Småblödningar och konstigt vul i v 10

Jag har tyvärr ingen personlig erfarenhet av ett så oklart VUL. Däremot tänker jag att det förmodligen inte kommer göra dig gott att gå runt och bara invänta en blödning och missfall eller nästa VUL. Du kommer förmodligen inte känna dig mindre ledsen OM det händer bara för att du ställt in dig på det.

Jag tycker du ska fokusera på det besked läkarna lämnade, dvs att det inte alls behöver vara kört och att det är positivt att de inte hittade någon pågående blödning (samt att undersökningen var tämligen oklar till att börja med och att resultatet inte var särskilt tillförlitligt). Skulle det sluta i ett missfall är det såklart jättetråkigt och tufft, men det kommer det vara oavsett hur mycket du ställt in dig på det eller ej.

Jag fick tre missfall/MA innan min nuvarande graviditet och har haft katastroftankar samtliga gånger, även denna graviditet där det inte ens funnits något att oroa sig över. Det har lett till att jag spenderat de senaste typ tre månaderna åt att oroa mig och först nu, efter RUL, inser halvt panikartat att jag ju faktiskt är gravid och att det kommer en bebis till oss om några månader.

De gånger jag ställt in mig på missfall, och det också slutat i det, har jag ändå varit superledsen och jag har inte gynnats alls av att ha oroat mig så mycket innan.

Jag håller verkligen alla tummar för att det inte kommer någon mer blödning och att du får positiva besked vid nästa besök om två veckor! <3

Tack för ditt kloka och insiktsfulla inlägg <3. Det är ju jättedumt att gå omkring i två veckor och oroa ihjäl sig!
Jag tänker hela tiden att jag ska vara ? stark? och se krasst på saken, räkna med att det kommer skita sig, men jag kanske faktiskt inte måste göra så. Jag kanske får tillåta mig själv att vara ledsen om det slutar illa men ändå vara tacksam just nu. Ska försöka rikta in mig på det positiva läkarna sa, precis som du skriver!

 

Och stort grattis till bebis såklart !!!

Jag tror det kan kännas skönt att iallafall försöka, men det finns nog inget rätt eller fel sätt att hantera det. Oavsett hur du väljer att tackla det hoppas jag att du kan få en någorlunda normal tillvaro den närmaste tiden. Det är lätt att tankar äter upp en och slukar all tid och energi. Och detta med oro har jag insett är något man kommer få leva med, inte bara under en graviditet utan även sen när bebis är utanför magen. Så från och med nu kommer livet gå ut på att konstant bekymra sig för den lilla. Riktigt härligt, haha.

Tack snälla för grattishälsningen, det känns fortfarande helt surrealistiskt och inget jag lyckats ta in ännu.

Min äldsta är 16. Då finns det hur mycket som helst att oroa sig över . Fast det är ju värt oron hundra gånger om!

Pratade med MVC idag. Känner nämligen inte för att gå på inskrivning nästa vecka om det nu inte skulle bli någon bebis. Hon tyckte jag skulle åka in på fredag istället för nytt vul, så jag gör så. 

Haha ja men vad härligt, då är det bekräftat att det finns mycket oroande kvar att göra! 

Jag förstår att det inte känns särskilt lockande just nu med inskrivning nästa vecka. Jag skickar dig en extra tanke på fredagens VUL! 

En liten uppdatering: Ny har jag varit på nytt vul! Var helt inställd på att det var kört, fick en blödning som rann ner i toaletten igår morse. Men när jag kom in så visade det sig att blödningarna inte alls kommer från livmodern utan från livmodertappen som är känslig och lättblödande. Piiiuuuh!

Vul var suddigt även nu MEN (den helt underbara) läkaren förklarade att inte bara fostret var suddigt utan hela området runt omkring var otydligt. Det kunde bero på att jag har extra fettvävnad just där eller så kanske tidigare ärr från mina snitt kan skymma en del. Iaf: vi såg båda två ett pulserande så jag troooor att det finns små hjärtslag där (det var ju suddigt som sagt). Fostret mättes till ca 7+6 så om måtten stämmer någorlunda verkar det ju som att det har vuxit! Dock diffar det fortfarande med två veckor. En till läkare konsulterades också, som menade på att det finns all anledning att hålla hoppet uppe. 

Jag kom också på att jag faktiskt blev tillbakaflyttad tio dagar vid vul med sista barnet, trots att jag var helt säker på att det inte kunde stämma. Så jag hoppas nu att det här går vägen och försöker verkligen se positivt på det hela ??.

Uppdaterar för er som kanske läser tråden i framtiden. 

I tisdags var vi på UL. Jag skulle då vara i 12 fulla veckor. Precis innan fick jag en blödning som var annorlunda än de tidigare och där och då förstod jag att det här inte skulle gå vägen. Den här gången syntes det bra; bättre apparat. Hinnsäcken är fin fortfarande, rundad och fylld med vatten. Men fostret är nu så litet som i 6+3 gångna veckor och inga hjärtslag syntes. Ändå ville bm vänta i två veckor till för att hon själv skulle göra en extra koll, antar att hon måste det innan jag eventuellt kan få hjälp att sätta igång allt. Men jag vet ju att fostret inte lever; det är nästan 6 veckor för litet för tiden så känns ganska självklart. Nu väntar jag på ordentlig blödning och hoppas på att det ska komma igång av sig självt men fy f*n vad påfrestande det är rent psykisk! Vågar liksom inte ge mig ut på längre promenader eller åka iväg på nåt kul om det kommer en störtblödning. Nu har det gått tre dagar sedan sista blödningen. Hur lång tid tog det efter det innan ert missfall kom igång ordentlig? Graviditetssymptomen är borta; magen som varit supersvullen sjönk ihop till sin vanliga storlek redan till onsdagen.

Konstigt nog känner jag mig inte superledsen över att graviditeten inte lyckades, det känns mest som en lättnad att inte behöva sväva i ovisshet längre. Men de väntade blödningarna skrämmer mig!