Psykisk misshandel?

Jag vet inte vart jag ska skriva.. Mina nära och kära kan jag inte vända mig till för de " ser inte honom så"...

Lever ihop med min man, gifte oss för ca 6 år sedan, har två barn 9 år och 5 år är dem. Vi har I många år känt att kärleken oss emellan är slut men vi har känt att vi stannar med varann och ser om vi kan hitta tillbaka till den.

Saken är den..

De senaste året nu, främst de sista 6 månaderna så har han varit så elak. Han säger massa elaka ord, sånt som jag börjat tro på själv, han kan ringa ibland från jobbet o va på dåligt humör och jag är ju neutral i ton, då han jag få höra en massa saker. Pch för en vecka så hände de som inte får hända, han buttade mig i väggen och drog ner mig i golvet. Hotade mig. Barnen var uppe o tittade på tv för de hade jag bett dem om när Ja märkte att han var på dåligt humör.

Jag blev så rädd.

Alla ord han sagt osv har jag pratat lite lätt o diskret med en gemensam kill kompis vi har och han säger att jag inte ska lyssna på honom för inget han säger stämmer.. Men de värsta är ju att jag tror på allt. Han säger att jag är ful, jag känner mig ständigt ful.

Jag vill inte hata honom... Men jag gör de, nåt enormt.

Förstår att de flesta av er tänker att jag ska lämna honom, och de skulle jag vilja. Men så här är de med de..

Vi fick vårt första barn när vi var 18-19 år gamla. Jag hann inte klart med gymnasiet. Så jag tog upp de när vårt barn var 1,5 och jag var ca 20. Läste färdigt till en hel gymnasieexamen. Därefter så pluggade jag högskola blev färdig i maj 2021. Stod ju så klart utan jobb enbart timmar och de jag utbildade mig inom så finns de tyvärr inte mycket alls. Jag har sökt så många jobb de senaste året så ja har tappat räkningen. Jag står utan jobb, utan a-kassa. Jag får ingen hjälp från kommunen eller liknande för de har jag kollat upp med tanke på att de går månader tillbaka på en gemensam ekonomi eftersom vi är gifta.

Jag har också djur så jag kan inte vara inneboende hos någon, jag behöver bo kvar på gården vi bor nu för han vill inte bo här men jag trivs bäst här, barnen likaså..

Jag känner mig både ensam o förvirrad för de mesta. Jag har inte direkt vågat pratat med min syster, för de flesta har tidigare sagt när jag påpekat hans humör att de " ser inte han så". Jag är vanligtvis en stark person som inte ofta visar mig svag. Men nu svajjar jag på en tunn tråd.

Han är annars en snäll människa, jag vet ju de innerst inne i mitt hjärta. Och jag vill verkligen inte hata honom, jag försöker stå upp för mig själv men han får ner mig varje gång, knäcker mig som en kaka.

Vet inte vad jag vill säga med detta inlägg, Mest få prata ur mig. Tack till dig som läser.