1 MF och 2 MA (uteblivna)

Under det här året har jag haft 1 missfall och 2 uteblivna missfall.

Första missfallet fick jag v.5, kroppen skötte allt själv och behövde inte göra någon abort.

Andra gången skötte kroppen ej det och det blev MA i vecka 6 som upptäcktes v.10

Efter den gången fick jag lämna prover, spola äggledarna, kolla så allt såg bra ut osv. Vilket allt gjorde. Fick även progesteron och blodförtunnande utskrivet då det hjälpt många som haft missfall, men inte för mig.

Nu sitter jag här med mitt andra uteblivna missfall (3 graviditeten som ej blir av), blir galen. Trots behandling funkade det inte.

Åkte förtvivlat hem efter VUL med cytotec igen för att stöta ut fostret.

hade fruktansvärt ont i magen en vecka efter aborten som ej avtog och beslutade mig för att åka till gynakuten. Dom konstaterade att rester fanns kvar, blev hemskickad med cytotec igen men nu 24 h senare har inget hänt, knappt några blödningar och absolut ingen klump (dom konstaterade att det var en klump kvar)

orkar absolut inte vänta till nästa mens som det känns som att jag kommer bli bedd att göra.

Någon som varit med om liknande? Blev ni skrapade tillslut? Eller fick ni vänta tills kroppen stötte ut det själv? Hur lång tid tog allt?

Ni som haft upprepade missfall men tester visar bra, hur har det gått/går det för er?

Vad kan detta bero på? Blir galen,

Vill bara börja om och försöka igen.

Juste en grej som jag läst om är att man kan få missfall pga över aktivt immunförsvar, jag är aldrig sjuk. (Pepper peppar) Någon med erfarenhet?

Tar även tacksamt emot solskenshistorier efter upprepande missfall med ????????

Till att börja med vill jag verkligen beklaga det du gått igenom! 

Jag vet inte om min "historia" är till någon hjälp men jag har tre missfall i bagaget. Här är min novell till historia.

Jag blev gravid första gången i december 2020. Det blev en total chock då jag åt p-piller under den tiden och hade gjort det under flera års tid. Ungefär en vecka efter att gravtestet visade positivt började jag blöda. Jag hade då precis börjat vänja mig vid tanken på ett barn och jag letade febrilt efter halmstrån som skulle tyda på att blödningen inte var ett missfall. Min BM sa att jag skulle vänta ett par veckor och då ta ett nytt gravtest som med största sannolikhet skulle bli negativt då hon var tämligen övertygad om att det var ett missfall. När två veckor gått tog jag ett nytt gravtest som visade starkare positivt än sist. Ytterligare ett besök hos BM där det tycktes kunna konstateras att det varit en tvillinggraviditet där det ena embryot stötts ut två veckor innan och det andra nu fanns kvar. 

Lättnaden och lyckan blev dock kortvarig för bara en vecka senare började jag blöda på nytt och ännu ett missfall var ett faktum.

Missfallen tog hårt på mig, allra främst för att man började fundera på om något var fel på min kropp. En kväll i juli frågade min sambo om det inte var dags att börja försöka skaffa barn. Ett oskyddat samlag senare var jag gravid igen. Konstant orolig och nervös för ännu ett missfall. Jag testade mig med CBs digitala test för att se att testen stegrade som de skulle, vilket de gjorde i början. Men när testet efter 10 dagar inte gått från "2-3" till "3+" förstod jag att något var fel. Ytterligare några dagar senare kom den ljusrosa blödningen. Pytteliten, den märktes knappt. Blödningen trappades upp dag för dag innan den på den fjärde dagen nådde sin kulmen med brutal smärta i mage och rygg. 

Jag var förkrossad över känslan att min kropp inte kunde hantera det mest naturliga som finns. Efter det missfallet fick jag besked om att jag troligen var "för" fertil, att min kropp accepterade första crappiga ägg och första crappiga spermie och lät de befruktas. Det som för en "normal" person inte hade blivit någon befruktning blev det för mig. Min BM sa att jag skulle testa använda ÄL-test för att pricka in rätt och därmed öka chanserna för att befruktningen skulle ske vid rätt tillfälle, att inte ägget skulle hinna vandra för långt ner osv. 

