Äktenskap och pengar

Ja men sen har jag också ett eget kort kopplat till mitt egna konto. Det konto har jag kvar några tusen på varje månad och därifrån köper jag presenter, en kaffe på stan, smink, kläder eller vad jag nu köper. 

OK, det framgick inte av ditt första inlägg, men då förstår jag 

Vi har gemensam ekonomi men det är jag som styr det praktiska med räkningar, lån, sparande etc. Det funkar bra för oss. Vi har ett gemensamt konto som vi betalar allt löpande med där det alltid skall vara 30.000 kr efter lönen har kommit. Det spenderar vi hur vi vill (tillsammans eller separat). Räkningarna drar jag innan dess och resten går in till fonder, aktier eller för resor. Går vi över 30.000kr i konsumtion en månad (eller vill köpa något större som en väska eller dator) så har vi ett backup konto på ca 100.000kr som fylls på i December varje år.

Ergo, 2 kort, 1 konto, gemensamt sparande.

Detta funkar perfekt så man slipper tänka på något sätt. Köper vi presenter gör vi det med kreditkort.

Vi ska gifta oss så småningom och lutar också åt att ha de egna kontona som enskild egendom och sen ha gemensamma konton för tex bilspar, hushållsutgifter mm.

För min del handlar det om att jag vill ha kontroll över min ekonomi. Jag har högre krav på ekonomisk trygghet än vad han har, så vill vara säker på att ha min buffert.

När den förste av oss dör ärver ju den andra (om vi inte skilt oss), och då vill jag att han får mina pengar. Känner jag honom rätt skulle han ge en del till barnen direkt och är barnen fortfarande barn behöver han ju verkligen mina slantar.

Men vid en ev. skilsmässa vill jag inte ge flera hundra tusen till honom för att han valt att köpa fiskeprylar istället för att spara. Då jäklar vill jag ha mina surt förvärvade slantar!

Jag har barn sedan innan och skulle något hända mig så ska pengarna gå oavkortat till dem.
Är iofs inte gift och pga en massa lagar och paragrafer blir det heller inget äktenskap.

Sambon har dock skrivit mig som förmånstagare på sina försäkringar då han inte har några egna barn-

Vi har gemensam ekonomi med gemensamt sparande och egna fickpengar.

Då vi båda få ut olika för var månad så ha vi gjort så här;
När vi får in lönen på våra egna lönekonton som vi har våra egna bankkort kopplade till så sätter vi oss ner och går igenom vad vi båda fick ut, vilka räkningar och utgifter som vi har just denna månaden och om det är något annat som kräver finansiering. Efter det är gjort så kommer vi båda överens om hur mycket vi var och en ska skicka över till vårat gemensamma sparkonto just denna månaden och så behåller vi en ungefär lika stor summa var kvar på våra separata lönekonto att fritt använda till vad vi nu själva vill använda dom till.
Detta funkar för oss och vi har en väldigt återkommande avstämning om hushållets ekonomiska läge.

Min sambo ligger ute under veckorna och lite beroende på vart i landet han är och vad han har för ersättning/lön just då så skiftar hans lön med några till flera tusen var månad. Dock har han en grundlön som han alltid minst får ut som ligger på 24 tusen efter skatt sedan är det traktamente av olika slag, milersättningar och lite annat smått och gott som tillkommer där av en varierande lön.
Jag själv har jobbat fruktansvärt mycket i minna dar under dryga 20 år så just nu jobbar jag bara runt heltid pga en utmattning som ligger kvar och skvalpar. Vissa månader jobbar jag mer och vissa månader mindre men aldrig mindre än runt heltid så min lön varierar också kraftig dock aldrig under 20+.
Vi har fasta utgifter på runt 10 med huslån, försäkringar, mobiler och ja, det vanliga så vi har inte så högar utgifter. Någon månad kan det förekomma någon annan större utgift eller tex finansiering under semestern. Men i det stora hela så gå vi runt på dryga 20 när allt är betalat inklusive mat och bränsle till två bilar.

