Någon som kan stilla min oro

Det är anledningen till att man bör ha starka lösen ord och/eller fingeravtryck/ansiktsigenkänning på sina enheter.

Nja jag är inte alls den svartsjuka typen. Men skulle min partner aktivt välja att sexta och skicka bilder skulle jag undra varför. Det är skillnad på att smussla och vara privat. 

Ställ frågan rakt ut bara. Att försöka hitta saker som kanske kan vara otrohet eller kanske kan vara konstigt visar bara svartsjuka och brist på tillit. Öppen och ärlig fungerar alltid längst och bäst i ett förhållande. Vet inte riktigt vad det är för fel på folk i allmänhet. Lika många kvinnor som män verkar vilja vara otrogna men vill inte separera så det måste vara diskreta träffar. WTF gör slut och gör inte din partner ledsen. Och svartsjuka leder bara till skit så ta tjuren vid hornen och fråga, bättre att veta än att inte veta. Jag har 19, 5 år med min sambo och vi har det bättre än någonsin. Alltid öppna och äriiga mot varandra. Måste kunna lita på sin partner till 100% pm allt ska fungera bra. Skiter fullständigt i om min sambo går runt med min telefon då jag aldrig har något jag behöver dölja för henne. Och jag kan ta hennes telefon när som helst. Vi har pratat om en kille till en trekant, och en tjej till en trekant men lutar åt att vi ska träffa ett annat par istället för lite extra krydda i sexlivet. Öppen dialog så blir det aldrig några problem. Hoppas det löser sig ????

Det där är ju det dummaste man kan göra i en sån situation eftersom INGEN kommer berätta sanningen bara för att man frågar och då står man där som en fågelholk med 100 frågor som man inte får något svar på. 

Det bästa att göra i en sån situation är att INTE fråga sin partner nånting utan ha is i magen, samla på sig så mycket bevis man kan, SEN kan man konfrontera sin partner.

Du kan nog ha rätt i att ställa frågor kan vara svårt. Men att samla bevis och konfrontera i en relation är heller inte så konstruktivt.

Nej det är inte konstruktivt alls, men tyvärr har man ju inget annat val i en sån situation eftersom det inte är så troligt att man får sanningen med dialog men man vet ju inte heller om ens misstankar är sanna eller ej och vill inte splitta en familj bara på misstankar, speciellt inte om det finns barn med i bilden.

Nu framgår det ju inte om det finns barn eller ej. Och synd TS inte uppdaterat i tråden.
Men det är något återkommande på FL att folk pratar om "magkänslor" och att de ligger till grund för någon form av sanning.
Förmodligen för man själv och andra som berättat om det fått rätt utifrån sin magkänsla. Men det är rätt sällan folk lägger på minnet eller berättar om alla de gånger magkänslan haft fel.
Med det sagt menar jag att en magkänsla inte ska tas för en sanning eller nära där på. Speciellt då inte en sanning i den meningen att det förekommer fysisk otrohet.
Däremot kan jag hålla med dig om att "ha is i magen" kan vara en bra sak. För över tid kommer det förmodligen visa sig. Men att samla bevis skadar i regel bevissamlaren mer än själva problemet. Sådana där mörka känslor äter sig in om man ger dom gott om spelrum.

Så känslig kan man absolut vara eftersom det i grunden inte handlar om vad personen gjort utan om man kan eller inte kan lita på personen. Ingen vill ju leva med någon de inte kan lita på.

Fast om man är så hemlighetsfull så kan man heller inte kräva att andra ska kunna lita på en, du vet ju att det inte har med svek att göra, men det vet ju inte din partner för personen kan ju inte läsa dina tankar och vet inte vad du vet. 

Du förstår alltså inte skillnaden mellan att vara svartsjuk utan anledning , bara för att man hade tråkigt och kände för det.... och.... att bli misstänksam för att ens partner beter sig på ett sätt personen inte brukar göra? Du förväntar dig att andra ska lita på dig vad du du än gör?

Persoinligen tycker jag att andras förtroende är något man gör sig förtjänt av genom att visa att man går att lita på inte något man bara får serverat på silverfat helt gratis hur fan man än gör.

Absolut, en magkänsla är ju bara en indikator på att nåt inte står rätt till som kan vara sann eller falsk. Det beror ju kanske på vad förslags person man är, om man sällan blir misstänksam så är ju oddsen att magkänslan stämmer kanske större än om man är någon som blir misstänksam ofta för då är ju ofta grunden till att misstänksamheten uppstod betydligt mer välgrundad.

Men för att veta om den stämmer eller ej behövs fakta. Och tyvärr kan man ju inte bara fråga sig till fakta och då årstår ju bara två val, att dra bara baserat på misstankar eller luska fram fakta.

