långdistansdilemma + olycklig kärlek
Jag måste få skriva av mig. Jag tänker att det kansker hjälper mig i mitt dilemma, eller hur jag ska tänkta framåt, för jag vet inte själv längre. Jag är mest rädd för dom tankarna som kommer i mitt huvud just nu. Ber om ursäkt i förväg för att det här inlägget är ostrukturerat och fyllt av panik.
Jag har skiljt mig efter ett 15 årigt äktenskap. Är 40+. Träffade mina drömmars kvinna och vi har pendlat fram tillbaks mellan Sverige och Ungern en tid, träffats drygt var 5-6e vecka. Har levt "ihop" i kanske 1.2 år vid det här laget.
Jag har investerat så mycket i henne känslomässigt, en del av det är troligtvis också att jag som andra generationens invandrare är nyfiken på mitt ursprung, och har hela mitt liv haft ett tomt hål känns det som. Som jag nu i vuxen ålder nu är desperat att fylla.
Hursomhelst, hon är psykolog, 8 års universitetsutbildning. Jag är en kille med ett stort bekräftelsebehov, ambivalent anknytning är det jag tror det heter. Och vi hade ett samtal ikväll precis om att vi bör göra slut, eller rättare sagt, hon vill göra slut. Hon är allting jag vill ha i en kvinna, samtidigt som hon förstår att jag har känslomässiga band till henne som är väldigt djupa och jobbiga. Har gått på teater med henne, och följt med henne på diverse engagemang, plockat upp henne på sin psykologmottagning, träffat hennes dotter ett flertal tillfällen.
Hennes förslag var att jag åker ner, vi tillbringar 4 dagar och gör det bästa av situationen, för hon skulle inte vilja bryta på ett sätt över telefon - hon vill göra det på ett värdigt sätt, där hon tar hand om mig.
Vi pratar om det, men samtidigt var hon väldigt tydlig om att hon redan bestämt sig. Underförstått är också att jag har nycklarna till hennes lägenhet, och vi kommer troligtvis att gå massor på restaurang, bada och ha sex.
Hon är på inga sätt beroende av mig, tjänar dubbelt upp mot vad dom flesta gör där nere, så det handlar mest om att hon vill visa mig respekten att vi avslutar vårt förhållande på ett värdigt sätt.
Vilket är fine för mig. Men jag vet att efter nästa helg kommer jag bryta ihop när jag flyger hemåt till Sverige. Min problematik kring anknytning gör att jag garanterat kommer få mörka tankar. Jag har börjat adressöka psykakut och annat, bara som en alternativplan ifall jag skulle må så dåligt.
Men jag älskar kvinnan, vet samtidigt att jag inte kan få henne. Men att jag kan få några sista 4 underbara dagar tillsammans är så lockande.
Så jag lider just nu..
Sorry för ett långt och ostrukturerat inlägg. Jag mår inte så bra nu.
