Känslor i konflikt
Hej! Vet inte om detta hör hemma här, men hittar inget bättre ställe att posta på.
Vi har nyligen (andra månaden) börjat försöken för barn #2, har en dottern född april 2020 (16 månader), och jag brottas med väldigt konflikterande känslor, säkert hormondrivna.
Innan ÄL så är jag supersäker på att jag vill försöka NU för syskon, tar ÄL-test och håller koll på cervix och sekret mm, men efter ÄL så "ångrar" jag mig och får nästintill ångestladdade tankar som "hur kan jag försöka skaffa en till bebis, jag har ju redan en bebis, hur ska jag kunna se till hennes bästa om jag får en till att ta hand om?" Det är superjobbigt att slängas mellan dessa två lägen, att ena dagen känna att "jag är redo, klart vi ska försöka", till att nästa dag känna "neeej, vad f*n tänkte jag??"
Är det fler som känner igen sig i dess känslor? Tror till 99% att de är hormondrivna iom att omslaget alltid sker efter ägglossning. Hur vet man att man faktiskt är redo för #2, kan man bli det till 100% eller kommer man alltid känna att man sviker sin "stora" bebis till någon grad?
Har en önskan om att inte ha allt för långt mellan barnen för att de skall kunna ha ett utbyte redan i tidig ålder, och följas åt även senare i livet. Tänker mig 2-3 år, men nu vet jag inte om 2 år kanske är för tätt för mig iom dessa tankarna...? Skulle det ha tatt sig denna månaden blir åldersskillnaden 2 år och 1 månad, och nu efter ÄL känner jag bara att min första kommer ju fortfarande bara vara en bebis då!? Usch, tiden efter ÄL är bara ångestladdad, och inte ett dugg pirrig.... 