Underbara bonusbarn helt utan egna liv!

Lägg dig inte i. Det är inte dina barn och dom är så pass stora att dom kan bestämm själva vad dom vill göra .

Det låter fruktansvärt irriterande och jag skulle säkert implodera långsamt i en sådan situation MEN du kan inte göra så mycket åt det tyvärr. Deras relationer beror säkert på deras speciella familjesituation med en sjuk mamma som sedan dör. Fyra år sedan mamman dog är inte så lång tid. Pappan klamrar sig säkert fast vid de halvvuxna barnen och lider av dad guilt (googla) och barnen klamrar sig fast vid sin enda förälder och stannar i utvecklingen. Om jag vore du så skulle jag gå in på Nacho kids på Instagram, dom har jättebra råd till bonusfamiljer och skriver mycket om dad guilt. Rådet dom ger är förenklat not your kids, alltså nacho kids. Du kan välja att acceptera situationen och stanna som sambo, bli särbo eller lämna. Men din partner kommer antagligen alltid att se sina barn som sina små flickor och dom kommer säkerligen bo hemma tills dom är 25-30. 

Två väluppfostrade tonåringar som du kommer väl överens om låter som ett problem som borde vara överkomligt. Jag tror att det viktigaste för dig är att tillåta dig själv att tillfredsställa dina egna behov av social, vuxen samvaro med dina vänner utan att känna någon skuld. Kanske din man även skulle gå med på att ha en dejt-night eller annan tid när det bara är ni två med, någon gång i veckan eller månaden. Det, tillsammans med det faktum att tjejerna redan är så pass stora och snart kommer att ge sig ut i vuxenlivet och bli mer självständiga, gör att jag tycker att du nog bara bör hålla ut.

Det jag reagerar på är att du skriver att det inte är vad tjejerna alltid vill. 

Jag tänker att det också är viktigt att en 16- och en 18-åring tillåts odla sin egen självständighet. Om de aldrig får träna på det, hur kommer det gå sen? 

Vad säger din man om det? Kan ni inte laga mat ihop några dagar i veckan men att det inte alltid är ett krav? 

Jag lever I bonusfamilj där det finns en förvisso levande mamma, men en som inte fungerat speciellt bra, inte har vårdnad osv. Barnen har tidvis tytt sig väldigt mycket till mig som bonusmamma men mest till sin pappa. 

Hos oss däremot är det självklart att vi vuxna har egentid emellanåt. Visst får de se på tv med oss varje kväll om de vill, men de vill inte alltid det. De träffar kompisar, är på träning eller hänger online med vänner. Klart de inte vill sitta med oss mossiga människor, kväll efter kväll? 

Att alltid laga mat ihop gör vi inte, någon gång ibland kan vi göra det. Det är inte alltid praktiskt att göra så utan den som kommer hem först, lagar maten så det är klart när övriga kommer hem. 
Helger är väl bästa tiden för sånt, tycker jag. 

Det är fint att de har så bra relation med sin pappa, men jag hållerhmed dig TS, att det kan verkar lite "too much". 

Så gamla barn, måste givetvis få vara med vänner, tänka på att de i framtiden kommer flytta hemifrån osv. Den som är 18 är faktiskt myndig och skulle kunna göra mer eller mindre vad hon än önskar - utan pappas medgivande. 

Hej
Alla är ju olika.
Du vet ju inte om de umgås enbart för att göra pappan snäll utan det är ju din tolkning.
Har man förlorat en förälder så blir den andre extra viktig. Jag förlorade min pappa som 13-åring och min mamma blev ju som både mamma och pappa (mappa/pamma) och fortfarande firar vi henne både på mors och farsdag.

De är ju dock stora.
Det måste ju gå att prata med dem och säga vid t.ex  en kompis-middag att ikväll tänkte vi äta ensamma, vill ni hänga på era rum eller kanske gå på en bio?

Eller att du och sambon söker sig ut och gör saker bara ni. Ta en middag ute, bio etc.

Det blir svårt att kräva att de inte ska få sitta i tv-soffan eller liknande i sitt eget hem eller tänka att de ska fungera som ditt barn.
Alla är olika.
Jag var ofta hemma som tonåring för sån var jag. Led inte särskilt mycket av det eller tänkte att jag hade "skralt" kompisliv. Utan jag tyckte om att vara hemma helt enkelt

Hoppas ni hittar bra kompromisser för er alla

Börja med att bjuda ut sambon lite då och då och var tydlig med att det är en riktig dejt. Föreslå även att ni ska börja promenera/träna/, what ever bara du och han en kväll i veckan.

Om din sambo inte vill detta så ta ett rejält snack med honom. Om han känner skuldkänslor gentemot döttrarna så kanske det är dags för honom att ta hjälp utifrån. Prata med en kurator eller att ni går i familjerådgivning. Han behöver träna på att släppa taget lite om er relation ska hålla. 

Jag känner igen mig lite i detta, även om det inte var lika överdrivet i vårt fall.
Men hon (fd sambo) var inte bara mamma utan även som en kompis till sina två barn, ibland t.o.m. mer kompis än mamma. Detta gjorde att vi fick väldigt lite vuxentid ihop och hennes intresse av att umgås med mig och andra var lågt, vilket blev mer och mer uppenbart.

