1000 tankar om allt möjligt

Fixa en van och lev så sommartid. Husvagn annars, då kan man vinterbo på camping. I övrigt dumt att bo på sätt som oroar ens anhöriga.

Brott och bo ute är idiotiskt så det skriker om det.

Det första du ska göra är att analysera ditt livs olika aspekter och se var du känner slentrian. Du ska så klart inte begå brott bara för att du är uttråkad! Tänk på att vad du än gör så drabbar det oskyldiga personer!

Man får bo i sin bil, det finns ingen lag emot det, men du kommer inte få bo i ett parkeringshus utan måste isf hitta uppställningsplatser eller tillfälliga parkeringar osv. Träffar inte du ditt barn alls? För att bo i en bil är verkligen ingen trygg tillvaro att erbjuda ett barn, då kan ni bara ses utomhus eller göra aktiviteter tillsammans. Däremot är det svårt för dig själv att få till ett bra boende i en bil, ffa tänker jag då på värmefrågan. Och hur ska du göra med mat och hygien?

Nej, det känns som att du snurrat in dig i tankarna här utifrån någon slags desperation. Fundera mer på varför du är missnöjd med ditt liv och lös problemen. Du behöver säkert något nytt i ditt liv, vad det är vet du bäst själv. Ett nytt jobb, en ny hobby, kanske någon ny bekantskap, kärleksrelation, ut och resa, vidga dina vyer och testa något du aldrig gjort förr...? Listan kan göras lång. Men vad du än gör, skapa inte problem för andra!

Är du typ i 40-årskris? 

Du behöver prata med någon innan du sabbar ditt liv. Klart man kan ha en bobil om man vill, men att begå något brott - varför i herrans namn skriver du så? 

Du skriver du vill ha mer frihet men det blir knappast mer frihet om du hamnar i fängelse för att du var sugen på lite galen spänning och begick brott! Kul för ditt barn också, att ha en förälder i fängelse. 

Du verkar ha jobb, ordnade förhållanden. Varför räcker inte det? 

Prata med din pappa eller bror som första steg, men sen tror jag att du behöver någon professionell att prata med så att du inte hamnar i en djup depression. 

Ja, jag har ordnade förhållande. Samt fast jobb och allt det där. Jag vet inte varför det inte räcker. Det har gjort det fram tills kanske för 1 år sen. Då började den här känslan att dyka upp.

Kris vet jag inte, är iofs 35 år men har inget problem med att bli äldre. Tanken grundar sig inte där, bara någon tanke om tomhet och uppgivenhet. Svårt att sätta ord på.

En ålderskris handlar inte bara om åldrande utan kan mycket väl se ut som du känner nu. Det måste inte vara helt världsomvälvande och ångestframkallande, och livskriser kan man ha lite när som helst egentligen.

Tack, jag tar den infon med mig. Får utbilda mig på ämnet för att få lite mer kött på benen och kanske komma ur det här.

Fundera på en samtalskontakt så du kan reda ut tankarna tillsammans med någon annan. Det brukar kunna hjälpa.