Drama detta jäkla drama

Hej!

Blir lite lite tung i huvudet och lidsen när jag ser ditt inlägg.

Nä, jag tror inte att det är klimakteriet (kan ca så) men jag tror att du är övervälgad med känslor, drama. Speciellt nu när det gnäller om maten.

Du får ursäkta om jag säger detta, men fan sluta och laga mat. De är så pass stora och kan laga själva makaroner och köttbullar typ! Tyvärr har du hamnar lite i kläm med dina barn och hans. Jag tror att de har varit lite bortskämda med maten lite curlade och du kanske inte lagar mat som deras mamma gör?!! Som de kanske vill att du ska göra.?!

. Din man borde säga till. Faktiskt. Han borde vara snäll och du står på lån till honom. 

Hade jag såna bonusbarn. Hade jag sagt laga mat själva hjälp till mer hör hemma annars får det vara. Men det är ijre, så jäkla lätt alla ggr. 

Här hemma är det den maten som serveras. Till 98%äter mina barn. Men de är uppväxt ma med det. 

Du är alldeles för snäll. 

Vet du? Barn vet när man är inte lycklig. 

Ärligt lämna bara. I detta läge skulle du kanske bara ta ditt pack och dra lämna lapp hej då! Eller samtal nu har jag flyttat. 

Haha snacka om förvånad din man skulle bli. 

Ursäkta lite stavfel här och var

Men gör slut bara. Ert gemensamma barn får väl bo hos dig och hälsa på pappan på helger eller så.

Visst, du kan ju prova att lösa situationen genom att ha ett lugnt, seriöst samtal med din sambo och hans barn- och förklara vad du mår dåligt av och säga att du vill att ni ska komma överens. Men ärligt talat, jag tror det är helt naturligt att som barn vara väldigt avigt inställd till mammas/pappas nya.

Hade jag varit du, hade jag aldrig ens gjort valet att skaffa barn med någon som redan har barn. Speciellt inte om jag inte redan innan visste att hans barn gillade mig.
Förstår faktiskt inte hur ni tänker, ni som flyttar ihop med bonusbarn som vantrivs med att bo med en människa som inte är riktig förälder. Urbota dumt är det.

Jag tror du och alla i familjen skulle må mycket bättre av att se er som just det - en familj, Du och din partner är föräldrar. De 5 heltidshemmaboende barnen är ERA barn och ni är BÅDA deras främsta vårdnadshavare. 

Det låter som en jäkla skitsak att bli irriterad över att någon önskar tacos till middag. Om min dotter är sugen på en speciell maträtt vill jag gärna gå henne tillmötes. Varför inte? Om dottern är tonårsdryg och stryker på matsedeln bemöter jag det som en vuxen, som en förälder. Inte med att kasta den. 

Din text bara osar förakt mot två av familjens barn. Du som är en av hemmets två vuxna är ansvarig för att barnen, alla barn i hemmet, får växa upp med kärlek, vägledning och respekt. Samma respekt som du visar dina egna barn måste du visa dina bonusbarn. Helst samma kärlek också och har du det inte i dig så är det bara att fake it til you make it. I varje provocerande situation du hamnar i med bonusbarnen kan du tänka ?hur skulle jag gjort om det här var mitt biologiska barn??.

Du har alltså varit i föräldraroll till dessa barn sedan de var 11 år. Halva deras barndom. Har du alltid varit lika avvisande och kall? 

Vi hade aldrig ngr Problem i början och flyttade inte inte ihop föränn det gått tre år och barnen själv ville det.  Hans barn följde ofta med mig och mina barn på olika saker (inte hans äldsta) tills mamman tyckte det var onaturligt det var då problemen började. Och man började ta avstånd.

Ja jag har sagt nu att nu räcker det.. Antingen lagar han mat eller så lagt jag till mig själv den vecka jag inte har barnen.. Han är så. Extremt konflikträdd när det kommer till sina barn och tar hellre konfilkten med mig .. 

Vi satt oss ner tillsammans med barnen och kom fram till hur vi ville ha det när vi skulle flytta ihop.. Lite för hållningsregler ansvarsområden.. Men när det kom till kritan behövde hans barn  aldrig göra drg för dom orkade inte.. Jag har sedan fler år slutat plocka undan efter hans barn utan städar runt  för jag är ingen hushållerska aVi hade aldrig ngr Problem i början och flyttade inte inte ihop föränn det gått tre år och barnen själv ville det.  Hans barn följde ofta med mig och mina barn på olika saker (inte hans äldsta) tills mamman tyckte det var onaturligt det var då problemen började. Och man började ta avstånd.