Jag tycker verkligen att både ni och hans döttrar behöver mer och annat umgänge än bara varandra och någon borde försöka få honom att förstå det, även om jag inte lägger det ansvaret på dig.

Det är såklart helt och hållet pappan och döttrarna som själva ska bestämma hur de vill ha det, men det kan också medföra konsekvenser, som att en kvinna inte vill leva ihop med honom. Som sambo har du dock rätt till en åsikt och att yttra den samt att man som par har ansvar för att kommunicera och kompromissa.

Rådgivning/terapi kan vara något för er att prova. Annars får du stå ut eller lämna. Han har ju redan försvarat sitt sätt och vill inte ändra på sig.

Jag tror inte på att skapa vuxentid för TS + sambo genom att "skuffa undan" barnen. Barnen behöver egna intressen, aktiviteter och umgänge. Har de det så får TS + sambo automatiskt vuxentid ihop.

Det finns två sidor av detta mynt.

Det ena handlar om barnen och föräldraskap, det är pappans och hans barns ansvar tillsammans.

Men vi har också sidan som utgörs av TS's liv ihop med sin sambo, där det är just TS + sambo som har ett gemensamt ansvar för att skapa sig ett bra liv och förhållande.

I TS's fall är det dessutom så att barnen inte kan bestämma själva, utan det görs av pappan, oavsett om man tycker att det borde vara annorlunda.

Man kan ju vrida och vända på det.

Vem bestämmer att barnen "måste" ha egna intressen, aktiviteter och umgänge utanför hemmet. Allas behov är ju olika och de är såpass stora att de kan börja avgöra det själv.
Vem har rätt att avgöra vad som är tillräckligt med umgänge, rätt aktiviteter och rätt mängd aktiviteter. För vissa räcker tiden i skolan som socialt umgänge och intressena kan ju även inbegripa sådant som görs hemma, som t.ex laga mat, läsa etc.

Om barnen känner behov av det så kommer de att börja "ge sig ut" om TS med sambo gör saker på egenhand men det kan ju likaväl vara så att de trivs hemma.
Och det måste få vara ok.
Men TS uttrycker ju behov av vuxentid med sin sambo och då är det de vuxnas ansvar att skapa det.

Jag tror att det kan bli helt fel om TS och TS sambo går in och börjar "knuffa" ut dem, ge hintar att de är för mycket hemma etc. Det kan skapa skuldkänslor och känsla av att vara fel.
Om barnen hade slutat gå till skolan eller helt isolerat sig på rummen så hade det varit en annan sak. Då hade de vuxna kanske behövt gå in och stötta.
Men detta handlar ju om en vuxens behov av tid själv och med sin partner.

Detta kunde nästan ha varit jag som skrev. Jag känner mig som att jag är i ett triangel drama med min bonusdotter som är 19 år. Vi slåss om pappans uppmärksamhet och vem som ska få mest och min partner måste hela tiden se till att ge lika mycket för att det inte ska bli fel. Hon ska helst vara med överallt om han får välja och hon är alltid hemma. Har inget intresse av att vara ute med vänner eller hitta på saker med kompisar eller ha en pojkvän. Hennes enda intresse är att bara vara hemma med pappa. Jag trodde att med åldern skulle det bli annorlunda men detta tar aldrig slut. Hon tar mina trosor, kläder, härmar min stil och vill i princip vara jag. Hon tror att pappan är hennes man, istället för att försöka hitta en egen man. Vem vill resa ensam på semester med sin pappa när man är så gammal? 

Känns ibland som att hennes enda mål är att vinna pappan. Och pappan förstår inte att hon inte är hans flickvän, utan hans barn.

Jag vill också ha egentid och göra saker utan barnet, men det kan inte pappan förstå, för i hans värld ska hon också vara med och ta olika beslut i hemmet eller i framtiden med oss. Jag säger till honom att det är han och jag som är de vuxna och de som tjänar pengar och som förhoppningsvis har en framtid ihop. där vi kommer att åldras ihop. Hans barn kommer förhoppningsvis att hitta någon som hon ska hitta en framtid ihop med. Men det vägrar han se. Han vill helst aldrig att hon flyttar och det gör såklart att hon inser hur bra hon har det och inte har lust att lämna hemmet. Jag känner som att vi är två fruar till en man.

Detta kunde nästan ha varit jag som skrev. Jag känner mig som att jag är i ett triangel drama med min bonusdotter som är 19 år. Vi slåss om pappans uppmärksamhet och vem som ska få mest och min partner måste hela tiden se till att ge lika mycket för att det inte ska bli fel. Hon ska helst vara med överallt om han får välja och hon är alltid hemma. Har inget intresse av att vara ute med vänner eller hitta på saker med kompisar eller ha en pojkvän. Hennes enda intresse är att bara vara hemma med pappa. Jag trodde att med åldern skulle det bli annorlunda men detta tar aldrig slut. Hon tar mina trosor, kläder, härmar min stil och vill i princip vara jag. Hon tror att pappan är hennes man, istället för att försöka hitta en egen man. Vem vill resa ensam på semester med sin pappa när man är så gammal? 

