Separera eller fortsätta utan passion som aldrig funnits

TS. Klart alla har rätt att lämna om man inte mår bra i det. 
Däremot undrar jag hur du tänket alla dessa år! Hur kan det gå 20 år innan man kommer på att man saknar något? 

Jag hoppas du inte tänker säga det till honom i af - att du aldrig riktigt älskat honom. 

Jo så här är det.
Svartsjuka har funnits i vårt förhållande sen start.
Efter 5 år var det skit då han bestämde vad jag skulle ha för kläder och att jag inte skulle sminka mig mm....  
Då ville jag göra slut med honom men då kom hot om självmord osv.. detta har gjort att jag inte vågat bryta mig loss. Dumt jag vet.

Krasst sett så får man ju leva med de livsval man gjort. Mår du genuint dåligt i relationen är det så att du ska lämna. Frågan är om det är så eller om du bara är uttråkad? Även om du lämnar så är det inget som säger att du hittar passion, för många är det något som hör ungdomen till även om det förstås finns människor som blir galet förälskade även på ålderns höst.

Ett tips är att gå i familjerådgivning så att du får hjälp med att bottna i dina känslor. Man kan gå enskilt eller som par och dom är proffs på sånt här. 

Skilde mig från mitt ex efter 17 år pga samma orsak. Hade inga känslor, vi hade aldrig sex - hade inte haft på flera år - och var totalt okompatibla sexuellt/preferensmässigt. Hade aldrig varit direkt jättekär utan han var snäll och trygg. Hade inget gemensamt de sista åren. Kom fram till att jag inte ville leva resten av mitt liv så, att bara finnas och inte leva. Vi hade inte ens något att prata om förutom barnen. Skilde mig och träffade mitt livs kärlek. Har inte ångrat en sekund. Jag är lycklig, barnen är lyckliga. 

Varför hade ni inte sex på flera år? Borde man inte försöka lösa det? Känns konstigt att gå så länge utan att ens försöka något.

För att sexet var uselt och jag var noll attraherad av honom. Han gjorde inte direkt några försök heller. Det fanns liksom inget att lösa. Är man mitt i barntiden så rullar det lätt bara på. Har dessutom ett barn med npf så det var väldigt mycket annat i vardagen.

På vilket sätt skulle det vara värre med en kvinna? konstig inställning 

Fast nu var det ju det du tog upp som anledning att lämna. Då kunde du kanske försökt mer tänker jag?

Den enda som sitter med svaret på frågan är du själv... Och det är världens svåraste beslut. Jag har själv varit där och valde att skilja mig. Vårt liv ihop var helt OK, men vissa saker drev mig till vansinne (att jag fick agera vuxen och han backade längre och längre bakåt gällande allt som var jobbigt eller viktigt). Min passion svalnade när jag "blev mamma" även till honom. Hans glöd svalnade inte, vilket gjorde det ännu jobbigare. Jag älskade honom, men ville inte älska med honom eftersom han var mer som en släktning än en man. Typiskt nog mötte jag den stora passionen och blev tokkär. 

När vi separerade så visste jag att passion inte är att bygga på, jag visste att jag strulade till ett fungerade familjeliv, jag visste att vardagen kommer till alla relationer. Men det var helt omöjligt att leva och ha sex med en man och vara kär i en annan. Inte otrogen fysiskt, men mitt hjärta var någon annanstans under två år innan jag lämnade min man. Fy fan vilken smärtsam process det var. 

Och hur det gick? Åt skogen... Mitt dåliga samvete har gjort att jag inte vågar satsa på den man jag är kär i (komplicerad historia där alla känner alla i denna soppa). Jag saknar familjelivet så att jag går sönder. Allt drama kring studenter och kalas med de nästan vuxna barnen, där sårade känslor vibrerar under ytan. De gemensamma barnen och kärleken till dem är en sådan gemensam nämnare som är svår att dela med någon annan. Delad glädje är verkligen dubbel glädje när det handlar om barnen - och det förlorar man vid en separation. Jag hatar mitt liv och tror aldrig att jag kommer att bli lycklig igen. 

Men felet var inte att jag skilde mig. Felet var att jag inte tog tag i problemen i min relation innan det var för sent. Ångrar allt - men är inte säker på att jag ens kunde agerat annorlunda när det blev som det blev...fy fan. 

Men detta är MIN beskrivning hur det blev för MIG. Andra går vidare och lever lyckligare än någonsin utan att grubbla över det som blev fel. Du måste hitta den väg som blir bäst för dig. 

Försöka vad? Trycka på en knapp för att bli attraherad? vi var ihop i 17 år, tror du inte att man försöker då?

Det här låter ju lite annorlunda mot för vad du skrev i TS...

Han är en jättefin kille, han älskar verkligen mig djupt, skulle aldrig såra mig. Är världens bästa pappa, han är rolig, snygg osv?..  

Ja han är sån nu men har inte alltid varit. Men jag tänker ofta på hur det just varit då jag förlorade så mycket av mitt liv då. 

Jag tänker att man absolut kan sörja det som inte blev, men att man också behöver se hur situationen är här och nu.
Det finns ett mellanting mellan att fortsätta som det varit sista åren och att helt bryta upp och separera.
Det är ju en chansning om du bryter upp. Jag tänker att det absolut kan landa i det om flertalet år, men har man det relativt bra, så är det dumt att splittra familjen.

Börja med att boka tid på kommunens familjerådgivning. Lär er kommunicera. När ni klarar att prata med varandra är det mycket lättare att komma fram till hur man vill ha det.