När ska jag börja bidra ekonomiskt?

Är man gifta så har man självklart alla löpande inkomster tillsammans - och med löpande inkomster menar jag då lön och bidrag, men inte nödvändigtvis privata arv, skadestånd, lottovinster och sådant, och inte heller de förmögenheter som var och en ägde före vigseln, vare sig dessa består i pengar på banken, aktier, hus, släktgårdar... Eller - så tycker jag i alla fall att det BORDE vara. 

Så detta skulle inte behöva vara ett problem. Ni har haft alla pengar som kommit in tillsammans även när du inte tjänade något, ni har fortfarande det och då ingår även det du tjänar nu. 

Jag tycker alltså inte att man kan behålla normala, intjänade pengar för sig själv när man är gift, och särskilt inte om det finns gemensamma barn - då är alla pengar för familjen. Finns det däremot särkullsbarn så ser det lite annorlunda ut, för då måste den vars barn det är få satsa så mycket som han/hon vill av sin egen inkomst på alla sina barn, gemensamma som icke-gemensamma. Inom rimliga gränser naturligtvis, frun eller maken med ev. särkullsbarn på sin sida, ska såklart inte svälta och frysa i otillräckliga kläder. 

Har bara läst TS. Men du låter ju helt klart arbetsför och som att du varit det de senaste åren. Klart du ska bidra ekonomiskt. Det verkar mycket märkligt att du låtit din man försörja dig när du kallat dig själv ofrivillig hemmafru. Din arbetskapacitet har det ju inte varit fel på så varför har du inte börjat arbeta tidigare så hade problemet med att du tvingats snåla varit ur världen.

 

Hur har vi haft pengarna gemensamt hittills menar du? Ja han betalar diverse utgifter, men jag har ingen tillgång till pengarna i övrigt. 

Ja, den biten förstår inte jag heller. Om TS verkligen är sjuk, så skulle hon ju ha haft rätt till sjukpenning eller sjukersättning. Eller var det kanske så att hon inte hade någon SGI när hon blev sjuk? I så fall kan man inte få sjukpenning utan bara försörjningsstöd, och för det senare räknas hela hushållets inkomst, d.v.s. det kunde TS inte få då hennes man hade en bra inkomst. 

Om man kan få sjukersättning eller liknande utan att ha en upparbetad SGI, vet jag faktiskt inte. Men det borde gå; kroniskt sjuka och handikappade från födseln eller tidiga barndomen, som aldrig har yrkesarbetat, har någon form av ersättning ändå - som inte är försörjningsstöd. Det VET jag (känner sådana fall).

Anonym (Miss): Nu uttalar du dig om saker du inte vet något som helst om. Jag lär inte kunna behålla en anställning någon längre tid. Försök till att plugga under åren har varje gång slutat med sjukskrivning efter några veckor.
Att jag lyckats med det jag gjort senaste året har krävt stora uppoffringar när det kommer till min hälsa och då har jag bara jobbat några få timmar per dag och då alltid med vetskapen att jag kan sluta på sekunden jag inte orkar mer.

Nu har jag läst alla TS svar. Oj vilket offer du gör dig till. Din man låter inte trevlig att leva med men det är helt ditt ansvar att göra något åt det. Dvs skilja dig, parterapi eller vad som. Att bara gnälla, säga att det går inte, att du var ung, att du har massa sjukdomar, att du är trött - sorry men så funkar inte livet. Alla har sitt och måste hantera livet därefter. När du väljer att stanna kvar istället för att bli extremt fattig ensamstående mamma så har du gjort ditt val. Välj annat skulle mitt råd till en vän i din sits vara. Att leva med någon som är kontrollerande är aldrig värt det. Styr ditt eget liv. Kan du så sätt in dina pengar på ditt sparkonto. Men är ni gifta är de ändå inte dina vid skilsmässa. Ljug o säg att du inte tjänar något? Men framförallt skilj dig om du vill förändra ditt liv. Offerkofta kommer inte lösa något av dina problem även fast dina omständigheter är tuffa.

