Hur fördelas allt vid separation?

Möbler mm ska givetvis fördelas 50/50. Men de lite dyrare kläderna och leksakerna jag köpt till barnen vill jag ska följa med till min och barnens nya bostad. Jag menar givetvis inte att jag ska ta med 95% av barnens grejer till mig, men de sakerna jag lagt mycket pengar på som sedan har ett andrahandsvärde vill jag behålla.

Kan tilläggas att jag lägger ca 95% av min lön på gemensamma utgifter medan sambon lägger 50% av sin lön. Jag inser att det låter som att pengar är allt jag bryr mig om, vilket det verkligen inte är, men känner mig lite bitter då jag först nyligen insett hur mycket mer jag betalar. Han köper sen grejer till sig, jag köper grejer till barnen och i princip aldrig till mig själv... 

Okej, jag ska skylla mig själv att jag försörjer mina barn? Menar ni att jag inte skulle köpt kläder till barnen så att de kunde använda den byxan och de två tröjorna pappan köpt bara då?! 
Det finns inget överflöd av kläder i barnens garderob, men vissa plagg betyder mer än andra emotionellt. För att det är köpt på en mysig dag jag hade med barnet, eller att det är en gåva från någon speciell, eller sockarna som mormor stickat. Jag köper det mesta av barnens både kläder och leksaker begagnat, och det finns något enstaka märkesplagg för att plagget var fint, och något jag aldrig skulle köpt nytt till ordinarie pris, det är det inte värt.

Är det sen så galet att tex vilja ha med den rutschkanan jag köpte i julklapp till barnen till mitt boende, eller ska vi kanske skicka med den med barnen varannan vecka? 

Jag vet inte varför jag måste försvara mig när allt jag ville ha var råd, inte bli dömd som besatt av pengar bara för att jag vill ha någon typ av rättvisa vid separationen. Men jag kanske ska strunta i att köpa grejer till barnen och spara pengar varje månad som sambon gör, då kanske jag skulle ha råd att spara till mig själv också istället för att behöva ta av mina sparpengar för att gå runt vissa månader. Men mina barn är alltid prio ett, därför ser jag till att de har det de behöver, det är otänkbart för mig att göra annorlunda. 

För kännedom så går det att ge konstruktiv kritik och framföra sina åsikter utan att vara dömande. Jag behöver inte ta skit för att jag undrar något. Att behöva separera från barnens pappa är tufft nog som det är. 

Och där åkte offerkoftan på.

När jag läser här blir jag fasen mörkrädd!

Jag har separerat inte mindre än tre gånger och det har aldrig någonsin varit några problem med vem som ska ha vad.

Det ska fan våga flytta ihop numera.

Barnens saker är väl barnens saker oavsett. 

Barnens saker är barnens och ska inte fördelas mellan er vuxna.