Gravid med första barnet och har PANIK!
Hej.Jag är gravid i vecka 7 just nu och jag har fullkomligt panik. Jag har alltid velat ha barn men på senare år hade jag kommit till ro med att det kanske aldrig skulle hända med tanke på att jag blivit 34 och inte var i närheten, min pojkvän är dessutom bara 23 och inte redo för fem öre att bli pappa. Men vi har pratat om det och jag har alltid sagt att om jag skulle bli gravid skulle jag inte göra abort.
Jag trodde inte att jag var gravid så när jag plussade på stickan kom det som en stor chock jag och bröt ihop totalt. Blev bara ledsen och totalt panikslagen och visste inte vad jag skulle göra. Men när chocken lagt sig och jag haft mitt första samtal med BM hade jag i princip bestämt mig för att behålla det, eller det var mer att jag absolut inte vill göra abort. Jag är trots allt 34, den biologiska klockan tickar och jag vet inte om jag någonsin kommer få chansen igen.
men nu har jag bara sån panik och jag vaknar med ångest varje dag. Jag känner mig inte alls redo för att bli mamma och tanken på omställningen skrämmer mig. Att jag inte längre kommer kunna tänka på mig själv utan det kommer vara någon annan att prioritera, att inte kunna sova ut, ha ensamtid osv. Tänk om jag får en skitjobbig bebis som bara skriker, tänk om jag kommer ångra att jag behöll det. Alla dessa tänk om. Dessutom har jag ingen ordentlig bostad då jag hyr en liten etta på 24 kvm och jag har ingen buffert sparad om något händer, jag och min kille bor inte ens ihop och han vill absolut inte behålla det. Är det "rätt" av mig att tvinga in honom i ett föräldraskap när han är så ung dessutom?
Jag trodde jag var säker, eller så säker man kan vara iaf på att jag ville behålla det men nu vet jag inte längre. Jag är helt jävla LIVRÄDD! Jag har dock stunder då jag tycker det ska bli mysigt och känner mig glad men den känslan försvinner ganska fort igen.
Min graviditet har dessutom inte börjat bra då jag mår illa som fan o kräks, sover dåligt, vaknar om nätterna och mina hormoner är bananas. Kan må hur bra som helst till att helt plötsligt bryta ihop o det känns som världen går under.
Jag har läst sånna här trådar tidigare o förstått att dessa känslor inte är helt ovanliga men har inte läst så många inlägg där folk berättar hur det blev efter bebisen fötts.
Skulle uppskatta om ni som varit med om liknande ville dela med er av eran historia och även berätta hur det blev när barnet väl var här eller längre in i graviditeten, elle rom du är gravid just nu och känner igen dig i det jag beskriver.
