Bf nov du som är 40+

Jag är 45 och plussade förra veckan. Bf borde vara i slutet på november/början på december. Det var oplanerat och oväntat och vet inte riktigt hur jag ska tänka och känna.. orolig för vad andra ska tycka också pga åldern :/

Folk kommer alltid tycka o tänka särskilt når det gäller graviditet. Då är det lite som öppet för alla att göra o säga saker. 

Om du (ni) känner efter och struntar i alla andra, vad känner du?

Sen visst måste man väl tänka lite på hur pigg är jag, kommer jag orka med en liten, men tänk oxå på vad du kan ge barnet som du kanske inte hade kunnat för 10-15  år sedan. Och barnet kommer älska dig för att du är dess mamma och då spelar det ingen roll om du är 25 el över 45.  Åldern är inte det som gör en till en bra el inte lika bra mamma. 

Självklart har jag oxå de tankarna, men 

Jag är 77:a  och oplanerat (men välkommet) gravid, bf är dock i september.

jag har fyra barn sedan tidigare, två av dem i förskoleålder så det blir inte så dramatiskt med en bebis til.

jag har inte alls tänkt i termer av att min ålder är en issue.

grattis till graviditeten och nu håller vi tummarna!

Dock ska jag tillägga att sambons familj såg ut som man skulle vänta sig om vi hade sagt att vi delat spruta med en hiv-positiv knarkare på centralen, när vi berättade att vi väntade ett barn till.

sårande och obegripligt, eftersom vi ej har sociala problem, jag är högutbildad/högavlönad och då jag vet att de gillar mig. De har varit barnvakt max fem ggr de senaste fyra åren.

med det sagt, folk är konstiga ibland och oförskämda. på ett sätt man själv aldrig skulle vara. Inte alltid illa menat, de kan bara inte fatta varför nån nånsin skulle resonera annorlunda än dem och den tvåbarnsnorm de själva fann bäst.

Vi har fyra barn och den yngsta går i sjuan. Vi är osäkra på om vi ska behålla eller inte. Det blir en riktigt stor omställning i livet. Vi har varit ihop i 3 år och barnen är inte gemensamma, ja allt ställs på sin spets.. 

Grattis! Vad skönt att du känner dig trygg och stark gällande graviditeten. :)

Funkar era barn bra tillsammans? Har ni ett boende ni trivs med? eller, bor ni ihop eller är särbos?

Allt fungerar kanon med barnen. Vi har bra jobb och löner, ska flytta ihop om 2 mån. Det är just att livet tar en helomvändning. Vi hade planerat annat. Nu blir inte det av om vi får barn. Kommer vi orka börja om? Så mycket tankar så jag blir galen. Abort känns fel och behålla känns inte heller helt rätt just nu :/ När man är 65 är barnet 20 år. Hur tänker du/ ni (ts) kring åldern? 

Ja, det blir förstås en stor omställning, med både att flytta ihop och få en bebis. Men konstigare saker har ju hänt här i världen :)

Vad hade ni för andra mer konkreta planer för framtiden, om du inte hade varit gravid?

Jag har ju som sagt inte besvärats av tanken på min ålder i förhållande till våra småbarn, jag vet faktiskt inte riktigt varför det inte varit en grej för mig. Man vill ju självklart finnas där för sina barn så länge som möjligt. 

Resa i massor. :) Sen är jag rädd för att vår dynamik ska förändras. Känner det redan nu att våra roller för varann blir annat. Rädd att våra fina förhållande ska förstöras pga att vi blir trötta småbarnsföräldrar på äldre dar..att vi blir besvikna för att det inte blev som vi hade planerat. Rädd för att vi begår ett misstag. Jag vet det är ego, men det kan ju såklart bli underbart också.. jag vet inte..

Vad skönt att du struntar i åldern :) men det kan ju bero på att du lever med smått nu :)

Jag känner igen mig i de tankarna. Jag hade egentligen under många år inga tankar på fler barn än de två jag hade. Min sambo, som då var min särbo (ända fram tills den veckan första gemensamma barnet föddes), och jag hade ett så bra förhållande och inget tjafs. Vi sågs ca fyra dagar per vecka och jag kände att det var så bra som det var, och det var skönt att ha sitt eget också.

Men hur det nu var så väcktes väl tankar på EN sladdis, eftersom han inte hade några barn och för att allt var så bra. Jag var dock 39 och tänkte att det är fullt möjligt att det inte blir något barn, fast det blev det ju.... med besked.

Det blev ju förstås en omställning i relationen, men inte nödvändigtvis till det sämre. Visst har vi tjafsat på ett sätt vi aldrig gjorde innan, men inte på ett sätt som tärt på oss egentligen. 

Nu har vi bott ihop i fyra år och jag tycker att vårt förhållande bara mognat och fördjupats hela tiden.

Vi gjorde en del resor utomlands när första gemensamma barnet var litet, men nu med två små och en tredje på gång så pallar vi inte några större grejer. Men det är ju ganska självvalt.

Oj, vi är rätt lika. Jag har det också bra nu tycker jag, och vi umgås varannan vecka.  Men du känner inte att du resten av din "ungdom" ska fostra barn och går miste om saker du kunnat göra? Menar du har äldre barn.. har det varit jobbigt att börja om? Känner du någon skillnad på när du fick dina första barn och nu när du är äldre och får barn? Vad tycker dina äldre barn om småsyskonen? :)

Jag har alltid haft många olika intressen och så där, men de äldre - som var 12 och 10 när första sladdisen föddes - märkte jag då var på väg bort. De var inte längre så sugna på att hitta på saker med mig, sånt som jag älskat att göra med dem; resa, åka skridskor, gå till badhuset, osv. Inte att jag har några problem att sysselsätta mig själv, men jag upplevde/upplever en viss saknad efter den där entusiasmen de hade för gemensamma aktiviteter fram till ungefär den åldern.

Det blev tydligt för mig att man på nåt sätt har barnen till låns fram till puberteten, sen är de steg för steg på väg mot sitt eget liv.

På så sätt tyckte jag att det var kul att få en sladdis (eller tre...), som ju vill upptäcka världen och jag får följa med på resan än en gång. 

Jag upplever att jag är en bättre förälder nu också än när de första föddes, för att jag har perspektiv. Jag vet att en jobbig fas går över, kanske om två dagar eller två veckor. Jag stressar inte upp mig. Den kommer inte vara forever. När de äldre föddes var det så många andra bollar jag skulle springa på samtidigt - ta examen, starta karriären, m.m. Jag var helt slut där i några år. Nu gör jag mycket smartare val, inte minst för att jag har erfarenhet.

När jag berättade om första sladdisgraviditeten var äldsta barnet överlyckligt och näst äldsta (som hade tjatat om syskon) blev chockad och ledsen. Andra sladdisen, då sa den äldsta skämtsamt fast med visst allvar "next time, use protection". Näst äldsta reagerade inte nämnvärt. Med trejde sladdisen blev äldsta barnet generat men bryr sig inte, men nästäldsta ansåg att jag hade lovat att det inte skulle komma fler barn och tyckte att jag svikit.