvinnor. En son på tre år, och en dotter på sju år.
Ingen av dessa kvinnor har det känts rätt med, ingen har jag egentligen vilja dela mitt liv med.
Dotterns mamma och jag gick isär när dottern var ett halvår.
Ca. ett år senare träffade jag en ny kvinna. Vi fick efter ca två år en son ihop.
I samma veva som jag fick min son så började det en ny kvinna på mitt jobb.
Jag lever alltså just nu i ett samboförhållande med min sons mamma.
Jag och den här nya kvinnan på mitt jobb blir snabbt väldigt flörtiga med varandra. Det står klart rätt så fort att vi verkligen vill göra saker med varandra.
Jag har aldrig känt mig såhär kär i någon i hela mitt liv.
Detta rann dock ut i sanden, vi gjorde aldrig något.
Jag gick dessutom hem på pappaledighet när sonen var ett halvår.
Väl tillbaks på jobbet ett halvår senare så upptäckte jag att denna "nya" tjej hade slutat för att plugga. Det gjorde mig ledsen. Men hoppsan, någon vecka senare var hon tillbaks på jobbet. Hon jobbade tydligen extra.
Jag tog detta som något slags fånigt tecken och vi fick upp telefonkontakt.
Min dåvarande sambo märkte att jag började bli hemlig av mig med telefonen och blev väldigt svartsjuk. Vilket kan förstås.
När sonen var ca ett och ett halvt år så valde jag att göra verklighet utav min jobbarkompis.
Jag lämnade väldigt fort och fult min dåvarande sambo. Hon flyttade hem till sin mor. Jag bodde kvar.
Jag och jobbarkompisen började träffas. Hos henne och hos mig.
Min nu föredetta sambo tog det hårt och ansåg att jag inte skulle bjuda hem jobbarkompisen till mig, även fast min föredetta nu var utflyttad.
Jag stred emot och sa att jag bjuder hem vem jag vill till stället jag hyr.
Jag fick nu en konflikt med min föredetta gällande saker, pengar osv.
Jag sa, ta allt. Ta vad du vill ha. Jag behöver inget.
Kriget fortsatte ändå.
Till saken hör att stället jag nu bor själv på. Med mina barn på halvtid. Det stället hyrde jag och min föredetta av en bekant till min föredetta.
Att det var en bekant till henne gjorde att jag blev rätt så snabbt bort föst därifrån. Som jag ser det, tvingad till att flytta.
Jag och min nya, "jobbarkompisen", såg nu detta som en fantastisk chans till att flytta ihop. Hos henne. Nykära som vi var.
När vi pratar om jobbarkompisen, då pratar vi om en kvinna som är typ i samma ålder som mig, det är trettio år ish. Hon fick sitt första barn i tjugo års åldern, sitt andra när hon var runt tjugofem. Mellan tjugo år gammal och trettio år gammal så har hon haft tio förhållanden innan mig. Alla kortvariga. Hennes barns pappor finns inte med i bilden.
Det hon berättat om sig själv är att hon haft en stökig uppväxt, med en pappa som var familjens överhuvud och ville kontrollera alla i familjen.
Hon har bott i fosterfamiljer, och valde att flytta hemifrån när hon var sjutton år.
Hon har berättat hur hennes egna barns pappor misshandlat henne, psykiskt och fysiskt.
I ena fallet handlade det om att hon skulle abortera sitt barn för att då få gifta sig med den mannen. I det andra fallet träffade mannen en annan, och bildade sig ett liv vid sidan av henne.
De andra männen hon träffat har hon skitsnackat duktigt. De behandlade henne som skräp, de dök inte upp till middagar, de satt o skrev med sina ex framför hennes ansikte. etc etc.
Hon var glad att hon träffat mig som är lugn, sansad, lyssnar, är snäll, tänker på henne och ser henne för den hon är.
Jag var glad att jag träffat henne som är omtänksam, stark, spontan (till skillnad från fyrkantiga mig), vacker och att hon bryr sig om mig.
Vi båda älskade vårat sex något otroligt. Oj oj oj. Aldrig tidigare har det funnits bättre.
Mina barn var här hos oss, i hennes lägenhet, på femtio procent.
Allt kändes bra.
Nu börjar dock problemen.
Mina barns mammor tycker att jag har tagit helt fel beslut att flytta ihop med henne så fort.
