Separation på riktigt eller behöver hon tid?
Mitt liv står i litet av ett vägskäl och jag vet inte riktigt vad som pågår. Kort sammanfattning: jag har fru, två barn i för- och små-skoleålder, villa, hund, fast jobb, bra umgänge, bra relation till mina och hennes föräldrar etc. Hon och jag har varit tillsammans i ca 10år, gifta knappt halva tiden. Senaste åren har varit svajiga i relationen, hetsiga bråk och hårda ord har kantats av härliga stunder som lovat gott.Hon, diagnostiserad/medicinerad för PMDS. Jag, "för snäll" tills jag blivit för stressad/uppretad/utnyttjad och hetsat upp mig onödigt mycket (har tagit hjälp och fått bukt på det).
Hon har länge tjatat om att jag är hemma för mycket, inte hittat på något och varit tråkig samtidigt som jag tyckt att det varit pandemi i världen och ingen kunnat göra särskilt mycket. Hon har helt enkelt inte fått vara själv eller själv med barnen så mycket som hon velat.
Vi är också ganska olika som personer och i hur vi beter oss mot varandra och barnen. Hon är kanska hetsig och tänker inte till innan hon talar, jag är väldigt tålmodig och rak. Jag får höra att jag är för mjäkig men samtidigt tycker hon att jag lägger mig i för mycket hur hon reagerar på saker eftersom jag ofta ber henne lugna sig (därav att hon vill vara själv med barnen, hon är så mycket bättre mamma då enl. henne själv)
Så nu till problemet, hotet om separation har legat över oss från hennes sida under något år i omgångar och vi har rest oss ur askan. För en liten tid sedan släppte hon bomben att hon sökt annat boende och velade om flytt eller inte. Hon valde "inte" och vi kom gemensamt fram till en hårdare satsning på "oss", med veckovisa datenights osv. Det höll tre veckor tills hon började ställa in dessa saker och stängde in sig som i en bubbla. (Brukar hända i perioder, då funkar inget annat än hon själv. Hjälper knappt till i hemmet, inget är kul, vill inget etc.)
Jag tog upp det med henne, hon sa att hon gett upp, har inga känslor, har inte haft känslor på jättelänge (till saken hör att hon sa att hon älskade mig 6 dagar före detta tillfälle). Hon ska bara hitta ett annat boende och hon flyttar. Okej... men hon tyckte inte att det var någon brådska att ta ut skilsmässa. Vi ska inte säga någonting till någon, inte ens barnen, förrän hon hittat boende. Vi ska helst boka en resa tillsammans med hennes familj till hösten till och med för allihop. Eller JAG ska helst boka den, för hon orkar inte boka den själv.
Jag fattar inte mycket, har gjort allt för henne, "offrat" en hel del för henne och familjen och tycker att hon ger upp för lätt, kämpar för lite och "sviker" familjen. Hon hävdar att hon kämpat i det tysta länge nog, behöver leva själv och tycker livet blir tungt så fort jag kommer innanför dörren.
Är det över eller behöver hon "bara" utrymme nu?
Jag försökte ta upp det hela med henne, för nu har det gått ett antal veckor, men hon blev mest grinig. Om det är på riktigt vill jag att vi ska gå ut med det, men jag var tydligen helt orimlig som ville det. Det ska vänta tills hon hittar "rätt" boende. Vänner och bekanta ska vi hålla fasad för, barnen ska inte få höra attvi pratar om det. Känns för mig som om hon inte vet vad hon vill och håller boendefrågan som ursäkt för att vinna tid, men frågar jag henne så är hon bestämd: vi ska flytta isär.
Fler som haft liknande situationer som kan ge tips och råd? Ska jag vara tyst, spela med och bara vara spela glad? Kamma medhårs? Bara vara mig själv?
Tacksam till den som orkat läsa hela vägen hit och ger ett svar eller två.