Jag sörjer min katt ????

Min katt fick flytta med min man då vi skiljde oss. Katten var min men hade varit brutalt skilja dem  åt, de var såna superkompisar. Katten gillade även mig, men honom snäppet mera. Av kärlek till katten fick hon flytta dit hon skulle bli mest lycklig. 

Jag saknar katten och har sörjt att hon försvann. Hon har det bra och lever än, men jag har sörjt henne som om hon dog. Det var det enda sättet jag kunde fixa det på. 

Det har gått två dagar och visst, det känns väl lite bättre, men det gör fortfarande ont och kommer över mig så jag bara gråter. Det är som om sorgen gör att hennes energi finns kvar nära mig och jag vill inte att hon försvinner.

Jag kommer in i sonens rum och förväntar mig omedvetet hennes lilla ljud, hennes sätt att säga Hej. Men det är tyst. Knäpptyst. Hon är inte här längre. Och det gör så ont i hjärtat. Jag vill inte känna, men vill känna. Hon blir som levande av att jag känner. Av att jag gråter. Då finns hon här hos mig, lilla pälsboll.

Jag förstår att det kommer att mattas av, men jag är helt överrumplad av smärtan och samvetskval och allt, fast jag vet att det var det barmhärtigaste som kunde ske. Hon var klar med jordelivet.
Lilla älsklingen, sov gott ??

Är det någon som kan relatera och ge några tröstande ord? ????

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-02-11 16:17
Mina hjärt-emojis blev bara frågetecken. Ledsen för det.

Jag beklagar :( 
Det blir vansinnigt tomt och inte minst att man tror sig höra tassljuden eller ser de i ögonvrån...

Du har förlorat en nära vän- låt det göra ont.

Man får sörja husdjur. Det blir ju en saknad och en tomhet och det tar lite tid att komma över. Vi har haft får i många år. De vi hade längst grät jag när den äldsta dog. Ett får liksom! Men vi hade haft henne länge, de var ett litet gäng som betydde jättemycket för mig. 

Känner en person som tog ut sjukdag när hennes katt dog. Men inte när hennes mamma dog

Jag har tänkt på det där nu. På ett sätt är det nog inte så konstigt eftersom relationen till ett husdjur är så okomplicerat. Katten finns där för en utan förbehåll, dömer en inte, tycker om en som man är. Spekulerar i om sorgen vissa gånger kan slå hårt/hårdare bara pga det?

Förstår dig. Fick ta bort min allra älskade kisse förra året. Saknar honom enormt fortfarande. Tror ibland, fortfarande, för ett ögonblick att han ska möta mig hemma eller hoppa upp i sängen. 

Den akuta sorgen blir lättare men saknaden finns kvar. Men jag ser det som fint ned.

Det blir väl både jobbigt och trösterikt att de gör sig påminda efter en tid också. Som du skriver, det är fint. Jag ser fram emot den där ?vanliga? saknaden <3 Tack för att du delar med dig.

Det är ju en familjemedlem . Skit jobbigt.  Jag var tvungen att avliva min bästa vän efter fantastiska 16 år. Det var det absolut det värsta beslut jag tagit. Men jag gjorde det för honom. Efter all den kärlek och tillgivenhet han gett mig. Så är det mitt ansvar att se till att han inte lider en enda dag för mitt ego.  Tre år sedan nu i mars.  Saknar honom så in i helvete. Men är så tacksam för åren vi fick.  Folk som inte haft ett djur förstår inte .  Tiden läker inga sår . Men man lär sig att leva med det. 

Det är ju en familjemedlem . Skit jobbigt.  Jag var tvungen att avliva min bästa vän efter fantastiska 16 år. Det var det absolut det värsta beslut jag tagit. Men jag gjorde det för honom. Efter all den kärlek och tillgivenhet han gett mig. Så är det mitt ansvar att se till att han inte lider en enda dag för mitt ego.  Tre år sedan nu i mars.  Saknar honom så in i helvete. Men är så tacksam för åren vi fick.  Folk som inte haft ett djur förstår inte .  Tiden läker inga sår . Men man lär sig att leva med det. 

Verkligen detta.

Att ta det beslutet är det värsta jag någonsin gjort. Jag var otröstlig. När jag tänker på det gråter jag fortfarande. Men det är ju som du skriver - att låta ett djur lida för sitt ego är fel. Men det är inte enklare för det.

Veterinären kan vara en stor tröst efter en avlivning av ett älskat djur. För tio+ år sedan hade jag en hund som fick cancer när hon var åtta år och det var bäst för henne att få somna in. Jag var sjuk av sorg och tog mailkontakt med veterinären och det blev några mail och jag fick så mkt stöd och tröst. Gick tillbaka och tittade på de mailen när det kändes jobbigt.

Det är så kloka ord från er båda och jag förstår ju på ett logiskt plan att vi gjorde rätt. Men jag tror det kom alldeles för oväntat. Hon har gått på medicin för hypertyreos de sista 1.5 åren och jag inbillade mig att det var dosen som behövde justeras. Att det skulle sluta så här var jag inte beredd på.

Vår förra katt fick spondylos och fick smärtstillande den sista tiden. Det var också en stor sorg när vi fick ta bort honom, men vi var nog beredda på ett annat sätt. 

Jag skickade ett mail till veterinären för att få någon form av bekräftelse på att valet var rätt. Hon svarade igårkväll och det var såå tröstande att få höra dom orden. Att vi var osjälviska som satte lillans bästa först. Som sagt, även om jag vet att det var rätt så känns det så fint att få höra det också från den som sist träffade henne.

Tack för att ni delar med er. 
//