Jag skrattar för mig själv och tänker "det hade jag inte gjort om jag inte blev utkastad från tidigare lägenheten"
Mina barns mammor blir rätt påfrestande och ifrågasätter min nya.
Allt ifrågasattes. Hur sover barnen? Vad äter barnen? Hur många kvadrat är lägenheten? Hur tänkte du? Hur tänkte hon som tillät dig flytta in? Vad är det i kakorna hon hade med sig hem från er? Vilket mjöl? Ifall du skall besöka din dotters dansuppvisning så behöver ju verkligen inte din nya följa med. ETC ETC.
Min nya reagerar starkt på detta och jag minskar per automatik kontakten med barnens mammor. Tillslut ringer min telefon så mycket när mina barn är här, plingar med sms och så vidare.
Jag säger ifrån.
"Jag hör av mig om det händer något, jag kommer ta hand om mina barn, sluta vara så tjatiga".
Min nya blir osäker på mig. Säger det är bättre jag skaffar egen lägenhet så att hon kan få lugn och ro. Vi skulle aldrig flyttat ihop så fort.
Jag blir ledsen och känner mig bortstött.
"gjort är gjort" svarar jag. Ja det var dumt att flytta ihop så fort. Men att flytta nu igen? Det kommer väl bara skapa mer oreda för barnen?
Min nya känner sig starkt kränkt utav mina ex. Hon känner sig stressad över att vara sex personer i en tre rums lägenhet varannan vecka. Hon känner sig stressad över sitt plugg.
Stressen och pressen byggs på. Hon vill att jag flyttar till en egen lägenhet. Vi har vårat första bråk. Alla våra barn hör.
Jag tar då en promenad med alla våra barn. Hon är kvar i lägenheten.
Jag vill inget annat än att vara denna nya fantastiska kvinna till lags.
Jag ringer min bror. "Du, erat gästrum.. kan jag bo där tills jag fått tag på lägenhet?"
Han svarar att det inte är något problem. Kom du.
Väl hemma berättar jag detta för henne. Jag kan bo hos min bror sålänge, och du och jag kan träffas när vi båda har tid.
Aj aj aj.. hon blir nu vansinnig. Hon skriker högt.. kärleksfulla fina hon är som bortblåst. Jag som aldrig varit speciellt känslig tidigare brister ut i gråt.
Det blir kaos för barnen.
Min nya tar en väska och sina barn och försvinner från lägenheten.
Jag mår skit och tänker att mina barn skall slippa denna miljö tills detta är utrett.
Jag ringer barnens mammor och kör dit mina barn. Förklarar att vi haft ett bråk och jag vill att barnen är i en tryggare miljö tills vidare.
Tiden mina barn är hos oss minskar nu drastiskt. Vi går ner på varannan helg rätt omgående. Det är knappt så att barnens mammor vill tillåta varannan helg.
Min nya vill inte att jag käbblar med mina ex om någonting utan tycker det är bättre att jag kontaktar försäkringskassan om att betala underhållsstöd och att jag låter barnen bo där.
Här börjar min saknad till mina barn. Jag börjar tänka. Skall jag lämna detta förhållande och lösa det med mina barn?
Men jag känner också en ilska mot mina ex. Jag tog mina barn bort ifrån en osäker miljö, har inte jag nu rätten att säga att problemet inte längre finns och att det är en trygg miljö att vistas i?
Kärleken till min nya kvinna känns så oerhört stark. Jag kan inte, vill inte lämna henne.
Min nya försöker lugna mig med att säga "barnen bor bra hos sina mammor".
Käbbla inte mer. Låt det vara.
Hon förklarar att mina barn utlöst en stress hos henne. De får henne att tänka på mina ex, vilka hon nu hatar.
Jag får välja, ta en paus, ta hand om mina barn, sen KANSKE vi kan fortsätta vårat förhållande.
Jag blir stressad.. paus.. sen KANSKE fortsätta? Vadå kanske. Tänk om hon träffar någon ny? Aj det gör ont.. Jag kan inte tänka såhär.
Jag saknar mina barn. Men jag vill inte heller eventuellt mista min nya kvinna.
Jag saknar mina barn.. det försvinner inte. Jag bygger upp en stress. En vrede inombords.
Julafton närmar sig. Mina barn är inte hos oss något alls längre.
