Hur fördelar ni ekonomin när ena partnern har existensminimum?

Har bott tillsammans med min make i ca 20 år nu. När vi träffades var han arbetslös och jag hade ett arbete som betalade ok, men inte mycket. Från dag ett var mina pengar hans, utan diskussion, är uppfostrad så, det kändes självklart. Med åren har situationen ändrat sig många gånger. Han fick en bra lön när jag blev arbetslös. Jag fick ett jobb som gav dubbelt så mycket som hans lön osv osv. Men en sak har hållit sig kvar, vi har alltid levt från samma kotno, utan en enda tanke på vem som spenderar mest. Större Inköp kommer vi överens om, i övrigt känner vi oss fria. Det har funkat bra för oss och bidragit till en stabilare grund för äktenskapet tror jag. Sen säger jag inget om hur andra gör, vi alla har ju våra egna anledningar och bakgrunder i livet. 

Om läget uppstår i en långvarig och etablerad relation där den ena hamnar på obestånd anser jag att hushållets genensam ekonomi är just gemensam. Inte uppdelad i ditt och mitt.

Om jag skulle gå in i en ny relation och flytta ihop med någon som har mycket sämre ekonomi skulle jag dock inte ta på mig att utjämna skillnaderna genom att sänka min egen levnadsstandard. Jag skulle kräva att vederbörande fortfarande skulle betala hälften av räkningar och utgifter i det genensamma hushållet. Om vederbörande sedan skulle ha mindre pengar kvar att leka med eller spara etc så är det inget jag skulle bry mig om.

Varför har dottern ingen inkomst att tala om? När förväntas hon få normal inkomst? Hur gammal är hon?

Gift och tjänar ok men kronofogden drar pengar av lönen så får ut drygt 6000 kr.ibkand extra inkomst på 2000 kr  maken tjänar 30000 innan skatt  vi har inte gemensam ekonomi så jag har det tufft. Hyra på ca 10000 som han förväntas betala hälften på. 
Plus sen mat...och kläder m.m
Men bara några mån kvar sen är jag av med skuld. 
Har dock två barn så jag får BB. 

I en långvarig och etablerad relation så är det naturligt att den med inkomst står för det mesta under tiden den utan inkomst löser sin situation (är det arbetslöshet det handlar om?). Saker kan hända över tid, arbetslöshet, sjukdom, omskolning.

Skulle själv dock vänta med att flytta ihop med en ny bekantskap tills vederbörande har fått ordning på sin ekonomi i ditt fall. Att börja ett samboskap med så dåliga förutsättningar skapar en osund obalans i relationen. Det kan sätta mönster som är svåra att bryta senare. 

Så vänta är mitt råd. Varför så bråttom med att flytta ihop? Man kan faktiskt vara särbo.

Fast det är ju orättvist. Du hade ju fått ut så mycket mer om han inte hade haft så hög lön?
Förbehållsbeloppet baserar ju sig på familjens totala inkomst. 

Min fru gav upp jobb, bostad, vänner mm för att flytta till mig. Under en period hade hon låg/ingen lön och då var det självklart att vi delade på min inkomst.

Finns väl kanske en orsak att maken inte vill vara med och betala för någon som inte betalat för sig?

Hamnar man där pga sjukdom är det väl en sak, men det finns väl ett stort antal som gör det av anledningar jag inte skulle vilja vara med och betala för iaf.

Det kan man tycka att det är taskig attityd, men det kan ju ha många anledningar att en person inte skulle vilja betala för en annan det första som händer i relationen?

Om man själv har kämpat med näbbar och klor för det lilla man har och kanske varit illa ute bakåt i tiden så behöver man både sin lön och sina sparpengar, kanske?

Säger inte att det gäller Drottningen just för det tror jag inte, men det finns definitivt personer som jag inte hade rått att slå ihop sina påsar med någon som har ännu mindre än de själva. Då hade det kunnat gå på röven för båda två vid en oförutsedd utgift och vem är hjälpt av det? Den som måste ha en fungerande bil för att kunna jobba eller måste betala för barn har helt enkelt inte möjlighet att stötta andra, kanske?

