Serieotrohet

Känner igen lite av din situation. Jag fick också veta om sambos otrohet när hon var bortrest (gissa med vem egentligen)  och jag var hemma med barnen. Och likt din fru tänkte hon inte tanken att genast komma hem och rädda det som räddas kan, utan fortsatte med sin nöjesresa. Det var för tre år sedan och jag har förlåtit i den bemärkelsen att jag känner ingen vrede längre och behöver inga förklaringar och inga förlåt, men vi är inte vänner och tror inte att vi kommer någonsin bli det. Vi kan prata trevligt och sakligt men sättet som det tog slut på kommer alltid hänga i luften.
Det jag funderar på när lag läser din text är om du själv har varit otrogen. Du säger själv att vi fick höra bara din sida, vad är det hon skulle säga om ert förhållande? Det där med städning känns som petitteser i sammanhanget.

Om det går, få henne att flytta så fort som möjligt eller flytta själv. Se till att ha barnen varannan vecka. Ångesten kommer vara överväldigande, mig hjälpte att prata och älta med mina närmaste, att verbalisera. Och tränningen, massor. Personlig bästa på lidingöloppet. Det bästa hämnden när det gäller henne är att inte vilja hämnas till slut. Låt henne inte styra ditt liv längre. När det gäller killar, jag skulle överväga att höra av mig till deras fruar om de är gifta.

Det är inget konstigt att man hamnar i det där med roller där man inte riktigt känner igen sig själv.
Jag själv som egentligen aldrig längtat till vuxenliv och seriositet hamnade plötsligt i en relation där det var tämligen seriöst. Men med ett annars lite komplicerat anknytningsmönster sa jag till mig själv "kör, det är dags att vara vuxen". Och där tänkte jag själv då att som vuxen måste man stå ut med saker och inte bara dra när det blev jobbigt. Att prata och resonera var vägen till att få det att funka. 
Det var ingen bra strategi med just den här personen, kan jag säga...
Så det blir lite så där som när en råkar ut för misshandel, våld, våldtäkt, det är lätt man lägger skulden på en själv. Att man borde gjort på annat vis. Om jag bara...
Men det är faktiskt inte du som tvingat någon bete sig som ditt, numera ex, har gjort. Det är du som varit schysst, det är du som är den starka. Och en dag kommer förhoppningsvis karman i kapp.

Tack för ditt svar till att börja med.

Jag antar av din text att du och avslutade med din partner?

Nej, jag har inte varit otrogen, trots att jag har haft möjlighet till det ett flertal gånger under vårt förhållande. Jag syftade mer på känslan av vem som gör vad där hemma, känslan av föräldraskap mm. Jag kan ju ha en helt annan bild än vad hon har. Men för mig finns det bara min fru. Jag kan knappt tänka tanken att jag en dag skulle träffa någon annan.

Jag tog just mod till mig och berättade om allt för min enda nära vän, det hjälpte tonvis så visst har du rätt där. Jag är dock ingen 
ältande person. Jag är arg, ledsen och besviken ett tag och sedan släpper jag det. Jag hoppas att kunna göra det även nu, fastän det är min bästa vän och mitt livs kärlek det handlar om. Det gör fruktansvärt ont, men det är också väldigt färskt.

 

Tack för att du tog dig tid att skriva 

Ja det där med rollen. Alltså jag har alltid varit den som försökt att hålla familjen sams (själv skilsmässobarn). Men annars så är jag väldigt talför och s
ger min mening i relationer med vänner, jobbet och egentligen alla sammanhang. Men jag har undvikit bråk här hemma i högst möjliga mån. Precis som jag gjorde när jag var liten (hör ju själv att jag behöver KBH terapi).

Och tack. Egentligen vill jag inte att något dåligt händer henne eller ens de andra männen. Men jag önskar att de kunde äga sin skit. Berätta för för sina familjer hur det ligger till. Jag vill att min fru berättar för sina föräldrar som jag har superfin kontakt med och älskar. Alla människor begår fel, vissa går att förlåta och andra inte. Kanske kan jag förlåta och gå vidare en dag, men jag ser inte det hända just nu. 

När man pratar om att förlåta och gå vidare så ljuger man många gånger. Det beskriver liksom en exakt tid och punkt när det är helt över, och att ens liv sedan kan bli dramatiskt mycket bättre.
Sanningen är väl mer att saker gradvis förändras, men aldrig  försvinner ur ens medvetande.  De finns där, men kanske gör lite mindre ont, blir mindre viktiga. Annan skit ersätter, men också glädjeämnen.
Inte sällan uppvisar personer som varit med om det du varit, symptom av PTSD, som man annars kan få vid katastrofer och krig. Men vår hjärna gör inte riktigt skillnad på vad det är för hot, så länge de är känslomässigt starka. Så en terapeut är nog bra att kosta på sig.

Vad som jag tycker kan vara bra, vid en sådan här separation, det är att ha en tydlig målbild för hur det ska vara när det hela är över. Lätt annars hamna enbart i krishantering och nuet. Men genom att ha en idé framåt så har man något att bygga alla de snabba, nödvändiga beslut man tvingas in i.

Kan du inte lämna barnen hos mormor och morfar den natten hon kommer hem?
Hon kanske redan kommit hem...?eller när kommer hon hem?

Det kanske skulle ställa frågor från dom som hon inte kan undvika att svara på så hon får ta sin skit direkt. Du kanske kan hinta om att ni kanske kommer att gå isär så dom kanske ställer frågan till henne...varför...?

Hon klagade. Jag tog halva föräldraledigheten. Hon klagade. Jag lagade mat, städade, tvättade, ställde upp för barnen. Hon klagade och klagade. Jag lovade bättra mig, jag lovade bättra mig, förändra mig.

