Vanligt att förhållandet knäcks av ofrivillig barnlöshet?

Jag känner till några par, där det inte höll. I båda fallen var det som du beskriver, att den ena inte kunde leva fullt ut utan drog sig undan. De skildes. Den ena kvinnan lever fortfarande ensam och är väldigt bitter medan hennes exman träffat en ny, men inga gemensamma barn. Mannen i det andra paret (han var den som drog sig undan) träffade en ny kvinna och fick barn med henne, medan hans exfru träffat en annan men inga barn. 

Det är svårt att veta hur man ska hjälpa. Det är känsligt att prata om.

Svårt. Kan du försöka föreslå terapi? På något sätt behöver de ju prata med varandra även om det är jättesvår. Jag vet inte om det är vanligt men en kollega skilde sig efter många år i IVF-svängen. Han träffade en ny efter några år som han fick barn med, ingen aning om hur det blev med henne.

Relativt vanligt. Tycks minnas att jag läst siffran 20% som separerar. Vet dock inte efter hur lång tid, men flera år i alla fall.
Vi fick kämpa 10 år innan vi fick barn. IVF med egna ägg la vi ner för det gick inte. Vi gjorde ED istället och fick tom två barn. Men beslutet om ED/ÄD är inte lätt att ta. Det måste växa fram i så fall.
De år vi kämpade vill jag helst glömma. Sorg, besvikelse, ilska. Jag tålde inte se gravida för jag fick panik. Sånt går inte styra över, den känslan tog en halv sekund att få fram. Jag tror få saker man drabbas av är värre än ofrivillig barnlöshet. Annat man drabbas av går över, det finns ett slut även om mycket kan vara jättesvårt för stunden. Om man inte får barn vet man inte hur det kommer gå. Man kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Det kostar på både fysiskt, psykiskt, känslomässigt och ofta ekonomiskt. Endast det drabbade paret vet var de ska sätta stopp, hur mycket de är villiga att kämpa. Vi hade satt oss den på att vi skulle ha barn och hade aldrig gett upp.

Du kan bara finnas där. Lyssna, stötta, aldrig döma, aldrig komma med "goda" råd. Terapi, nja, jag vet inte. Ingen terapeut skulle ju fatta nånting om de inte själva varit drabbade. Risken är att det bara skulle bli floskler h*n kom med. Men jag är ju en sån som inte direkt tror på prat som lösning på problem utan handling. Har de gjort 6 IVF:er vore kanske ÄD nåt.

Jag har sett vänners relationer falla ihop av stress och problem och personligen ser jag inte ofrivillig barnlöshet som något helt annat än andra saker som kan hända.

Utifrån kan man liksom inte"rädda" ett förhållande genom att göra på ett visst sätt, rekommendera något särskilt just för förhållandet, utan det handlar ju mer om att stötta de man bryr sig om i allmänhet.

Jag tänker dock också att ofrivillig barnlöshet också hanteras olika av olika människor. Saker ställs på sin spets. Det blir liksom tydligt efter ett tag om man är kompatibel med den som man är tillsammans med. 

Om man ser att en vän/syskon ständigt bråkar och inte verkar må bra, kan det ibland vara smartare att fråga hur hen mår än att tänka att man kan "rädda" relationen.

Det är sant. Jag vill bara inte att han ska lämna henne... hon skulle falla isär då.. kanske att hon får älta mot mig flera dagar i veckan för att få ut det istället för att belasta honom? 

Jag kommer aldrig förstå den smärtan men jag ser ju vilken avgrunde det skapar. grejen är att min syster inte kommer må bättre av att isolera sig, tvärt om.. och lämnar han henne så kommer hon få total panik- främst för att hennes barndrömmar då går i stöpet (så dåligt mår hon att hennes kärlek till sambon är vattenvärd jämfört med barnlängtan).

någonstans vill jag skaka om henne och skrika åt henne att skärpa sig för detta kommer förstöra relationen men även har vänner börjar sig undan. jag lyssnar, tröstar, peppar och finns där men hur länge ska man orka ta emot all denna sorg och bitterhet utan att bryta själv? Utan att det finns progress?

jag tänker nog att terapi vore något att föreslå så att vi i hennes omskrivning kan få avlastning i allt det svarta. Men du hade inte varit mottaglig för ett sådant förslag när det var som värst för er? 

vad uppskattade du mest att en familjemedlem eller vän gjorde under den tiden då mådde dåligt? Åka iväg på något? Tvinga ut en att hitta på roliga saker? Jag tänker att infertiliteten knappast påverkas av att ha några timmar med glädje...

Äggdonation är något jag ska ta upp med henne! tack!

Funderar på att föreslå terapi. kanske kontakta Mvc för tipps om kontakt.. tack för rådet!

fy sjutton vad brutalt. Det är exakt det jagar rädd för. Att han ska lämna tillslut för att han inte orkar med detta liv, träffar en ny och bildar familj. Min syster skulle gå i bitar om det hända. Hemskt, jag kan ju inte be henne värna om relationen för att inte riskera att bli ofrivilligt singel öppe på allt detta..

