Ångrar abort:((

Att skaffa barn med en man som inte vill bli pappa är inte en god idé. Så bra att du gjorde abort. Att det fick dig att inse att du vill bli mamma är ju också bra, nu kan du jobba på att träffa en ny man som också vill det! Du kan också undersöka möjligheten att skaffa barn på egen hand om det skulle bli aktuellt.

Ja, jag inser ju att jag inte har hela livet framför mig eller tiden på min sida. Och det viktigaste är att jag fixar allt runt omkring mig som behöver vara fixat (vad gäller jobb och så) först, om man nu vill ha till ett barn till världen, eller vad man ska säga eller innan man går vidare med något.

Har även pratat om det här med den som jag blev gravid med, och nämnt min längtan (vi har inget fast förhållande), och trots hans ålder (han har heller inga barn sedan förut), så vill han vänta i ett år iallafall eller att man ska varit tillsammans eller bott ihop ett år. Jag håller med om att det är en bra utgångspunkt om man haft tiden på sin sida och varit ung. Men jag tror inte jag kan vänta ett år. Men ja, det kanske kan vara värt att sätta igång och kolla upp hur processen kring att skaffa barn ensam ser ut och om det är långa väntetider osv. Om man ändå ska stå i kö i ett år kan man lika gärna börja förbereda sig redan nu. Samtidigt vet jag inte hur relationen kommer utvecklas med den här killen. Men det ena borde ju inte utesluta det andra. Står man där ensam om ett år eller om relationen inte gått framåt under kommande halvåret (eller efter nån månad borde man ju veta var man står, kan man ju tycka?), så har man ju kanske ett alternativ iallafall (om det inte händer något det kommande året).

Det är väl egentligen det enda positiva som den här erfarenheten fört med sig, att man är öppen för barn. Annars kanske man levt i blindo i hela sitt liv och ändå varit barnlös eller inte vågat beröra dom här frågorna innan det faktiskt var försent. :/ om man nu ska försöka tänka positivt på nåt sätt.

Det är ju bättre att du ångrar en abort för en unge iaf så det kan du väl trösta dig med. Ta hand om dig och håll dig undan från icke steriliserade män om du inte vill bli med barn . Fler män borde ju steriliseras så man slipper behöva oroa sig. Kram på dig

Nej, men samtidigt hör man ju folk som endast ångrar abort, men det är sällan eller aldrig någon ångrat ett barn. Så det säger väl en del.

Men samtidigt vill jag ju inte ha barn själv, utan man vill ju ha "kärnfamiljen" eller vad man ska säga och att man är två i föräldraskapet. Önskar bara att den här killen hade varit öppen för barn inom ett halvår t.ex. om allt hade varit bra.

Jag håller med om att föräldraskap är något man är två om att besluta. Men samtidigt är det ju ingen som tvingar pappan att vara närvarande. Är nog många ensamstående mammor vars barn har det bättre utan en pappa (om den inte väljer att vara närvarande) än i en kärnfamilj, som ändå inte funkar som den ska. :/ tror inte det finns några garantier för det ena eller andra och hur efterlängtat ett barn än kan vara finns det inga garantier för att man håller ihop efteråt ändå.

Ja, jag skulle råda att bara köra på som ensamstående. Fertiliteten kan sjunka rejält fort och ett år kan vara betydelsefullt. Om mannen är något att ha borde han kunna rucka på sitt ett årsprincip.

Sedan är det tusen ggr bättre att vara ensam än med en pappa som inte är bra.

Jag ångrar att jag inte skaffade barn själv. Jag har gjort det sämsta valet. Jag får ta hand om barnet helt själv än så länge, alla nätter, dagar, sömnbrist etc. Mannen gjorde/gör ingenting utan gnällde/gnäller bara igenom hela graviditeten och till nu när barnet är sex månader. Trots det ska han bestämma saker och ha vårdnaden om barnet, ta halva barnbidraget, föräldraledighet. Vi är särbo så han har ju inte handlat eller hjälpt till varken praktiskt, känslomässigt eller ekonomiskt. Jag har gjort och köpt allt, fixat allt och känslomässigt är han så negativ att han bara förstör. Vore mycket enklare i livet att inte ha honom alls med i detta.

Tyvärr så måste jag dras med honom då barnet är så litet och behöver oss båda. Så då måste jag umgås med denna idiot till människa för barnets skull.

Men känner återigen sån ångest. Har ont i magen och inte får man nån hjälp av vården i det här landet heller. Vill ha tillbaks barnet och önskar bara att jag kunde spola tillbaks tiden, och få det ogjort :(. vet inte hur jag kunde fatta ett sånt korkat beslut:(((. hur jag kunde vara så enkelspårig och inte överväga alla alternativen:((.

Nu kommer det här att låta hårt men, du kan inte skylla på vården, det är ju självklart att de inte ska försöka styra någon åt något håll, man kan be att få prata med en kurator men det är inget måste. Om du ändå är 34 år så kanske de tog för givet att du verkligen tänkt över detta vilket du faktiskt inte verkar ha gjort ordentligt.

Som andra skriver så kan det ju vara hormoner och det är ganska självklart att dessa känslor kommer, det är ändå en stor sak påverkar en oavsett om man vet att det var rätt beslut.

Du har inte ens ett förhållande med han du blev gravid med, ni bor inte ihop, börja där, det blir väldigt tungt och ganska dödsdömt att börja med barn och ta alla delar efteråt, det är en stor omställning med barn och börjar man med en stabil grund så är det lättare.

Jag är 37 och väntar 3e barnet, har många i min vänskapskrets som är mellan 35-38 som precis fått eller väntar sitt första, även om du kanske inte har all tid i världen så är det inte så bråttom som du verkar tro.

Ja, det är väl klart att dom inte ska styra åt något håll. Fast samtidigt kan jag tycka att om dom märker att man är i "upplösningstillstånd", att dom vet om att man inte pratat eller berättat det för någon, och då kanske inte heller processat "plusset" eller beskedet att man är gravid ens, att det smartaste hade varit att kanske vänta med att ta ett beslut innan man t.ex. pratat med kurator. Vet att man inte kan skylla på någon men känner mig ändå pressad i situationen jag var i (pga. utomstående faktorer). Sen sa även gyn. som jag träffade att "hon fick barn/blev förälder när hon var 37år och att det inte är omöjligt". Nej, men bara för att det funkade för henne så betyder det ju inte att det kommer gå för alla andra. Sen vet man ju inte hur länge hon försökte eller att hon kanske inte försökt innan etc. Så det där att hålla sina åsikter för sig själv, eller trycka åt något håll, nej, då borde hon kanske inte sagt så heller. Men som sagt, vet att man inte kan lägga skulden på någon. Men önskar bara man hade fått mer stöd i situationen, om inte annat så av vården iaf. Hur vet man ens vem man ska kontakta i en sån situation? Hade man kontaktat typ BVC istället för abortmottagningen så hade man nog fått ett helt annat bemötande. :/ och är man helt själv i att få ett sånt besked. Vem ska man ens kontakta liksom?? Man är ju helt utelämnad till sig själv om man inte har någon i sin närhet. Men vet ju som sagt att jag inte kan skylla på någon annan :(. Önskar bara att jag inte varit så rädd:/.