Det dimper nu ner ett papper från socialkontoret i våran brevlåda.
En anmälan som är gjord två månader efter vårat bråk, där jag valde att köra hem barnen till sina mammor.
Anmälan är nedlagd då det inte anses finnas grund för att starta en utredning.
Denna nedlagda anmälan var adresserad till min nya kvinna.
Det tar nu hus i helvete.
"VÄLJ VEM DU VILL HA" "VILL DU HA MIG SÅ POLISANMÄLER DU DETTA".
Jag försöker nu skapa en polisanmälan.
Kvinnan från polisen jag talar med säger lugnt och sansat. Det här får ni ta med socialkontoret.
Min nya sambo vill att jag skall anmäla att hon känner sig kränkt och förtalad och förföljd utav mina ex.
Jag vill bara vara henne till lags.
Vårat förhållande är lite svajigt men vi har julafton. Jag hon och hennes barn.
Jag känner att min kvinna har byggt upp en distans till mig och inte alls är intresserad av mig längre.
Minsta lilla sak hugger hon på, och råkar jag säga fel så går hon och lägger sig under täcket och gör sig okontaktbar.
Annandag jul är här..
Hon sitter och stickar. Vi har inte pratat eller sovit med varandra.
Jag mår inget bra och vill ha luft. Jag säger att jag sticker och tvättar våra bilar.
Det får jag inte. Hon kanske också vill kunna smita ut och ta luft.
Gör det då, så stannar jag hemma svarar jag. Nej det kan jag inte, svarar hon då. Jag fungerar inte så.
Vi börjar bråka. Hon påminner mig nu än en gång om att jag skall flytta.
Hon vill inte ha med mig att göra. Vi passar inte varandra. Jag har förstört hennes liv.
Det slutar med att jag ringer min bror som säger inga problem, jag hämtar dig och dina saker.
Hon lugnar ner sig. Jag börjar packa mina saker. Kvinnan jag nu skall flytta ifrån börjar laga mat.
"Du kan ju äta med oss innan du åker" säger hon lugnt och ler. Vi behöver ju inte vara fiender, menar hon.
Nu får hon syn på min mamma och min bror ute på gården, att dem hjälper mig.
Varpå hon blir vansinnig "Vi kanske kunde reparerat mellan oss, du kanske inte hade behövt flytta. Men det är ju försent nu när hela din familj vet vilken hemsk människa jag är, jag vill aldrig mer se dig"
Jag tänker för mig själv.. jag har tömt lägenheten på mina saker.. men när jag gjort det så skall vi äta middag ihop och jag skall flytta tillbaks mina saker och vi blir sams? När jag flyttat skall jag direkt flytta tillbaka? Hm..
Jag genomför flytten som är väldigt känslosam.. jag gråter som ett litet skolbarn.
När jag skall gå så ber jag henne om ursäkt, och att jag vill egentligen inte det här. Jag älskar dig, jag har aldrig varit såhär kär tidigare.
För henne är det dock inte så viktigt med känslor nu. Det viktigaste för henne är att ta tillbaks sina nycklar.
"Du får dessa utan problem någon dag i veckan när jag hämtat alla mina saker",
Det duger inte. Hon känner sig inte trygg om jag har nycklarna.
Jag förklarar att jag har dator och saker kvar här. Jag får inte plats. Du skall få dina nycklar senare, jag lovar.
Hon lyfter upp min dator i luften. Nycklarna annars krossar jag datorn.
"Lägg av säger jag."
"Jag lovar jag släpper säger hon."
Datorn åker i golvet. Går sönder. Chassit ser ut som skräp.
Jag blir så uppriven av vad fan det är som händer? Vart är den mjuka vanliga kvinnan jag älskar?
Hon brottar nycklarna ur fickan på mig. Försöker putta ut mig.
Inte utan mina saker förklarar jag. Det flyger nu ut skärmar och högtalare i trapphuset.
Sedan låses dörren.
Där står nu jag. Ledsen. Svettig. Förtvivlad.
Jag åker därifrån. Saknar mina barn. Åker och chansar på att min son är tillgänglig.
Mitt ex som ser att jag är väldigt skakig undrar vad som händer.
Jag svarar att vi har bråkat.. visar ett märke som uppstod under bråket. Men förklarar att allt kommer bli bra. Min kvinna är såklart besviken på mig förklarade jag. Jag saknar min kvinna väldigt mycket redan.