Det är stor skillnad på att isolera sig helt och att "bara" undvika gravida. Jag träffade folk, rörde mig i samhället, gjorde saker ändå, bla reste iväg. Så om hon bara sitter hemma och inget gör är det förstås inte bra. Medan man försöker måste man på sätt och vis ändå leva. Fast allt kanske bara blir substitut eller nåt att drykta hjärnan med, men nåt måste man hitta på. Kan inte du få med henne på nånting? Om så bara ut i skogen och vandra eller vad som helst. Sitta och älta, nja, visst ska man få ur sig problem, men ältande leder sällan nån vart. 

Få visste att vi kämpade så. De i makens familj som visste om några av missfallen hade inget vettigt att komma med. Vi slutade prata om det förutom med nån enstaka som faktiskt stöttade. De umgicks vi med. 

Om nån föreslagit terapi hade jag blitt skogstokig. För jag tror inte det hjälper. En terapeut hade inget fattat, inte kunnat stötta och absolut inte kunnat ge oss barn. Jag vill helst inte alls prata om problem- jag handlar istället. Om du/ni känner att ni inte orkar så säg det åt syrran. Säg att de sinsemellan måste prata om hur de går vidare. Göra slut, göra fler IVF:er (beroende på vad läkarna säger om oddsen) eller övergå till ÄD. Det är de alternativ som finns. Och tar det slut finns ett alternativ till- ED för ensamstående. Känner till flera som gjort det. 

Du kan inte ta ansvar över din systers äktenskap.
Någonstans går gränsen mellan sorg/förtvivlan p.g.a. barnlöshet och psykisk sjukdom/ohälsa utlöst av stress/barnlöshet.

Nånstans går också gränsen för hur mycket ältande som är sunt. Som syster stöttar du både genom att vara en axel att gråta på, men också genom att vara någon som inser att det finns gränser för din förmåga att faktiskt hjälpa din syster framåt.

Jag tänker att du ska fundera på om du verkligen skulle tillföra något genom att avlasta din systers man genom att lyssna på ältandet. Vad skulle det göra med dig? Vad får dig att tänka att du liksom kan rädda din syster och skydda henne mot konsekvenserna av vad hon inte förmår? 

Jag tänker att det är viktigt att du inte sätter upp orimliga krav på vad som faktiskt är möjligt. Du kan liksom inte trolla fram ett barn här och nu, och inte heller trolla fram ett barn i det förflutna. Någonstans finns din svågers gräns. Jag tycker att du beskrev det bra i ett inlägg om. Att ett barn är så mycket viktigare än han och kanske förtjänar han någon som vill ha honom också, trots sorg och längtan.

Eller så matar deras olikheter på hennes dåliga mående och hon inte känner sig förstådd. Kan ju lika gärna vara så att om de separerar att det tvingar henne skaffa barn på egen hand - med äggdonation och spermadonation tex. 

Jag vet inte hur det är att vara ofrivilligt barnlös men kan absolut tänka mig att man reagerar olika och det är just olikheterna som kan driva isär en i sånna fall - att man inte känner sig förstådd Och blir väldigt ensam i relationen.

Om din syster är såpass deprimerad att hon inte orkar lämna hemmet kanske det hjälper med medicinering ? Det är två olika saker att lösa, hennes mående och hennes ofrivilliga barnlöshet. 

Att du tycker du ska lasta av hennes man genom att hon ska prata om detta med dig istället tror jag hon kanske inte är så pepp på förutsatt att du inte går igenom en ofrivilligt barnlöshet. Jag är ofrivilligt barnlös och jag kan säga att jag inte vill prata med någon om det som inte kämpar med det själv då förståelsen för situationen inte riktigt finns där. Den smärtan och sorgen som upplevs varje dag går inte att beskriva med ord utan går bara att förstå om man upplevt den.

Jag kan också tycka det är jobbigt att gå ut och se gravida och mammor som går med sina barnvagnar vissa dagar. Men jag låter det inte hindra mig från att hitta på saker. Det låter helt klart som att det här håller på att äta upp henne inifrån. Det jag kan uppskatta är att göra sånt som jag mår bra av och får en paus från mina tankar. Så fråga om hon vill göra något tillsammans med dig som hon tycker om att göra. Och istället för att gå i terapi så kanske du kan föreslå att hon kan prata med någon som går igenom samma sak som henne för att få tröst och bolla tankar och idéer. 

Sen kan självklart en sån här sak tära på ett förhållande men du kan ju inte rädda deras förhållande. Det är bara dom som kan göra det. 

Brutalt vet jag inte. Han beskrev det som att relationen liksom rann ut i sanden när det gemensamma målet barn inte gick att nå. Vet faktiskt inte vem som initierade skilsmässa. Sen gick det flera år innan han träffade en ny kvinna och bildade familj.