Jag gissar att du är samma person som skrivit genom åren om din ganska mycket äldre man som inte vill att du arbetar eller pluggar, och ni därtill har barn med diagnos.
Jag tror folk skulle ha större förståelse om du skrev relevanta detaljer, även lm jag personligen inte tycker det skulle behövas: är du hemmafru så han kan göra karrkär bör ni också ha delad ekonomi, inte bara att du får mat och husrum.

Skrämmande hur empatilösa folk är. Ts blir helt klart psykiskt och finansiellt misshandlad och istället för att försöka stötta henne så attackeras hon, hon är lat, skyller ifrån sig, ljuger, transig, bidrar inte...
Jag vet inte hur ni har missat att en del människor fallit genom stolarna i det sociala skyddsnätet  men det händer, ts man gillar också att ha ts hemma utan inkomst, det är ännu ett sätt att kontrollera henne.
Det är lätt att hoppa på en okänd människa på nätet när man själv är anonym, kanske tycker ni att er egen livssituation är lättare att bära om ni får attackera någon annan. Kanske är ni bara totalt oempatiska och ignoranta om förtryck och våld i hemmet, om sjukdomsförlopp och sjukförsäkring. Men är ni verkligen nöjda med er själva när ni attackerar en främmande människa som redan är i en utsatt position?

 

Någon offerkofta har jag aldrig haft, jag berättar bara hur det är. Det är inte alltid bara att göra det och det när hela kroppen är emot dig. Jag kämpar alltid och försöker alltid göra mitt bästa. Om du inte har upplevt det så är jag glad för din skull.

Det är lätt att döma andra efter sina egna förutsättningar. Att vara ödmjuk inför att alla inte har det på samma sätt skadar inte.

.. och åt sin man.

Det var inlägget jag citerade som drog upp avlönat arbete, men krasst sett så vägrar man att själv sköta sitt hem och sina barn som ts man så får man såklart anställa någon att göra det.

Jag dömer dig inte men jag är för att vi människor har ett eget ansvar. Ditt liv ditt ansvar. Jag kan förstå att din man är det N idiot och att du har haft/har det tufft med dina sjukdomar men det jag har NOLL förståelse för är att du inte gör något åt saken. När man läste din trådsstart fick jag uppfattningen om att det handlade om att bidra ekonomiskt men läser man dina andra svar förstår man att du lever i ett oerhört kontrollerande äktenskap. Vilket du inser och väljer ändå att stanna? Många människor har inte den insikten utan stannar för att de inte vill se de negativa sidorna. Men du ser dem och redogör för dem? packa en väska och dra idag blir rådet då. Vill du inte det så har du ju valt själv? förstår att jag kan framstå som oempatisk och kall. Men jag tror på sanning och eget ansvar. Ibland (säger inte att du är sån) vill folk bara ha medhåll och ?stackars dig? sympatier. Vilket allt som oftast inte leder till förändring. Blir snarare en form av medberoende. 

Ja, det går att få sjuk/aktivitetsersättning utan upparbetad SGI om sjukskrivningen blir godkänd.
Så om TS uppgifter om sin sjukdom stämmer, borde hon haft rätt till detta och aldrig behövt ha enbart barnbidrag.

 

Hade det bara varit jag så hade det inte varit så noga, jag hade kunnat sova på någons soffa eller flyttat hem till mina föräldrar, men jag har flera barn att ta hänsyn till. Barn som jag vet att han kan använda som vapen mot mig om jag väljer att lämna. I princip ingen i vår närhet skulle tro mig om jag försökte berätta hur han är. Jag har försökt och jäklar vad skit jag fick för det. Han är extremt omtyckt av sin umgängeskrets och kan vara väldigt charmig när han vill. Skulle inte bli förvånad om han faktiskt är en narcissist, det stämmer precis in på honom. Jag räknar ner dagarna tills barnen är stora nog att kunna bestämma själva.

Beklagar. Jo, så där är det ofta. De utåtriktade, populära och charmiga männen som man svärmar för, är inte alltid så roliga för de kvinnor som får dem - och måste leva i en vardag med dem...