Känns ibland som att hennes enda mål är att vinna pappan. Och pappan förstår inte att hon inte är hans flickvän, utan hans barn.

Jag vill också ha egentid och göra saker utan barnet, men det kan inte pappan förstå, för i hans värld ska hon också vara med och ta olika beslut i hemmet eller i framtiden med oss. Jag säger till honom att det är han och jag som är de vuxna och de som tjänar pengar och som förhoppningsvis har en framtid ihop. där vi kommer att åldras ihop. Hans barn kommer förhoppningsvis att hitta någon som hon ska hitta en framtid ihop med. Men det vägrar han se. Han vill helst aldrig att hon flyttar och det gör såklart att hon inser hur bra hon har det och inte har lust att lämna hemmet. Jag känner som att vi är två fruar till en man.

Nja....
Allas behov är inte så olika på den fronten, eftersom livet och samhället ser ut som det gör, så behöver vi i viss mån anpassa oss efter det och fungera som människor och som del av det samhället.

Fortsätter man att leva det liv som beskrivs så är risken stor att man träffar några vänner, en partner eller få ett jobb.

Har man ett socialt behov, så är det inte sunt att syskon och föräldrar helt fyller det behovet istället för vänner.

Jag tror inte att barn automatiskt känner detta behov eller vet vad de vill och behöver, även om de borde vara gamla nog för det. Vanligtvis hittar man sina intressen genom att komma i kontakt med dem, vilket dessa barn kanske inte gör.
Barn formas mycket av sin uppväxt och sin fostran. Detta finns det många exempel på. Du kan exempelvis se på barn i religiösa sekter. Det krävs mycket för att de ska ifrågasätta hur deras liv ser ut och våga prova andra sätt, även när de har blivit vuxna. Barn behöver uppmuntras till att utveckla intressen och att utvecklas som självständiga individer.

Ett bra sätt kan vara att TS + sambo planerar aktiviteter utanför hemmet för bara dem själva, kanske en weekend eller bara en dag. Så får barnen aktivera sig själva i hemmet.

Har  ju som sagt en annan erfarenhet.
Jag var en sådan ungdom som ofta var hemma och inte hade jättebehov att umgås med vänner efter skolan. Att umgås i skolan räckte för mig.
Har det gått åt helvete? Nä, jag har jobb, flyttade hemifrån vid 19, har man barn, vänner.

Jag kan ju bara tala för egen del men jag hade tagit jätte-illa upp om min mamma eller  mammas nya man (för ja jag har också erfarenheten av att förlora en förälder som ungdom och få en bonusförälder) hade börjat tvinga ut mig och påpeka att jag hade för lite vänner och fel intressen för att de inte involverade tid utanför hemmet. Jag läste och skrev och älskade att laga mat och mådde alldeles utmärkt att få vara hemma. 

Dessa två ungdomar är 16 och 18 och jo då börjar man veta vad man vill och vad man trivs med. De verkar gå i skolan och verkar inte ha svårt med socialt samspel. TS skrev inte att de helt saknade vänner bara att hennes barn hade ett större umgänge och var ute mer.

Jag håller med om att TS och sambon ska söka sig ut och göra saker på egen hand så får tiden utvisa vad barnen vill.

Jag säger inte emot att det kan finnas sådana som du, som är njda och lyckliga med det.

Men man kan inte säga att barnen vet, för de vet kanske inte bättre. Har man vant sig under många år (i synnerhet under den formbara tiden som barn), så kan resultatet bli att de tror detta är det enda rätta och ser inte möjligheterna och utbudet och förstår vad som är positivt med dem.
Det finns hur många exempel som helst på att förhållanden normaliseras för människor som lever med dem. Kvinnor och barn som blir illa behandlade, misshandlade, våldtagna och inte förstår att det är fel utan tror det är normalt.

Nu finns det ju inget i TS beskrivning som tyder på att dessa ungdomar på något sätt har ett verkligt stört beteende. Mycket märkliga och jämförelser med våldtagna, misshandlade och sektmedlemmar. 

Barn och ungdomar är olika och har olika behov. Så fruktansvärt dömande att  börja kalla dem missanpassade (och i princip dumförklara dem ) bara för att de inte följer din eller TS exakta mall för hur en ungdoms sociala liv ska vara.

Att vara en bra och inlyssnande förälder är att visa sina barn att de duger som de är och inte försöka göra om dem eller jämföra dem med andra

Jag tycker det låter ganska skevt. Döttrarna känns alldeles för hårt hållna och borde istället uppmuntras att träffa vänner, ha sporter osv.
Jag förstår dig som tycker detta känns jobbigt.
Men jag vet inte hur du ska göra om han inte lyssnar.
Men normalt är det inte

Håller med

tycker också du ska bjuda ut honom på dejt ibland, och vara tydlig med att er egentid tillsammans behövs för att ha en bra parrelation. Säger han nej till detta så måste han få hjälp. Så han får helt enkelt säga det till barnen, som är stora nog att hitta på något själva.