Vad tycker ni jag ska göra?
Obs! Riktigt långt.
Jag blev sjukskriven den 4/4, kraschade fullständigt då verkligheten och hela mitt liv kom ifatt mig. Medelsvår depression med ångestsymtom är diagnosen, fick antidepressiva och ångestdämpande. Går just nu i samtal hos kurator.
Bakgrunden är att jag växte upp i ett hem där mamma var periodare, pappa spelade bort pengar och när mamma blev för full så drog han och lämnade oss barn med mamma. Han kunde vara borta flera dagar utan att någon visste vart han var. Otrygg uppväxt, check!
Vid 16 års ålder blev jag utnyttjad av en kille enbart för att han ville ta min oskuld, en vadslagning mellan kompisarna fick jag veta efteråt. Vi hade dejtat ett tag och jag trodde han var kär i mig. En av hans vänner fick dåligt samvete och ringde mig och berättade.
Nästa förhållande, fysisk misshandel och det går så långt att han vid ett tillfälle försöker slå ihjäl mig, men en sjukskötare som är i en byggnad i anslutning till den plats vi befinner oss på, kommer till min undsättning och slår ner honom med en krycka. Blev rättegång och fängelse.
Nästa förhållande, utsatt för otrohet under en längre tid och ett otroligt svek.
Nästa förhållande var bra i tre år, sedan följde 19 års psykisk misshandel, två misslyckade självmordsförsök. Fick två barn. Till slut lyckades jag ta mig därifrån.
Var singel i 11 månader innan jag träffade någon ny, trodde han var jättesnäll och helt annorlunda, men han blev bara mer och mer elak och när han började kalla mina barn allt möjligt och sedan hade tjejer hemma när jag inte var där, då drog jag.
Nästa kille lovade mig guld och gröna skogar, han var inte som alla andra lovade han mig, han fick mina barn att tycka om honom och när allt var på topp så dumpade han mig. Han ville uppleva kärlek medan han väntade på att kunna vinna tillbaka sitt ex.
Min dotter utsattes för mobbning under gymnasietiden och försökte avsluta sitt liv två gånger, så möten med psykiatrin, inläggning, medicinering och samtalsterapi blev vår vardag.
Sista förhållandet hade varit perfekt, men han var långt ifrån klar med sig själv. Vi var gifta men skildes som vänner och han är min bästa vän.
Som ni förstår så har jag inte stannat upp en enda gång. Jag har tappat min identitet, mitt inre är ett kaos och just nu ett luddigt kaos av medicinerna. Man har skickat remiss till psykiatrin för utredning. Innan jag blev sjukskriven så sa jag upp mig från mitt nuvarande jobb för jag fick ett bättre jobberbjudande med bättre lön och bättre kollegor och arbetsuppgifter.
Tycker ni jag är dum som tycker det är för tidigt att börja ett nytt jobb? Tycker ni att jag ska stå på mig och låta det få ta lite tid att komma i balans med mina tankar. Försöker verkligen vara pepp och positiv till jobbet, men det innebär att jag inte under några omständigheter får låta måendet påverka arbetet eftersom det är café, restaurang och camping. Alltid ett leende och hög stresstålighet är a och o.
Så vad tycker ni?
