Hur kunna starta sitt vuxenliv- med otrygg inkomst!

Om han inte får jobb (vilket yrke har han?) så kanske det är läge att plugga istället? Har han bara läst två år efter gymnasiet så har han väl rätt till studiemedel.

Det är alltid nära till backen när man startar en flygtur. Det går inte att komma ifrån.

Det är ändå bra att försöka. Oftast så löser det sig. Men det är ju inte fel om han har ett par stöttande föräldrar i bakgrunden.

Det är inte ovanligt att föräldrar skjuter till lite pengar när det krisar i början.

Vad är det du vill fråga? Om det är okej att han bor kvar hemma i fem år till? Tror du att ångesten och otryggheten kommer att minska då? 

Om jag var 25 år och inte hade ett jobb skulle jag skola om mig - börja plugga, helst i någon stad där en studentbostad är möjlig att få. Det låter som att han behöver komma iväg hemifrån och bli självständig.

"Vi som föräldrar..." det låter nästan som att ni har blivit ett med er vuxne son. Nu får ni stötta honom i att ta sina grejer och flytta ut och klara sig själv oavsett inkomst. Det är bara så man kan bli vuxen. 

Ja, det klart att plugga lär bli det han gör så småningom. Han har gått två år eftergymnasial utbildning efter gymnasiet, men ingen direkt yrkesutbildning. Så en fortsättning lär nog vara aktuell. Men det som han kände var att han efter denna tid med utmattningssymtom, först ju behöver komma på fötter i måendet, innan han kan och ens vet vad han vill göra och under den tiden jobba alltså. Och det är alltså det han gör nu. Om än tillfällig jobb med oregelbundna löner. 

Så det jag liksom filurar på det är helt enkelt lite mer ekonomiskt, hur andra gör i en liknande situation, om man ju inte säkert kan veta om ekonomin klarar varje månad, beroende på hur mkt jobb han får. Men visst, att skjuta till något med pengar det skulle man ju göra om det nödgas. Men självkjlart har vi ju också våra ekonmiska gränser och det går ju inte hur länge som helst naturligtvis. Men visst, det är ju som ni skriver att det ju är så att man alltid är nära marken vid start av en flygtur. Så det är kanske den linjen vi må hjälpa han mot ändå. 

För dilemmat jag tänker på är ju detta med att väntan på ett mer långvarigt jobb med mer trygghet i löner lite längre tider. Det kan ju ta tid att få, så som det ser ut med arbetslösheten nu. Så att vänta på det känns ju som det kan ta väldigt lång tid. Det är det som är det osäkra i situationen tänker jag.

Jag känner knappt till någon som börjat sitt vuxenliv med trygg inkomst. Inte när jag var ung på 90-talet, inte nu. Möjligen för mina föräldrar, 40-talister med allt serverat, men knappast nån efter det som jag vet om i alla fall. 

Att få lite lagom stöd och hjälp av föräldrarna är väl mer än välkommet i en sån situation. Hur stor den hjälpen kan bli är det ju bara ni som kan avgöra, utifrån er ekonomin och annat som ni får väga in. 

Att ni borde inse att er son är vuxen sedan flera år tillbaka och därför ska sluta behandla honom som ett litet barn.