Han har ångrat sig(?)

Jag 36år barnlös, han 48 med 1 barn sedan tidigare på 18år.

När jag var ung var jag säker på att jag ville ha barn. Av vissa anledningar har jag genom åren misstänkt att jag har svårt eller inte kan bli gravid. När jag inte hade träffat den rätta och med den tron vid 32 år började jag ställa in mig på att stänga dörren för barn. Det var en jobbig process, men med tiden något som jag började accepter.

När jag sedan träffade min pojkvän för 1.5 år sedan frågade han om barn.
Jag sa som det var, att jag lite stängt den dörren då jag tror att jag har svårt för att kunna bli gravid. 9 månader senare tog han upp frågan igen. Han ville då ha ett till barn med mig, då han alltid velat ha 2. Efter lite diskussion kom vi fram till att försöka. Jag poängterade igen om mina misstankar om svårigheten, då vi redan haft regelbundet och oskyddat sex i 9 månader utan en graviditet. Och att vi troligen kommer behöva söka hjälp, vilket han var okej med. Jag införskaffade både naturel cykel och ägglossningstest för att ha lite koll att pricka in rätt period. Varje månad visade testerna på ägglossning och vi hade sex inom fertilitetsperioden i regel varje månad. 4 månader efter tog jag upp funderingen på en utredning. Han googlade lite på det i samtalet, och var fortfarande okej med det. Nu 8 månader senare från planering, totalt 1.5år oskyddat, har vi fortfarande inte lyckats bli gravida.

För 2 veckor sedan tog jag upp frågan igen om att det nu är dax att starta en utredning, och han tyckte att det var okej att jag kontaktar en klinik, och han tom börjar nämna ev alt men att vi måste se vad utredningen säger först.

1 vecka senare har vi ett storbråk om annat. Han kan vara rätt tjurskallig när han blir riktigt arg och säga saker utan att tänka innan. Denna gång häver han ur sig att han inte vill ha barn längre, att han är för gammal. Jag blev superledsen. Även om det var i det taskigaste laget att säga så, hoppades jag på att han sa det i affekt men inte menade det, som han gjort förut med andra saker. 

Vi brukar lösa våra bråk dagen efter, men denna gång tog det 4 dagar innan vi pratade med varandra igen. Och han säger nu igen att han känner sig för gammal och inte orkar börja om. När jag frågar hur det kommer sig att han plötsligt känner så, eftersom det bara var 9 månader sedan på hans bevåg vi började planera för barn, kan han inte ge en förklaring mer än att han tänkt, och nämner rädslan att historien med sonens mamma ska upprepas.

I desperation att förstå frågar jag honom om det är pga av utredningen, eller om det är ett "lättare" sätt att ta sig ur relationen. Han menar att det inte är anledningar till sin ändring, utan han älskar mig fortfarande.

Känner mig så vilsen. Han har en gång reagerat när jag nämnde att en mans spermier kan bli sämre på äldre dar med att de inte skulle vara fel på dem. Med sonens mamma uppstod det flera komplikationer som gjort att han tagit hand om honom själv, då hon höll på att dö vid förlösningen, fick anknytnings svårigheter/ förlossningspsykos, hon slog sonen mm, och mamman är än idag inte med i bilden. Han har uttryckt en oro att man inte vet vad som kan hända några ggr, att det ska upprepas. Har han fått panik från sin tidigare erfarenhet, eller att felet kan vara hos han? Är det utredningen i sig som gör han rädd?

Vill han inte vara med mig? 

Eller ändrar man åsikt om ålder att bli förälder så plötsligt?

 Någon med liknande erfarenhet, hur agerade ni? 

Vet inte vad jag ska göra eller tro ????