Det är nog ofta enklare för 'bonusbarn' att umgås ibland med förälderns nya men betydligt svårare att dela vardagen med den nya och bo ihop. Att dina bonusbarn ville hänga på på utflykter är inte samma sak som att de sedan ska trivas att dela boende och vardag med någon som inte är riktig förälder... 

Så tänker jag, men jag kan ha fel.

Då tycker jag att DU berättar för lilla mamma om sambons skulder så att du kan bli fri från honom.

Det är väl snart dags for de äldsta att flytta ur boet for vidare studier eller annat?

Prova laga tacos varje dag i en hel vecka och se reaktionerna? Du kanske slipper just tjatet om tacos efter det.

Varför ska bara en person åsikt räknas för det är ju så det  är HEN VILL. HEN.. Ingen av dom andra..Ska inte allas åsikt räknas. Mina barn gnäller inte över maten som serveras.. Är det någon dom verkligen inte tycker om kan dom säga det senare men dom klagar aldrig då för att inte influera sitt småsyskon..det handlar inte om att hen vill ha tacos det handlar om gnället och kraven Hela tiden..  Det ska Vara på hens sätt eller inte alls. Komrpomiss finns inte alls.. Vi äter tacos men ingen av oss andra i familjen vill äta det hela tiden..Så det är inte så att det aldrig serveras.. Det gnälls över att vi lagat kött på söndag istället för Lördag.. Vad spelar det för roll? Det gnälls över att det är potatis till köttbullarna istället för Los fast gängen före gnälldes det över att det vara mos och inte potatis.. Alltså det är verkligen HELA TIDEN. 

Mian barn tillåts inte Uppför sig på det här sättet dom tillåts inte säga gubbjävel/kärring och håll käften idiot till sin pappa eller mig... För vissa saker säger man inte. Man kan tänka dom men man säger dom inte .. Dom tar inte andras saker utan lov det gör hen.  SÅ Jo jag kan absolut tänka på hur jag skulle gjort om det varit mitt barn och då hade hen blivit tillsagd att det Inte är ett ok uppförande. 

 

ja det låter skitjobbig, jag håller med dig. Låter som en dryg unge som tycker världen snurrar runt hen. Inte första tonåringen som har den världsbilden, och inte sista. Jag menar det, är ironisk utan det låter på riktigt jobbigt.

Men det som återkommer är ju det här att det är ?hans? barn som beter sig så, medan ?dina? beter sig felfritt. Jag förstår att det är så det är EGENTLIGEN men jag tror det är fel approach. Jag tror den approachen skapar sprickor och vi/dom-känslor hos alla i familjen vilket bara kan slita På ett sätt - att familjen spricker helt. 

Om ni istället tänka att ett av ERA barn har attitydproblem? Hur ska då NI, föräldrarna, gemensamt hanterat det. Vad behöver barnet för stöttning, och vad är rätt väg att bemöta det. 

Du har slutat städa efter hans barn, skriver du. betyder det att du har slutat städa efter alla barn eller gör du skillnad på barnen? Kanske är dina biologiska barn mer renliga, så det inte behövs. Men då kvarstpr ändå kärnan i problemet, just den här skadliga uppdelningen av hans och dina barn.

Jag tror det är jätteförvirrande för samtliga i hemmet, vuxna som barn (inte minst för 6-åringen) att mamman i huset har dragit en så tydlig linje i rakt igenom familjen. Den dryga tonåringen må vara en annan kvinnas biologiska barn, men eftersom hen bor hos dig är du att likställa med en mor. Ett ansvar man lite får på köpet när man går in i en sådan familj. Oavsett vad som beslutades i samtalen ni hade när de vae 11 år och reglerna skulle sättas.

Är INTE ironisk skulle det givetvis stå

Nej mina barn är inte felfria långt ifrån men det går att föra en dialog med dom, och det inte problem ang samma saker därför behöver dom inte sägas till om samma saker. .. Jag plockar inte upp efter mina men är på dom att Plocka undan själv.. Men det går inte att säg till sambons om jag gör det då hoppar jag på även om jag ber snällt. Jag VET att hen hade tagit mina frittidsbyxor men sa aldrig nåt utan frågade efter någon vecka om hen kunde kolla bland sina kläder  Ifall sambon råkat lägga fel då hen har ngr likande. Hen nekade såklart och jag hade anklagat. Hur var det att anklaga? så här är det hela tiden.. Men jag hittade dom sen ihopknölade och smutsiga i tvättstugan.

Har mina barn inte plockat undan innan det är Pappa vecka anser jag att det är mitt ansvar att plocka undan och plocka ut ev disk från rummen inte sambons. Vi har varit utan glas och sambons lösning var att köpa fler glas istället för att se till att disken kom ut från rummet låter det sunt tycker du?