Vi har allt gemensamt. Ett lönekonto. Ett kortkonto. Ett sparkonto. Att köpa presenter har aldrig varit ett problem. Man kanske inte måste granska kortkontot just när man fyller år. Och det mesta betalas med klarna ändå.

Förstår inte det här med att man vill ha egna pengar för att slippa godkännande av det man köper. Jag skulle inte vilja leva i en relation där vi har så olika prioriteringar. Vi har givetvis helt olika intressen men jag skulle väl inte ?säga nej? till något bara för att jag inte tycker att det är kul. Vad är det för inställning? Och jag hade som sagt var aldrig varit tillsammans med en man som köper typ cigaretter och sprit.

Vi har alltid haft helt gemensam ekonomi, däremot har min fru inget intresse alls för pengar mer än att handla för dom så det är uteslutande jag som ordnar och fixar med våra pengar, konton, sparande, betala räkningar osv.

Vi har varsina lönekonton, varsina sparkonton, varsina fonder. Pengarna är våra egna men samtidigt våra gemensamma för gör vi några större inköp så tar vi pengar från den som det finns hos eller det passar bäst.

Vi har gemensamt konto och sen går fickpengar ut till varsitt eget konto med kort kopplat till.

Det bara jag som gör budgeten varje år och följer upp transaktioner under året så vi inte blir kortscammade eller dubbeldebiterade, samt föreslår investeringar till vår son.

Rätt tröttsamt med vuxna människor som inte kan intressera sig för familjens ekonomi i alla fall en gång i halvåret.

Vi kör all lön in på ett konto.

Sedan sparar vi lika mycket, investerar i aktier för framtiden (hus, lägenheter pension, men etc).

Inga äktenskapsförord så spelar egentligen ingen roll att vi gör så, men har på så sätt fått min fru att lära sig hantera investeringar.

Räningar betalas från det gemensamma kontot, så vi har ett separat kreditkort dit vi för över pengar när det behövs.

Vi köper det vi vill ha, alternativt men diskuterar det oftast innan, inte så mycket om vi får eller ej, mer att vi har varandra som bollplank.

Vi har relativt god ekonomi så förenklar ju väldigt mycket så klart. Samt liknande intressen och nivå på vad vi tycker saker får kosta, samt vad vi vill prioritera i livet.

Om ni har ett sparande ska ni ha åtminstone något sparande i ert eget namn. Om det värsta händer där er make/maka dör så blir alla gemensamma konton låsta i väntan på bouppteckning. Så att ha allt gemensamt kan vara riktigt farligt om det värsta händer och ni inte har rika släktingar/vänner runt er som gärna lånar ut pengar.

Vår modell är att när lönen skiljt sig rätt markant åt (typ föräldraledighet) så slår vi ihop bådas inkomster. Annars gör vi bara det här: Vi drar bort alla gemensamma räkningar därifrån (hus, barn, mat etc). Resten delar vi rakt av på och har till våra respektive utgifter, hobbies, sparanden osv.. Vi är båda mån om att ha bra buffertar så vi behöver inte ha massa gemensamma konton för att veta att det finns pengar.

Nu är vi "bara" sambos men har varit det är rätt många år nu.

Många av oss har eget sparande av andra skäl också. T.ex. ifall vår partner dör. I väntan på bouppteckning så blir gemensamma konton låsta och man kan bara ta pengar till räkningar som helt givet inkluderar den döde. Vi har haft flera oväntade dödsfall alldeles för tidigt runt oss senaste åren och tar inget för givet. Och det är ju inte direkt svårt att ha varsitt konto med varsin buffert.

Nej en del har ju väldigt svårt att förstå att människor vill göra på olika sätt. För mig är det inte svårt att förstå att sambon tycker det är onödigt att köpa en cykel för 60 000:- medans det för mig är väldigt rimligt, hon gör vad hon vill med sina pengar och jag gör vad jag vill med mina.

Hur kan det vara svårt att förstå att det kan underlätta?