Kommer jag älska mitt andra barn?

Jag känner igen mig och förstår hur du känner eftersom min dröm alltid har varit att få ett barn av varje kön och jag tror att det är många som kan relatera men det är inget som man pratar om öppet. Men som flera har skrivit så kommer du nog tänka annorlunda när du väl får se ditt barn för första gången och alla barn är ju egna individer med egna personligheter

Absolut

Jag kände tvärtom när jag väntade tvåan, ville ha en till tjej, en "likadan" som min stora, som jag älskade så mkt! Såg för mig att jag ville göra samma resa, samma upplevelse, samma känslor. Typ.

Blev en till tjej, som jag älskade likadant, men på hennes vis liksom. Hon var ju inte alls som ettan i sättet, men hon var min/våran underbara lillskrutt. Stora hjälpte till så gott hon kunde, var bara 1.5 år, kärleken mellan barnen, nyttan av två m samma kön - liknande lekar och intressen, har varit fantastisk att följa!

Väntar en trea nu, och bryr mig inte direkt om vilken sort det blir, vill bara ha en älskling till att följa på vägen. Får se om tankarna och känslorna går annorlunda om 3 veckor när vi varit på Rul och får veta kön.

Förövrigt blev jag väldigt ledsen när jag fick veta könet på ettan.

Jag blev inte ledsen att det var en tjej, det tyckte jag var kul, men jag var ledsen att det inte var en pojke. Innan så hade jag ju liksom båda i tankarna och drömde om både min lilla pojke och min lilla flicka, men så försvann pojken och jag sörjde det, samtidigt som jag gladdes åt flickan. Knepigt m känslor ibland :)

Tack till alla som delar med sig, känns så skönt att få läsa andras historier och att man inte är ensam. Min psykolog bad mig att inte skuldbelägga mig själv så mycket som jag gör utan att tillåta mig vara besviken eller ledsen då jag faktiskt är det. Jag har svårt att förstå mig själv just nu och det lär ta en stund innan jag kan smälta allt. Jag vill glädjas oavsett kön och vara lycklig hela tiden men det kommer nog med tiden.

Det är väldigt vanligt att undra om man kommer att älska andra barnet lika mycket. Det är ju så svårt att föreställa sig hur det kommer att bli.

Men det gör man. Det finns väldigt mycket kärlek därinne att ösa ut på både 1, 2 eller 3 barn. (Eller fler).

Jag blev också gravid direkt med andra barnet. Känslan var nästan: oj! Jaha så nu är jag gravid då. Jag blev liksom överrumplad fast det var planerat. Och graviditeten blev annorlunda. Med första barnet var det så stort, jag var medveten om min graviditet varje dag. Med andra barnet hann jag inte med det på samma sätt, man hade ju fullt upp med första barnet så kunde liksom inte leva i graviditeten på samma sätt som jag gjorde med första. Och det gav mig väldigt dåligt samvete, jag kunde känna mig dum och ignorant som inte gav bebis nr 2 lika mycket tanke och uppmärksamhet som jag givit 1an.

Men så kom andra barnet, samma kön som första, och hen var och är alldeles underbar. En egen person med egen personlighet. Alldeles självklar i familjen. Det kommer att bli bra detta TS! Grattis till bebisen :)

Jag känner igen mig i de tankarna, jag har en 6-åring och en 4-åring nu och jag minns hur jag tänkte sådär under andra graviditeten. Det blir enligt mig helt annorlunda att ha två istället för ett men jag älskar mitt andra så mycket, precis lika mkt som första. Kan inte tänka mig livet utan henne.

Helt normalt att vara orolig under graviditeten, kärleken kommer när bebisen väl kommit!

Jag fick först en pojke och kärleken var obeskrivlig, fick sen en flicka och va så lycklig att få just en tjej. Tredje barnet visade sig va en pojke på UL och jag hade innerst inne hoppats på en tjej...blev besviken å nojade hela graviditeten om hur jag skulle känna och hade sorg att min dotter inte skulle få en syster osv....när lillebror väl kom har han varit så älskad av hela familjen, skulle inte byta ut honom nåt!

Jag har ju en inställning från början, jag ville uppleva kärleken till bägge könen och var bombsäker att jag skulle få en av varje. Det är dock inte man kan ta för givet, barn är gåva och vi är inte kapabla att välja kön. Jag läste i flera år här på FL hur folk väljer kön genom att ha koll på äl osv och de lyckades.Naivt nog så trodde jag med på sådant och tänkte, nu är det min tur.

Jag kanske inte skulle tagit reda på könet, jag ångrar det nu för det är vad jag tänker på dag in och dag ut. Jag vill inget annat än njuta utan massa tankar hur livet blir om några månader men tankarna har tagit över. Jag älskar ju mitt första barn och har en otrolig relation till hen. Jag har frågat mig själv vad är det som gör att jag är rädd för att få en till av samma kön men jag har inga svar, jag sörjer att det inte blev den andra sorten men jag får leva med det.

Vilket underbart svar!

TS - var inte orolig. När du får bebisen i famnen så kommer du att älska det. När du sedan tänker efter kommer du att inse hur knasig din oro var.

Skatta dig lycklig som får ösa kärlek på ett till barn.

Det är en ynnest och ingen självklarhet.

Lycka till!

Jag har fått väldigt fin respons tillbaka vilket jag vill tacka er för. Det känns bra att veta att man inte är ensam och att det är vanligt att man hamnar i olika tankar under graviditeten. Jag vill absolut inte känna som jag gör och jag brottas med mig själv nästan dagligen. Jag försöker också att inte tänka på kön utan att det är min bebis så jag hoppas att jag vänjer mig vid allt detta snarast.

Här på FL finns det fler trådar om besvikelse och rädsla och alla skriver hur bra det blev när man väl får sitt barn i famnen.

Har du samma tankar och känslor som när du fick veta könet eller känns det annorlunda nu när det gått ett tag och du fått smälta det lite?

Äsch, du bara spejsar ut pga hormoner.

Utgå från att du är lite knäpp tills barnet är fött och känn efter då istället.

Jag försöker övertala mig att könet inte spelar någon roll men jag kan inte säga att jag helt har släppt tankarna. Min man och mitt barn är lyckliga så jag försöker att ta till mig det istället än att ''sörja'' de vi inte kommer få. Allt är bara så konstigt och jag känner att jag lever i någon slags förnekelse just nu. Jag längtar till jag får barnet i min famn och slipper dessa idiotiska tankar som tar över just nu.

Vad är det för kön på barnet du ska få? Pojke? Flicka?

Tänk att det kommer bli väldigt fint med två brorsor som har varandra eller två systrar som har varandra samt perfekt ed att ärva kläder :)