Gravid, när kommer wow känslan

Jag är i vecka 28 och undrar samma! Nej men, min graviditet har liksom hela tiden varit väldigt realistisk, eller vad jag ska säga. Jätteglad förstås, speciellt efter flera missfall (första barnet), men tyvärr gick ju en tredjedel till att oroa mig över om det ens skulle gå bra. Jag kunde slappna av när jag kände första rörelserna, runt 18-19 eller nåt. Sen har jag liksom vuxit in i det. Jag har en grundglädje men jag tror det är för svårt att förstå det. Jag kan fortfarande inte greppa att bebisen är i min mage. Så delvis är det nog stress också, att så lång tid har gått och jag har precis börjat vänja mig, och över allt som ska fixas innan. 

Jag får sådär som du skriver, små lyckorus, då och då, och jag tror det är dom man ska fokusera på! Att det är den äkta känslan. 

Jag kände ingen glädje över barnet i magen då jag var gravid. Hon var planerad och plusset på stickan gjorde mig överlycklig. Fick mycket känslor under graviditeten. Arg, ledsen, irriterad. På det en sambo som inte stöttade mig. Undrade också varför jag inte älskade barnet från första stund. Andra skriver på tex Instagram att dom älskar barnet i magen. Jag förstod inte dom känslorna. Visst var det häftigt och spännande med allt som har med en graviditet att göra. Sen föddes hon. Ingen kärlek direkt. Men kärleken växte för varje dag. Nu är hon 11 månader och jag älskar denna person så mycket. Mer för varje dag.

Samhället har en syn på hur man ska känna och vars under en graviditet och när man är mamma. Inte alla känner så. Man känner press och tycker men gör fel. Varför ska man egentligen älska någon man aldrig träffat? Alla känner olika och saker kommer i olika takt. Försök ändå njuta av det som du tycker är positivt under graviditeten så kommer resten av sig själv sen.

Tror hela den här gåpåmoln-grejen som kommer från TV- film och sociala medier är så dum. Visst kan vissa säkert känna så men långt från alla. Som gravid kan man må skrutt, vara oroad över barnet i magen, över framtiden och ha massa funderingar som OCKSÅ spelar in - även i en planerad och efterlängtad graviditet.

Mår man inte så dåligt alls är det ju inte heller så konstigt att man innan man känner rörelser nästan kan glömma det i perioder - det syns ju inte :)

Så ta det lugnt du, och var glad och längtansfull när de känslorna kommer och slappna av annars.

Nej det är inget konstigt. Livet fortsätter ju som vanligt med alla upp och nedgångar. Jag tycker tidig graviditet mest är jobbigt pga illamåendet. Ingen glädje direkt. För mig blev det lite annat när det började sparkas mycket, då fick jag liksom sällskap av bebisen där på kvällarna. För min man, som väntade första barnet, var det dock fortfarande lika overkligt ända fram till förlossningen. Inga känslor är fel

Det där är väldigt olika från person till person och graviditet till graviditet. Med första var jag överlycklig. Var glad konstant åt lilla bebisen som skulle komma och att vara gravid. Trots att jag spydde mycket, mycket, mycket de första 12 veckorna gick jag nästan omkring och kände mig "helig". Bakslaget kom istället när barnets fötts. Kunde inte amma, det tog jättehårt på mig och jag kände mig helt värdelös p.g.a. det. Sömnbristen slet ENORMT på mig, det var tio gånger värre än jag räknat med, trodde inte det skulle vara värre än det var att vara höggravid, men det upplevde jag att det var. Jag kände mig helt låst på ett sätt jag inte hade räknat med o.s.v. Det var helt enkelt inte alls vad jag hade räknat med... Trodde vi skulle ha en mysig liten bebisbubbla, men det var mest en pärs de första 4 månaderna. Märk väl att jag nu fyra barn senare kan konstatera att första var en OTROLIGT "lätt" bebis, men så kände jag inte där och då.

Tror inte alls din känsla är fel, du hade kanske bara förväntat dig något annat?

Tack för alla svar.jätteskönt och höra att alla inte går på rosamoln från början. Jag har ju också en del missfall i bagaget och oroar mig en del, svårt att slappna av också 100% men det kommer väl : )

Jag hade aldrig den känslan när jag var gravid. Oro ja, men varken berg-och-dalbanehumör eller gravidlycka, kände inte någon särskild koppling till bebisen heller egentligen. Det började väl så smått när han las på min bröstkorg men just den där euforiska glädjen som jag tänker mig att en del har kom först efter ca 3 år.

Samma här

Jag längtade lite på att magen skulle växa och jag var förväntansfull.Kände mig speciell att ha ett liv inom mig .När jag började känna rörelser och sparkar,då blev allt ännu mera verkligt.En underbar upplevelse att få vara gravid och en dag få se sitt barn för första gången !Fina minnen nu när barnet börjar bli stort.