Förvirrad och gravid

Tuff situation för er. Börja med att sätta er ner och diskutera detta tillsammans. Försök komma åt orsaken till känslan av panik, kanske är det något ni kan överbrygga. Gör en lista vad ni ser fram emot med en liten knodd och vad ni är tveksamma till.

Beslutet kan bara vara ert men som du säger så kan detta vara enda chansen pga åldern (även om du inte är lastgammal), så väg in det i beslutet.

Hoppas att ni hittar fram till det bästa för er i den här situationen!

Kan det vara så att ni bara behöver smälta nyheten lite och ta in det? Det är ju en oerhört stor grej som innebär förändring i alla delar av livet som ni nu känner ett bekväma i.

Hur har det gått för er?

Jag är också 39 år och gravid, lite oplanerat och känslor i kaos men ändå glädje och tacksamhet. För min del känns det definitivt som sista chansen då min man är äldre än mig.

Det nervösa nu är att berätta för 16 årig son...

Tips där?

Kan det vara så att ni bara behöver smälta nyheten lite och ta in det? Det är ju en oerhört stor grej som innebär förändring i alla delar av livet som ni nu känner ett bekväma i.

Hur har det gått för er?

Jag är också 39 år och gravid, lite oplanerat och känslor i kaos men ändå glädje och tacksamhet. För min del känns det definitivt som sista chansen då min man är äldre än mig.

Det nervösa nu är att berätta för 16 årig son...

Tips där?

Vi har funderat på en Sladdis ett tag, är också 39 år. Vi velade fram och tillbaka och tillslut körde vi på och sa blir det så blir det.

Blev gravid på första försöket och jag kände mig också förvirrad i början, och det har liksom inte sjunkit i än att vi ska få en liten till. Men ju mer vi pratar om det desto mindre förvirrad känner jag mig.

Tycker det är lite taskigt av din man att i efterhand säga att han gjorde det för din skull, han borde ha varit ärlig från början

Varför posta i 40+ när du inte ens är 40 år? Det är skillnad på att vara 39 år och över 40 år när det gäller fertilitet.

Sedan har du ju velat ha barn så det är väl bara någon chock just nu, det lägger sig. Hormoner påverkar också.

Hur gick det, TS?

Jag förstår situationen, men vill också säga att det är nästan ofrånkomligt att fyllas av tvivel, oro, känslor  av ensamhet och vånda när man upptäcker att man är gravid! Det hör liksom till, även om graviditeten var planerad.

Det är ju kroppens sätt att öppna upp sig mentalt för att göra sig förberedd på att knyta an och genomgå den påfrestning som en graviditet innebär. 

Jag tycker att ni ska sitta still i båten och se vad som händer. :)

Hur har det gått för er?

Gud så skönt med fler i samma situation 
40 och just plussat och har så mycket känslor jag inte förstår mig på. Vi sa i höstas att vi kör på till årskiftet, blir det så blir det. Sen inte pratat så mycket om det och hade sex med marginal från ägglossningen tänkte jag men icke?
inte ens vågat berätta för min man än. Känner mig stressad och rädd, barnet är ju inte direkt oönskat. Har en treåring innan och jisses vad jag älskar att vara mamma och tycker jag gör ett bra jobb, men fixar jag en vända till??? Till saken hör att jag mådde pyton hela förra graviditeten, det skrämmer mig

Det fixar du säkert! 
Jag blev oplanerat gravid i maj förra året, 42 år och fullt upp med en tvååring och en treåring.  Plus studier.
Väldigt blandade känslor, både för mig och min man, men vi fortsatte graviditeten. 
Nu är lilla dottern här, och ångrar det inte en sekund!