Barn mot sin vilja??

Hej,

Har en fråga som säkert kan uppröra en del eller väcka en del känslor, men tänker ändå att alla får tycka och tänka vad man vill. 
Har en fråga till er som blivit oplanerat gravida och som ändå bestämt er för att behålla barnet eller skaffat barn trots att ni kanske inte ville det.

Undrar om det finns personer här som valt att behålla barnet trots att det inte var planerat eller något ni ville (när graviditeten uppstod)? t.ex. om barnet inte var planerat men inte kan tänka er att göra en abort (kan vara av medicinska eller religiösa skäl eller vad som helst).

Kan man älska ett barn man väljer att behålla trots att man inte vill ha barn eller barnet inte stod på "kartan" så att säga? Eller trots avsaknaden av barnlängtan?

Ni som trodde att ni ville ha barn men sen kanske ändrar er under graviditeten, hur kändes det när ni fullföljde den?

Min fråga är väl egentligen om man kan börja älska ett barn trots att man inte ville ha barn eller planerade att skaffa barn men blev oväntat/oplanerat gravid. Och kom dom känslorna sen under graviditeten eller efter födseln? Eller finns ni som rentav ångrar att ni gick hela vägen, och hade önskat att ni inte skaffat barn?

Jag tänker att för män blir det ett lite enklare val isåfall, eftersom ni inte behöver vara närvarande för barnets skull för ändå mamman som ammar. Men som mamma blir man ju fast med barnet... (om man nu inte adopterar bort det eller ger det till en fosterfamilj t.ex.).  Tänker bara att det är lättare val för män att inte vara närvarande än för kvinnan. Eller finns det kvinnor här som kanske rentav ångrar sitt val och låtit pappan ta hand om barnet istället? :) hoppas det kan bli en öppen diskussion utan några dömande kommentarer om det ena och andra:).