Det finns också de som redan stöttar en annan familjemedlem ekonomiskt och därför inte kan "betala mer åt två håll".

Låter som vår situation - när vi flyttade ihop för 17 år sedan och gifte oss, så jobbade jag inte under 2 år (ny i landet, låg konjuktur för att hitta jobb, osv), så alla hans pengar var även mina pengar.
Nu tjänar jag nästan dubbelt så mycket som han och alla pengar är fortfarande gemensamma.

Vi har gemensam ekonomi , men det beror på att min partner inte rådde för att han hade dålig ekonomisk situation just då. 

Om personen har dålig ekonomi/skulder på grund av dåliga val , och slösaktigt beteende skulle jag inte acceptera annat än 50 - 50 %. 

Jag tycker det är högst relevant varför flickvännen du undrar över lever på existensminimum.

Har alltid haft gemensam ekonomi i mina etablerade relationer - för mig är det naturligt. 

Så tänkte ju inte jag när jag träffade mitt ex. Och det ångrar jag idag. Då var det ju synd om honom. Han stötte på så många idioter och tokar och kunde inte rå för att han hoppade från utbildning till utbildning, inte fick csn till slut och blev av med extrajobb. Aldrig hans fel. 

Efter ett antal år insåg jag ju att det var just hans fel. Ingen människa kan vara så missförstådd som han var. Vi levde tillsammans i tio år, de flesta av dem var han försörjd av mig. Det blev ganska många kronor i slutändan, kronor som jag idag, i min nya relation, hade kunnat göra helt andra saker för.

Dessutom är det väldigt tärande att vara den enda som drar in pengar, den som allting hänger på. Vad hade hänt om jag blev sjuk? Var fanns utrymmet för mig att förverkliga mina drömmar och plugga något nytt, eller resa lite mer? Ingenstans är svaret. För alla pengar behövdes.

Kontentan av mitt långa svar är att du resonerar väldigt sunt!

Tja det kan du ju tycka.

Själv tycker jag att det är smart att inte sätta sig i en situation där du ska sänka din egen och dina barns levnadsstandard för att försörja någon annan.

Då skulle jag faktiskt hellre vara själv.

Sett till situationen i TS håller jag med Drottningen fullt ut, även om hon måhända uttrycker sig lite hårt. Har man arbetat hårt för sin ekonomi och har mycket /många att försörja som pengarna ska räcka till så vill man inte bli sambo med någon som inte tar sitt ansvar för försörjningen.

Låter sjukt oattraktivt att flytta ihop med någon som inte kan försörja sig själv. Så där skulle jag satsa på särboskap tills vederbörande kommit på fötter. Särskilt om svårigheten att försörja sig pågått länge.

Om det är någon som flyttat och ännu inte hunnit etablera sig i landet/ på den nya orten är saken en annan. 

Jag kan förstå att man inte vill betala men då kanske man inte ska flytta ihop.
Hade dom inte bott ihop hade ju även förbehållsbeloppet varit högre. 
Om inte den med mer pengar villfå det sämre så ska ju inte den med mindre få det ännu sämre.

Det är väl ingen som tvingar henne heller? Båda har ett val jag skulle inte dela skulder eller liv med någon som sitter hos kronokalle.

Inte jag heller ( skulle få spatt då  )
Men om man väljer/vill detta ( båda 2 ) så är det ju inte så snällt att inte dela, iallafall den summan som skiljer.
Säg att:

1. Har 30 000 ut
2. Har 10 000 ut som förbehåll
Detta när dom lever var för sig

Flyttar ihop och då får
1. 30 000 ut
2. Har 6 000 ut som förbehåll

Dom 4 000 som nr 2 får mindre borde dom ju kunna dela på.
1=28 000
2= 8000
Vissa räkningar blir ju lägre för 1 i och med att 2 flyttar in.