Livrädd och inte glad

Ni hade ju planerat barnet så det verkar som att hur du tänker nu helt bottnar i oron för framtiden, för jag tror att du vill ha det egentligen! Annars hade ni inte sett till att bli gravida från början, trots press från "samhället" (det är dessutom väldigt acceptabelt idag att inte ha barn). Och det finns ingen garanti att du blir gravid längre fram fast du är så ung.

Hur ska livet bli? Svårt att säga men ganska underbart skulle jag säga. Naturligtvis har man tuffa dagar men de positiva sakerna överväger så mycket.

Är ni redo för detta? Bli inte rädd nu men nej, det är ingen någonsin. Oavsett hur redo man tror att man är, hur mycket man än vill ha barn så kan man inte förbereda sig på hur det är att faktiskt få barn, men man fixar det ändå.

Alla föräldrar har tappat tålamodet med sina barn nån gång, och många har skrikit åt sina barn också. Det betyder inte att man är en dålig förälder. Frågan är om man kan lära sig av sina utbrott och förebygga eller göra annorlunda en annan gång. Man lär sig med tiden. Och om du har stora problem med ilska så borde du redan nu gå i terapi för att hantera det.

Ni fixar det här! Och prata med en vanlig kurator hos vc eller liknande istället för en abortmottagning, det vore bra om du pratade om de här sakerna i en neutral miljö istället. Man påverkas mer än man tror av sånt.

Jag har två barn och är gravid med mitt tredje. De två första barnen var, om inte planerade, så definitivt önskade (vi hade börjat ligga oskyddat men trodde att det skulle ta längre tid än det gjorde). Båda gångerna fick jag ändå så sjukt blandade känslor efter plusset. Osäkerhet för att man vet vad man har men inte vad man får, i princip. Tänk om jag inte klarar det, hur ska det gå osv. Glad började jag bli någon gång halvvägs in i graviditeten när jag kunde känna tydliga rörelser. Osäkerhet och oro betyder inte att det är fel att bli gravid, men jag tror det är jättebra att prata med någon för att verkligen reda i vad du känner!

Vi försökte i ett år och jag mådde dåligt över att aldrig bli gravid när vi kämpade så. Tillslut skede det och jag blev livrädd. Va jag redo? Då va jag ändå över 30.

Det va en otroligt tuff period i början när han kommit och jag mådde inte alls bra men nu lite drygt två år senare så skulle jag inte kunna tänka mig livet på ett annat sätt. Han är det finaste jag har, och ja jag blir galen på hans utbrott men jag kan verkligen inte tänka mig livet på annat sätt nu. Vi försökte med en till och det gick fort. Blev rädd igen för vad vi gett oss in på, fick mf och blev så ledsen. Då insåg jag att det verkligen va något jag ville och att det bara va oro som talade. Tyvärr har vi inte lyckats igen men vi kämpar på. Om inte annat har vi vår lilla pojke iaf.

En kurator är nog bra att prata med, som kan hjälpa dig reda i tankarna och oron. Du har många veckor på dig att bestämma dig så det är inget du behöver stressa fram. <3