Ägglossningen kom igång snabbt efter missfallet och vi blev gravida på första försöket även denna gång. Idag är jag i vecka 10, faran är långtifrån över man jag börjar någonstans känna att det är en liten vinst att bara ha tagit sig över vecka 7. Mina tidigare missfall har alla skett omkring gravidvecka 6, förmodligen då hjärtat skulle börja slå. I förra veckan fick vi göra ett tidigt UL för att se om det fanns något där inne. Livrädd såklart men lyckligtvis såg vi den lilla bönans hjärta picka på som aldrig förr och det kändes som en liten milstolpe. Om ett par veckor ska jag göra ytterligare ett UL för att se att allt fortlöper som det ska och givetvis är det en enorm anspänning inför det. Jag försöker vila i tanken att jag är gravid tills motsatsen är bevisad, att inte stressa upp mig utan försöka ta det hela med ro. Det går väl bättre och bättre men jag är långtifrån självsäker på att det verkligen kommer gå vägen denna gång.

Jag hoppas du får den hjälp och stöd du behöver och att vården kan hjälpa dig reda ut vad det är som är fel, om något nu är det. Överaktivt immunförsvar borde de kunna kontrollera och även utreda. 

Till att börja med vill jag verkligen beklaga det du gått igenom! 

Jag vet inte om min "historia" är till någon hjälp men jag har tre missfall i bagaget. Här är min novell till historia.

Jag blev gravid första gången i december 2020. Det blev en total chock då jag åt p-piller under den tiden och hade gjort det under flera års tid. Ungefär en vecka efter att gravtestet visade positivt började jag blöda. Jag hade då precis börjat vänja mig vid tanken på ett barn och jag letade febrilt efter halmstrån som skulle tyda på att blödningen inte var ett missfall. Min BM sa att jag skulle vänta ett par veckor och då ta ett nytt gravtest som med största sannolikhet skulle bli negativt då hon var tämligen övertygad om att det var ett missfall. När två veckor gått tog jag ett nytt gravtest som visade starkare positivt än sist. Ytterligare ett besök hos BM där det tycktes kunna konstateras att det varit en tvillinggraviditet där det ena embryot stötts ut två veckor innan och det andra nu fanns kvar. 

Lättnaden och lyckan blev dock kortvarig för bara en vecka senare började jag blöda på nytt och ännu ett missfall var ett faktum.

Missfallen tog hårt på mig, allra främst för att man började fundera på om något var fel på min kropp. En kväll i juli frågade min sambo om det inte var dags att börja försöka skaffa barn. Ett oskyddat samlag senare var jag gravid igen. Konstant orolig och nervös för ännu ett missfall. Jag testade mig med CBs digitala test för att se att testen stegrade som de skulle, vilket de gjorde i början. Men när testet efter 10 dagar inte gått från "2-3" till "3+" förstod jag att något var fel. Ytterligare några dagar senare kom den ljusrosa blödningen. Pytteliten, den märktes knappt. Blödningen trappades upp dag för dag innan den på den fjärde dagen nådde sin kulmen med brutal smärta i mage och rygg. 

Jag var förkrossad över känslan att min kropp inte kunde hantera det mest naturliga som finns. Efter det missfallet fick jag besked om att jag troligen var "för" fertil, att min kropp accepterade första crappiga ägg och första crappiga spermie och lät de befruktas. Det som för en "normal" person inte hade blivit någon befruktning blev det för mig. Min BM sa att jag skulle testa använda ÄL-test för att pricka in rätt och därmed öka chanserna för att befruktningen skulle ske vid rätt tillfälle, att inte ägget skulle hinna vandra för långt ner osv. 

Ägglossningen kom igång snabbt efter missfallet och vi blev gravida på första försöket även denna gång. Idag är jag i vecka 10, faran är långtifrån över man jag börjar någonstans känna att det är en liten vinst att bara ha tagit sig över vecka 7. Mina tidigare missfall har alla skett omkring gravidvecka 6, förmodligen då hjärtat skulle börja slå. I förra veckan fick vi göra ett tidigt UL för att se om det fanns något där inne. Livrädd såklart men lyckligtvis såg vi den lilla bönans hjärta picka på som aldrig förr och det kändes som en liten milstolpe. Om ett par veckor ska jag göra ytterligare ett UL för att se att allt fortlöper som det ska och givetvis är det en enorm anspänning inför det. Jag försöker vila i tanken att jag är gravid tills motsatsen är bevisad, att inte stressa upp mig utan försöka ta det hela med ro. Det går väl bättre och bättre men jag är långtifrån självsäker på att det verkligen kommer gå vägen denna gång.

Jag hoppas du får den hjälp och stöd du behöver och att vården kan hjälpa dig reda ut vad det är som är fel, om något nu är det. Överaktivt immunförsvar borde de kunna kontrollera och även utreda.