Visst är det inte bra att ge såna mörka känslor helt fritt spelrum utan försöka vara objektiv och pragmatisk men samtidigt är det ju inte heller bra att vara naiv och stoppa huvudet i sanden. Förtroende och blint förtroende är två skilda saker.

Många ylar genast om svartsjuka och kontrollbehov men jag tror faktiskt att det oftast ärt  tvärtom. Väldigt få VILL ju att misstankarna ska vara sanna och många ggr viftar man bort uppenbara saker för att man är rädd för konsekvenserna för om det man ser skulle vara sant. I efterhand med facit i hand kan man ofta fråga sig, hur fan kunde jag inte sett det tidigare, det var ju uppenbart? och svaret på det är att man såg inte det för att man inte ville se det.

Jag har själv ingen erfarenhet av otrohet men jag tänker på det du skriver om hur kunde jag inte sett något tidigare, och kan mycket väl tänka mig att många känner så, men undrar om det verkligen är lättare om man får reda på det tidigt ? Ofta läser man om någon som ertappat sin partner med något och de lovar att aldrig upprepa det sen kommer det fram att de fortsatt senare. 

Jag bara undrar, vinner man något på att skynda på processen att upptäcka det? (Har ingen åsikt där själv utan bara undrar). Om man ändå inte vinner något, så finns det ingen anledning till att luska fram något utan tiden kommer avgöra? Det är mer en logisk slutsats isf och skulle troligen själv inte kunna slappna av om jag misstänkte att min partner var otrogen. Så det kanske svarar på min egna fråga - det enda man vinner är sinnesro om man får det bekräftat.

De allra flesta människor litar ju på sin partner mer än vad de litar på andra, alltså är de ju oxå de som är lättast att lura för de missar ju saker som skulle vara uppenbara för andra. Tex kan man har sett ett beteende hos sin partner som var suspekt tidigare men man viftade bort för man tänkte att.. äh jag inbillar mig nog bara, hen skulle aldrig göra så.... det ska oftast mycket till innan man blir misstänksam på riktigt. Då handlar det ofta ett konsistent suspekt beteende... en konstig grej då och då viftar man lätt bort... men när det händer ofta så kommer det till slut till en punkt då det inte längre går att snacka bort för sig själv.

Om det visar sig att ens misstankar stämde så kan man ju ofta se tillbaka till alla hintar man fick kanske långt tidigare men som man då viftade bort...man kan känna igen mönster i sin partners agerande som stämmer med det man nu vet, och i efterhand tycka att ... fan det var ju hur tydligt som helst, hur kunde jag ha missat det...men då visste man ju inte det man vet nu.

Luskar man inte så kommer man ju aldrig få reda på det, otrohet kommer ju sällan fram av sig självt helt enkelt för att den som varit otrogen kommer såklart göra allt för att den inte ska komma fram och andra som vet drar sig för att avslöja det för att inte hamla ikläm själva. Och tiden ÄR ju viktigt för ju längre tid det går desto längre går man omkring med sina misstankar och det är ofta väldigt destruktivt och något man verkligen mår skit av... många tror att det värsta kommer när man får reda på sanningen, jag tycker snarare att det värsta är när man går omkring med den där vidriga känslan i magen och svävar osäkerhet...den suger verkligen musten ur en och tar död på all livsglädje. När man väl får reda på det så gör det såklart ont, men då vet man iaf vad man har att förhålla sig till och man slipper osäkerheten.

Tiden är oxå viktig i den mån att desto längre tid man gick ovetandes desto längre tid slösade man oxå bort sitt liv på ett falskt förhållande och en falsk partner. Man känner sig oerhört dum och lättlurad och ju längre tid det pågått desto dumare och mer förnedrande känns det, lätt att man klandrar sig själv för att ha varit så naiv och lättlurad.

Så visst vinner man mycket i att påskynda processen.

Jag är nog inte emot att man luskar lite. Det jag är ute efter är nog mer det hårda konfrontativa som jag upplevde i ditt första inlägg, inte kanske skulle vara så bra för TS.
Sedan blir det svårt med sådana här trådar då TS inte är med och svarar på frågor. Till slut sitter alla och bara spekulerar.
Har inte så mycket mer att tillägga där, men förstår mer hur du tänker nu. Så tack för snack! 

Fast vad är det som är hårt och konfrontativt att säga att man inte ska konfrontera sin partner med sina misstankar utan bevis? Det är ju tyvärr så verkligheten ser ut?

Tack du med, alltid kul att kunna föra en vettig diskussion med andra, det är sällsynt på FL