Anledningen till att jag slutade plocka undan efter sambons barn var att det var total KAOS varje gång jag kom hem efter jobbet. Jag kom hem ung 1 1/2 före sambon och fick alltid börja med att röja för att ens kunna laga mat även fast det var rent på morgonen. Då dom Alltid hade 5-6 kompisar med sig hem efter skolan. Hade otaliga lugna disskusioner ang detta innan jag helt enkelt sa nej nu räcker det jag är ingen Hushållerska.. Tog tre dagar så var sambon helt galen över röran..Men jag ska Acceptera den? 

Jag och sambon har haft otaliga samtal om att behandla barnen lika, hitta en medelväg som fungerar för alla men vid minsta lilla motgång från hans barn viker han sig.. Så ja det har blivit mina barn och hans barn pga honom och hans oförmåga att ta en konflikt. 

 

1) Tala om för sambons mamma exakt hur det ligger till med skulderna och se till att få pengarna tillbaka
2) När det är gjort och pengar tillbaka betalade, flytta
3) innan du kommer till flytt, sluta laga mat åt prinsessan, låt pappan göra det, sluta med allt som har med henne att göra. Och fråga hon varför var ärlig och säg vad du tycker. Ja det kan anses omoget men du får ingenting tillbaka. 

Vilken jobbig situation och det låter som om din sambo antingen är konflikträdd eller en riktig mansbebis..har det alltid varit så att du tar det största ansvaret för alla barnen inkl gemensamma och hans barn + hushållet...snälla nån vid 19 ska man faktiskt kunna laga mat hemma...kom ihåg att vi fick hjälpa till att laga mat när vi var typ 10-12 år och jag älskade det (pappa lagade mat mestadels och vi vsr en sk kärnfamilj men ändå)...

Jag själv skulle av anledningen du anger i din ts aldrig kunna skaffa barn med en man som har barn sedan tidigare om han inte var änkeman eller ensamstående med barnen pch därmed varit tvungen att ta sitt fulla ansvar i flera år..det är annars av erfarenhet lätt att vissa män letar efter någon ny kvinna att "dumpa" över barnen på för att de minsann visst ska ha vv....

Jag har ett barn sedan tidigare som är 8.5 år där han sedan 1 år tillbaka har vv hos sin pappa och då spenderar merparten av tiden med dennes sambo och de har inga gemensamma barn och det är ganska uppenbart att han utnyttjar henne för bl.a. barnpassning(jag känner exet alltför väl sedan tidigare )..hon lagar ingen "speciell" mat åt sonen utan det kan vara risgrynsgröt till lunch och middag samt färdigpackad från lidl etc..barnet hatar gröt men äter ändå..
Du lagar mat åt VUXNA barn som gott och väl kan stå för matlagningen en gång i veckan.. jag hade slutat göra det eller så får pappan i familjen göra det

Jag har en "ny" make och vi har 3 gemensamma(under 3 år) små barn + min son p h vi har också haft konflikter pga håll käften och liknande (mkt itutqt av hans farsa)men jag som mamma har tagit tag i detta och förklarat att det inte är acceptabelt etc eftersom det ändå är mitt ansvar anser jag men vi gör givetvis ingen skillnad på barnen annat än åldersrelatetad

Det låter väldigt jobbigt och svårlöslig situation med mkt curlande genom åren..personligen tycker jag det är jobbigt att laga mat när folk är otacksamma och än mindre åt vuxna barn..vid 19 år studerar man på universitetet eller har ett jobb..

Jag hade flyttat för att bevara min mentala gälla och undvika utmattningssyndrom (har varit snabbade av båda)..funkar eran relation i övrigt kan ni vara särbos så får varje person sköta sitt hushåll och ni "dejtar och har trevligt " bara..fungerar den inte så får ni väl separera så måste han ta sitt ansvar 

Jag hade aldrig kunnat respektera eller falla för en man som är sådär mot sina barn. Uppfostrar bortskämda snorungar, såna människor tar jag inte ens i med tång. 

Varför lagar du mat åt en vuxen människa?

Ett steg i taget.

börja med att prata med din svärmor om skulden. Berätta hur förtvivlad du är som fått ta detta och be om hjälp.

sen börjar du planera din och dina barns sorti ur denna svinsti... ursäkta.. ur detta hem.

det här är inte acceptabelt någonstans. Hur sjutton ska du orka fungera med allt detta på dina axlar?

säger inte att det behöver ta slut, men särboskap låter som ett absolut minimum. Just nu är du familjens hushållerska och kock. Att du blir behandlad så här är helt oacceptabelt.