Och jag saknar min son.. så jag chansade på att ni var hemma förklarar jag sedan.
När jag sedan åker vidare till min bror så ser jag massa missade samtal och sms från kvinnan jag just i stunden flyttar ifrån.
Hon saknar mig, vill ha mig där. "Kom tillbaka <3" OSV.
Redan första natten hos min bror så gör jag inget annat än gråter.
Tänker på henne.. gråter. Tänker på henne.. gråter.
Jag åker tillbaks till henne. Sover. Känner mig lugn.
Under dessa mellandagar blir jag kontaktad av socialkontoret, när jag är hos min kvinna.
Mitt ex har nu anmält det lilla jag berättade för henne gällande mitt och min kvinnas senaste bråk.
Jag ber socialkontoret om att få vara ifred då mina känslor aldrig hinner lugna sig. Mina barn är inte ens här längre. Så snälla lägg ner nu.
Det blir ingen utredning heller av detta. Jag får hem den nedlagda utredningen till min kvinnas adress.
Hon frågar om hon får läsa. Läs du svarar jag.
YES.. nu framstår jag som värsta golaren.. Jag har snackat skit om min kvinna till mitt ex. Det är precis så det ser ut i anmälan.
Jag blir nu helt mållös. Jag har inget försvar till detta. Varför i helvete har mitt ex tagit med detta i anmälan? Mina barn är ju inte ens här längre.
Jag blir utkastad.. det bär av tillbaka till min bror.
Jag ligger nu dagar i streck.. gråter.. ingen ork.. ingen lust.. jag bara väntar på att min kvinna skall skriva "kom hem igen".
Jag orkar knappt ta kontakt med mina barn.. men gör ett försök. Saknaden till min kvinna vill inte försvinna. Jag jobbar.. längtar bara hem så att jag kan lägga mig och gråta. Inte orka. Inte äta.
Hon tar tillslut tillbaks mig.
Vi har det bra. Men jag får nu inte ha någon kontakt alls med mina ex, barnens mammor. Jag skall skriva när jag är hemma. Jag skall skriva om jag får SMS av mina ex. Jag skall uppdatera henne på allt. Min kvinna litar inte längre på mig.
Jag går med på det här.
Jag gör ett försök med samarbetssamtal med barnens mammor, men ställer in dessa då min kvinna inte vill att jag sitter i samma rum som dessa kvinnor.
Varje dag som går så känns det som att en bit av mig dör. Det är lugnt tänker jag. Jag får tröst av min kvinna. Hon bryr sig verkligen om mig.
Jag får aldrig någon tröst. Aldrig någon boost. Hon anser att jag inte bryr mig om henne. Jag gör aldrig något för henne.
I min värld känns det som att jag gör allt för henne. Jag måste hela tiden offra något mer för att få hennes bekräftelse.
Jag får nog igen. Jag skaffar en egen lägenhet. Min bror hjälper mig än en gång.
När hon fått veta att jag skaffat egen lägenhet, vi talade i telefon då, då lät det som att jag hade satt kniven i hennes hjärta och vridit om. Skriket hon gav mig då fyller mig, även nu medans jag skriver, med dåligt samvete och tårar i ögonen. Jag har svikit den människa som litar på mig mest. Precis så lät det.
Hon hotar med att ta sitt liv.
Jag får panik. Ringer min mor. Jag får bara fram kväljande ljud. Så jävla dålig känner jag mig.
Även detta reder sig. Det är nu slutet på april i år. Jag flyttar tillbaks till min kvinna igen. Fram och tillbaka fram och tillbaka.
Hon kan nu lära sig acceptera mina ex om vi gifter oss.
Gärna för mig.
Jag är dock för långsam. Jag reagerar okänsligt på våran ekonomi. Jag kränker henne. Vi skjuter upp giftermålet några månader.
Det lugnar ner sig. Jag och min kvinna anser att jag skall ta hjälp av en jurist för att lösa mina barn. Jag gör detta. Det slutar med att jag kan välja att gå upp i rätten och betala flera hundra tusen, eller ansöka om samarbetssamtal igen. Men denna gång fullfölja.
Vi är smarta. Vi kommer fram till att jag ansöker om samarbetssamtal.
Det är sommar och semester. Papper vänds långsamt på socialkontoret.