Min röst blev allt svagare. Hon hade varit otrogen men jag hade förlåtit det. Sen var hon antagligen otrogen igen. Jag var aldrig otrogen.

Vi gick i parterapi. Hon flyttade ut. Hon klagade och klagade. Jag lovade och lovade. Men så kom en dag då jag kände att det fick vara nog. Jag sa nej till fler terapisessioner. Det hade inte hjälpt om jag hängt i takkronan i knävecken och joddlat. Kärleken skulle inte komma tillbaka., hur mycket jag än försökte förändra mig.

Jag fick råångest, gick i kristerapi där jag grät och sörjde. Efter några månader kom enorma lyckokänslor, en känsla av underbar frihet. Free at last!

Vi grälade aldrig, samarbetade bra om barnen. 

Om du är arg och lever ut din vrede så är hon fortfarande inne och styr ditt känsloliv. Säg bara ifrån, kyligt och artigt, att nu räcker det. Ha all fokus på barnen, det svåra för dem är om deras älskade föräldrar är elaka mot varandra.

Barnen blev ledsna, men sonen 15 år tyckte att han fått tillgång till oss båda på ett bättre sätt än tidigare, och att han kunde se mer att vi är olika personer. Dottern tog mer stryk, var 11 år. Men jag tror att de hade tagit mer skada om vi fortsatt att "försöka".

Sen träffade jag en ny kvinna som är underbar, förstående, där vi båda hjälps åt att dra lasset, utan förhandlingar och krav. Hon accepterar mig som jag är, jag accepterar henne med hennes brister. Vi försöker göra livet gott för varandra. 

Nja. Jag tycker TS själv ska berätta för hennes föräldrar att det blir separation. Han har ju en bra relation till dem som han kanske vill behålla. De är ju hans barns morföräldrar. Om TS's fru själv får ensamrätt på bakgrunden till separationen kan hon mycket väl ljuga ihop nåt som passar henne och som framställer TS som den som bär skulden till separationen. TS behöver ju inte berätta några detaljer. Bara att han vet med säkerhet att frun varit otrogen med ett antal män under en längre tid som TS dessutom känner till namnet. 
Jag har själv en jobbig skilsmässa med otrohet i bagaget. Min fd fru kan ljuga och dupera på ett sätt jag inte trodde om henne medan vi var gifta, vilket vi var i 20 år. Jag har valt att klippa ALL kontakt med henne. Jag är omgift och mycket lycklig sen 8 år. Hon träffade mig och min nya fru på ett bröllop för nåt år sen. Jag såg på henne att hon var lite i chock när hon insåg att min nya fru spelar i en annan liga så att säga. Min ekonomi har också blivit dramatiskt mycket bättre efter skilsmässan. Trots att hon fick behålla nästan hela reavinsten vi gjorde då vi sålde huset jag byggt själv. Hon fick loss över två milj kr. Jag orkade inte bråka med henne. Ville bara bli fri. 

Jo, kanske är bättre så. Huvudsaken är att hon inte kommer hem, och att barnen inte blir lidande i onödan eftersom dom längtar, och ts får det lättare utan deras ledsenhet.

Ja, vi gjorde slut då. Ett par månader var jag galen, sedan började jag dejta och before you know it träffade jag en speciell person och vi blev kära. VI är gifta och har ett barn nu.
Den emotionella smärtan jag upplevde då var det värsta i mitt liv. Jag är invandrare, i mitt hemland är killar uppfostrade att bita ihop, men det är bara skit. Resultatet blir bara en massa skådespeleri. Du kanske är en äkta bit ihopare, men om du inte är det tillåt dig själv att visa att du är sårad, det är mitt ödmjuka råd. Det är också en styrka, att våga vara den man är och visa känslor. Jag tror att det är det som gjorde att jag kunde berabeta relativt fort och hitta mig själv igen.
Din kärlek och din bästa vän har förrådit dig, så är det. En del av dig är säkert rädd för att börja om. Själv visste jag inte ens vem jag var längre. Jag var sambo, pappa, provider. Nu helt plötsligt utkastad och en annan man sover i vår säng, wtf. Men, håll ut. Folk har sagt till mig att det komer att bli bättre och jag såg det inte alls, men här är jag. Trust me bro, du kommer resa dig starkare ur det här. Och hon kommer med stor sannolikhet ångra att det tog slut på det sättet, och att det var hennes fel. Inte att ni gjorde slut, för det var uppenbarligen inte menat, men sättet. Det sättet en kärleksrelation tar slut på minns vi i resten av livet. Och nu pratar vi inte om vilken som helst relation, utan livspartner. Och där har du din enda, och bästa hämnd.
Våga gråta! Lycka till.

Jag orkar nog inte svara mer i denna tråden.
Jag uppskattar er alla som svarat och givit mig goda råd och tankeställare.

Men framförallt du JZ. Fan vad jag uppskattar dig. Du ser mig, vad jag går igenom och med stor visdom och kunskapsbank.

Hon kom just hem. Vi har inte pratat och jag har sagt till henne att vi inte kommer att prata om något gällande oss, känslor eller liknande. Jag vill inte bli ljuger för mer, få ursäkter eller skuldbeläggande som har varit min vardag. Jag kommer däremot att bita ihop, ta det vardagliga och praktiska gällande barn, hem och ekonomi.

Jag skall låta mig själv sörja som du säger, låta mig känna de känslor som jag gör. Men jag måste börja inse att hon inte förtjänar mig. Jag skall hitta tillbaks till ett liv där jag är lycklig.

Tack alla. Nu tar jag flesta klivet in på stigen till att finna min lycka igen

Förstår inte riktigt...Skall du göra samma resa en gång till?? Se mellan fingrarna på hennes beteende. Inte ens ta ett allvarligt snack????