Jag är bara nyfiken på ifall det finns personer som verkligen gillar sina bonusbarn som om de vore ens egna. Att man engagerar sig i dem, längtar efter dem och bryr sig om dem?
Hur kommer man till den känslan?
Jag har inte haft styvbarn som barnlös, har dock haft tre stycken en gång i tiden. Då var jag ung, runt 30, och tänkte att det ska väl gå. Och det gick väl, eller snarare haltade, i rätt många år även om jag inte eg ens gillade hans ungar.
Numera har de flesta ev partners vuxna barn, annars går det bort på ögonblick. Mina barn är vuxna och fler barn boende i mitt hem är fullständigt uteslutet för all framtid.
Jag kan verkligen inte ens i närheten av att förstå hur man som barnlös väljer att bo ihop med andras ungar. Varför är min enda fundering....
Man tror att man gillar dem som sina egna tills man faktiskt får egna. Det går inte att säga så för först då inser man skillnaden.
Håller helt med egentligen! Jag ser inte andras barn som en bonus utan som en belastning. Kommer aldrig att bo med någon annans barn.
Därmed inte sagt att jag inte älskade mitt ex barn, men hen var väldigt speciell och vi kom varandra nära. Mycket för att han var en ganska usel far, tyvärr.
Nej det handlar inte om det. För många bonusmammor uppstår problemen långt efter de flyttat ihop.
Det handlar snarare om att biomammor inte dumpar över hela ansvaret för sina barn på bonuspapporna. För honom märks det inte så mycket.
Bonusmammorna däremot får ta allt ansvar för biopappornas barn vilket gör att det börjar slita på relationerna när hon har ?fräckheten? att börja ställa lite krav också istället för att bara vara en obetald piga åt alla. Då går hon plötsligt inte ihop med halvvuxna ungar som vägrar ta bort disken efter sig..
Fem år in i relationen. Tyckt om dem sedan första stund och gjort allt för att vi ska ha en bra relation. Biomamman vägrar dock prata med mig fortfarande och har inte gått vidare än från att min partner lämnade henne (lämnade henne ett år innan han och jag träffades). Så allt håller på att gå åt helvete oavsett. Barnen har påverkats så mycket av hennes lögner om pappan och mig att det känns helt hopplöst. Känner stor sorg över detta. Senaste lögnerna som sprids är att mamman är livrädd att prata med mig och min partner för att hon tror vi skulle slå henne (???) Och den lögnen har nu även tagits över av yngsta dottern som sprider till lärare och andra att hon tror att vi ska misshandla henne. Det är fruktansvärt. Jag kommer alltid älska mina bonusbarn oavsett men känner att jag börjar stänga av mentalt.
Önskar verkligen att vi hade kunnat få allt att funka.
Var har du läst att bonusfamiljer håller ihop längre än ursprungsfamiljen? Enligt den statistik jag läst så blir det ofta många olika seri-samborelationer, fler skilsmässor och barn på olika håll när man väl separerat från ursprungsfamiljen. Det vanligaste är att varje bonusfamiljäktenskap håller runt 2 år.
Kärnfamiljen är fortfarande det vanligaste sättet för barn att växa upp i Sverige ( och i vissa samhällsgrupper så är det ovanligt med bonusfamiljer)
Statistik kring familjer i Sverige finns på SCB.
Nej det handlar inte om det. För många bonusmammor uppstår problemen långt efter de flyttat ihop.
Det handlar snarare om att biomammor inte dumpar över hela ansvaret för sina barn på bonuspapporna. För honom märks det inte så mycket.
Bonusmammorna däremot får ta allt ansvar för biopappornas barn vilket gör att det börjar slita på relationerna när hon har ?fräckheten? att börja ställa lite krav också istället för att bara vara en obetald piga åt alla. Då går hon plötsligt inte ihop med halvvuxna ungar som vägrar ta bort disken efter sig..
Styvförälderrollen kan vara väldigt otacksam, och jag har avrått mina - nu vuxna - barn för att ge sig in i förhållanden där det redan finns barn. Jag har hört så mycket tråkigt från många väninnor som hamnat där, nämligen. Det spelar ingen roll hur mycket styvmamman har ställt upp och hur lite biomamman har gjort det, i slutändan och i de stora ögonblicken i livet, så är det ändå biomamman som räknas.
T.ex. vid ett bröllop. Då är det biomamman och biopappan som ska flankera brudparet vid hedersbordet - styvmamman får en plats långt nere i salen. Likadant på bröllopsfotot tillsammans med brudparets föräldrar och syskon - där får hon inte vara med. Sådana saker måste man tänka på innan man ger sig in i styvfamiljer: "kommer jag att orka med det, eller kommer jag att bli djupt sårad?"
Jag har inte haft styvbarn som barnlös, har dock haft tre stycken en gång i tiden. Då var jag ung, runt 30, och tänkte att det ska väl gå. Och det gick väl, eller snarare haltade, i rätt många år även om jag inte eg ens gillade hans ungar.
Numera har de flesta ev partners vuxna barn, annars går det bort på ögonblick. Mina barn är vuxna och fler barn boende i mitt hem är fullständigt uteslutet för all framtid.
Jag kan verkligen inte ens i närheten av att förstå hur man som barnlös väljer att bo ihop med andras ungar. Varför är min enda fundering....
Har upplevt detta med att kvinnan får ett eget barn och då inte bryr sig om styvbarnet lika mycket. Mitt ex har ett barn med en "ny" kvinna (de har varit tillsammans i 5 år, jag och min exman separerade för 7 år sedan) och ett barn på gång, och hon var enligt min dotter mycket snällare och brydde sig mer om henne innan lillasyskonet kom. Vilket såklart är mycket beklagligt men rätt vanligt vad det verkar. Jag har bara ett barn och ska inga fler ha, men har ett bonusbarn som jag har mycket svårt för. Hade kanske varit annorlunda om jag inte haft barn själv, samtidigt hade jag nog aldrig dejtat någon med barn om jag inte haft det själv. Har rätt svårt för andras ungar överlag.
Jag har två bonusbarn och känner ingen moderskänsla alls. Dock är förhållandet nytt och jag har inga egna barn att jämföra med, men jag har svårt att tro att jag kommer att älska dem som om det vore mina egna även fast jag tycker om dem väldigt mycket.