Jag märker hur min kvinna än en gång tar mer och mer distans från mig. Blir kall. All kärlek försvinner.
Klockan slår semester. Jag är på Öland med min kvinna och hennes barn.
Inga blickar under bilresan. Inget hålla hand. Ingen kram på flera dagar.
Under bilresan får min kvinna sms utav mitt ex. gällande att mina ex måste lära känna min kvinna ifall mina barn skall vara här.
"ÅH NEJ" tänker jag. Nu är det kört. Nu blir det ingen kram på 2 veckor.
Det är onsdag. Via samarbetssamtal har det blivit bestämt att jag ringer min dotter på onsdagar. Jag ringer min dotter. Min kvinna drar sig tillbaka.
Det visar sig att hon tänkt om gällande samarbetssamtal gällande mina barn.
Hon tål inte mina ex. Hon tar ut det på mig. Hon anser att jag måste kontrollera mina ex.
Jag har hittills försökt med att skälla ut mina ex, ignorera mina ex, polisanmäla mina ex, använda mig av jurist, använda mig av samarbetssamtal.
Men ändock är det mitt fel att hon känner sig kränkt av mina ex.
De senaste dagarna har varit skit. Denna skit har mynnat ut i ett ultimatum..
"Välj mig, mina barn och det barn jag har i magen och klipp kontakten med dina barn. De är alltid dina barn, de kan komma till dig när de växt upp" eller "välj dina barn, men då förlorar du mig" "INGA KOMPROMISSER".
Jag träffade min dotter idag. Det var härligt. Men med all skit i mitt huvud har jag svårt att njuta av någonting alls.
Efter att jag träffat min dotter och kom hem.. då vart jag ställd mot väggen utav ovanstående ultimatum.
"VÄLJ 1 eller 2, jag är trött på ditt velande och att du förstör mitt liv"
Väskor står packade. Vi hade bokat en semestervecka ihop. Jag får nu panik. Hon har packat för att åka iväg utan mig.
Jag fick tio minuter på mig att välja.
Jag valde 1,5. Med motiveringen "Jag älskar dig, jag vill ha dig över alla andra kvinnor och män på denna jord, men jag kan inte välja bort mina barn. I min värld kan vi kompromissa, mina ex betyder noll för mig, du betyder allt"
"Fint" fick jag till svar. De tog sina väskor och drog.
I två timmar nu har jag fått massa fula sms som talar om för mig vilken oduglig människa jag är som har slösat bort ett helt år i hennes liv. "Det skulle vara bättre att bli våldtagen och bli gravid och föda barnet, än att ha ett barn med dig".
För mig känns detta som livets största förlust. Jag saknar henne. Längtar efter henne. Vet inte vad jag skall göra. Jag vill inte kontakta min familj (vilka jag av ren automatik knappt pratar med längre) för jag hoppas på att min kvinna skall komma till sans. Förstå att det finns plats för både henne och mina barn. Jag längtar efter smset där det står "Förlåt för min reaktion, jag älskar dig. Snälla förlåt mig".
Det smset tror jag inte kommer komma denna gång.
För jag är värdelös. Helt sämst. Jag kan inte välja det mest logiska.
Jag vet nu inte hur jag skall gå vidare med mitt liv.
Jag sitter i lägenheten jag står skriven på, lägenheten min kvinna hyr.
Hon är på semester.
Hennes kärlek och hennes beröring har kommit att bli min drivkraft.
Just nu är jag helt tom på energi. Ingen hunger. Ingen morgondag.
Hon har blockat mig, efter att ha öst ur sig hur dålig jag är.
Jag har fastnat. Jag ville aldrig lyssna på mina nära och käras råd.
Jag sitter fast. Jag känner att jag har svikit henne.
Jag är fast i en loop.
Förstå mig rätt.
Jag kan inte välja bort mina barn. Då dör jag. Jag kan inte välja bort min kvinna. Då dör jag. Jag blir halvdöd oavsett. Min kompromiss var värd noll.
Just nu känns det som tur att jag har semester. Men jobbet närmar sig i rasande takt.
Jag skulle bara vilja lösas upp i en varm känsla känns det som, just nu.
Jag känner mig sviken, lurad, bedragen. Det känns som.. Vadfan hände?
På en vecka gick jag från hennes livs bästa till det sämsta som hänt henne.
//Trött på livet.