Fler som känner sig utstötta på sitt jobb?

Ja de  lyssnar inte på en

Vid minsta fel är man dumförklarad.

Mycket struntprat bakom ryggen när man ej är på plats.

Så det pratas säkert även om mig. Blir ingen i gänget.

Jag har insett hur utbytbara vi människor är på arbetsplatsen. Sanningen uppenbarade sig när jag var mammaledig. Alla andra har tagit med sina barn på fika efter att man varit hemma ett tag och det brukar tas emot väl, man sitter och pratar tillsammans och det är mysigt. När jag kom dit med mitt barn var det som att vi var nästan osynliga, i ett rum med ca 20 personer. Jag har aldrig känt mig så otroligt ensam som när jag satt där med mitt barn i knä, omgiven av människor som pratade med varandra men inte med mig.

Det var ett fåtal som tog sig tid att prata med oss, en som jag räknar som en vän nästan, sjuksköterskan (som jag knappt träffar), vaktmästaren och han var verkligen trevlig, samt en kvinna jag inte ens kände som typ arbetstränade där för att utveckla språket, till och med hon pratade mer med oss än de kollegor jag känt i flera år. Vaktmästaren stannade kvar efter att de andra gått och vi hade ett fint samtal som iaf lyfte mitt humör lite, men i övrigt... Det var den dagen jag insåg sanningen om hur ytliga relationerna på jobbet egentligen är.

Samma om folk slutar, veckan därpå är det som att de aldrig existerat. Ingen pratar om dem, någonsin.

På mitt förra jobb kände jag som du. Jag var dock inte inhyrd utan fast anställd.

Du skriver att det varit hög personalomsättning, det är ett tecken på att det är något som inte är bra på arbetsplatsen.

Det jag gjorde var att hålla härda ut i väntan på nytt jobb. Håll låg profil på jobbet, dvs vara trevlig och artig mot alla, hålla dig neutral i känsliga frågor och leta efter nytt bättre jobb. Men det tär på en att tillbringa så många timmar i en giftig miljö.

Det andra alternativet är att ta upp det med din chef på bemanningsföretaget, de är de som är ansvariga för din arbetsmiljö. Enligt min erfarenhet av bemanningsföretag kan det falla ut lite hur som helst. Så jag vet inte om jag skulle rekommendera det. Du känner du chef bättre än jag. Kanske en försiktig trevare om möjlighet att byta uppdrag? Eller ta upp det som ett arbetsmiljöproblem?

Er tredje alternativ är att säga upp dig utan att ha något nytt på G och hoppas på det bästa. Det beror på vilka marginaler du har.

Min Chef sa att jag måste komma ihåg att jag är bara inhyrd och inte en dem. Dvs anställd.

Vad menadehon?

Att du ska veta din plats, dvs du är inte en i gänget, du här inte till, du är mindre värd.

Ja samma här ... pallar inte med snack från lillgamla blondiner om diverse nya möbler de ska införskaffa i samförstånd med sina bleka pojkvänner och annat trams. Passar ej in bland såna och de utgör 80% av personalstyrkan... suck! Dessa jobbar aktivt för att stöta ut precis alla nya + de som inte är exakt som dem. Tröttsamt med sådan homogen arbetsgrupp. Brukar gnägga med tillgjort och spela intresserad men dör lite inombords varje gång. Är allt som dem inte är förutom ung och samma utbildningsprogram. Men lever ett heelt helt annat liv privat och har således ingenting gemensamt med dem.

Som tur är finns andra typer där också som jag föredrar att prata med. De tänker också lite utanför boxen. Underbart! Tror fler arbetsplatser hade vunnit på att ha lite ruljangs bland personalen för att undvika att nya personer och andra kommer och går och kvar blir samma klick med töntar som regerar.

Glad att jag inte är ensam om att känna och ha upplevt detta.

Har upplevt det mesta i yrkeslivet och har nu nått en punkt i livet - där jag tänker att: antingen så har arbetslivet blivit riktigt ruttet eller så är det något fundamentalt fel på hela min person... eller en rutten kombo av båda...

Ett axplock:

-Blivit riktigt risigt bemött av merparten kvinnor och kvinnliga chefer..

-Blivit utnyttjad och risigt behandlad som konsult

-Fått min kompetens och mitt yrkeskunnande ifrågasatt av...andra kvinnor

-Blivit snackad om bakom ryggen och sågad för såväl utseende som personlighet (mes)

-Blivit utfryst, jag vet inte hur många gånger...

..eller som någon här i tråden var inne på ... arbetsplatser där nyare tvingas sluta, medan samma gamla klick informella håller hov..

..så bra skrivet!

(....Jag lämnade min senaste arbetsplats till förmån för små lillgamla... som pratat inredning, mode, kläder och utseende...)

Känns trist att uppleva det.

Är också ny på jobbet. Trivs inte med de jag jobbar närmast med. Är på kontoret för att göra ett gott intryck, men trivs bäst på kontoret när ingen annan är där.. Två fasta dagar i veckan får vi jobba hemifrån. Ska börja jobba hemifrån när det känns "lämpligt".