Hur går man vidare?

Jag sitter i ungefär samma sits, några år kortare relation och det var inte attraktionen som felade men däremot många bråk under många år som tärde. Vet inte om min erfarenhet hjälper dig med andra ord, för jag insåg redan efter ungefär en månad att det är det absolut bästa som kunde hända mig. Det finns så mycket skit jag slipper leva med hädanefter! I ditt fall skulle jag säga att du kan trösta dig med att i alla fall inte vara med en kille som varken älskar dig eller är attraherad av dig. Förstår att du saknar tvåsamheten och just det där hoppet att det verkar gå åt rätt håll när man plötsligt får benen undanslagna, men försök fokusera framåt, på de vinster du får i och med skilsmässan. Det är så klart inte bara positivt, men det är ju inte bara negativt heller, eller hur?

Jo det är en poäng? jag vill inte vara med någon som inte vill ha mig. Antar att det är mer biten att få fötterna undanslagna. Allt man tänkt framöver försvann och nu blir man inkastad i något som inte alls var mitt val. 

så nej, det är inte bara negativt. Jag känner att det är skönt att slippa trippa på tå hemma för om man ?gör fel? efter det terapin tog upp. Också skönt att inte behöva räkna med honom i något jag gör här. 

Tvåsamheten däremot kommer ta mer tid att komma över. Även sveket där han lät mig gå och kämpa i flera månader medan han redan bestämt sig. Jag vet bara inte hur jag ska börja gå vidare på egen hand, för jag fastnar i de tankarna. 

Precis, det var också min tanke. Jag är värd mer än någon som tänker som mitt ex ang. vår eventuella framtid. (Samtidigt var jag så klart lite bitter över att han valde den vägen när jag i flera år flaggat för att vi behövde terapi mm, samtidigt som han påstår att han försökt jobba så hårt för relationen, men ändå sagt starkt nej till sådana insatser.)

Förstår att du är chockad. Var det nyligen det hände? Du kanske behöver landa lite mer i tanken innan du ser någon väg framåt?

Ja, mycket av de positiva delar mitt liv hade försvann i ett enda slag i och med skilsmässan, ett mysigt hus som vi tvingades sälja, bra grannar, bra skolor, perfekt läge med affärer osv.... Men det finns många bra saker i mitt liv nu också :)

Skriv ner de där positiva sakerna du räknar upp, och fortsätt fylla på listan! Läs den när det börjar bli tufft. Gör också en till lista, av alla hans negativa egenskaper och dessutom era största bråk eller oenigheter där han gjort dig som mest ledsen, arg eller besviken, eller vad du nu känt. Det kan också hjälpa.

Ibland tänker jag på mitt ex och de fina stunder vi haft, man önskar att man kunde få behålla de positiva sakerna, men med allt det negativa så är det inte värt det. Han är inte värd mig så som han behandlat mig, väldigt ledsamt men sant.

Förstår att du kan känna alla möjliga saker där kring att han gått bakom din rygg och planerat sin exit i flera månader, det känns väldigt fult faktiskt. Har ni flyttat isär och allting nu? Är ni helt och hållet avslutade på alla praktiska plan?

Det enda jag kan komma på som möjligen kan hjälpa är acceptans, att det inte hade ändrat något om han hade sagt det dagen efter att han insett att han ville göra slut eller en vecka senare t ex, att det var hans val i livet även om du själv hade gjort annorlunda.

Bra om du har vänner som du kan ta avlastningssamtal med. Men det finns en del fallgropar:
1. att fortsätta hålla fasaden uppe.
2. om den du snackar med är alltför lösningsinriktad.
3. att man triggar varandra till att bli revanschlysten eller kanske t.o.m. hatisk.

Nyligen jag flyttat, men alla praktiska saker är inte lösta än. Han är inte den snabbaste med sådant. Är alltså sånt som han behöver fixa mest, sen har jag lite grejer kvar där som vi inte delat upp. 

bra idé med listan. Ska börja på en sån. Är så lätt att fixera på det som var bra. 

det är så mycket kring det han sa mot slutet också som är så svåra att svälja. Utöver att inte känn mer för mig än att bry sig om mig, så verkar han redo att dejta. Hänger väl ihop med att han planerat detta länge. 

Men jag har precis flyttat ut, barnen har vetat i 4 mån drygt, men han känner sig redo att börja dejta i sommar. När jag bad honom att åtminstone inte visa det för barnen, så såg han frågande ut. Lite som ?hurså??. 

och nej, skilsmässan är inte klar än, några mån kvar på betänketid där. 

Acceptans är dit jag vill nå. Men känner mig fast i det som hänt de senaste månaderna. 

Vill gärna lägga till:

4. Att fortsätta älta exet i vartenda samtal när det har börjat gå ett längre tag. Det är inte bra för en själv och kompisarna kan tröttna rätt snart. Man kan självklart fortsätta prata om det, men kanske inte "bara".

+1

Hmm, finns det ingenting där som du kan göra för att skynda på saker? Skulle du vilja berätta så kanske jag eller någon annan kan ge tips? Generellt, säg åt honom att ni måste fixa ditten och datten, boka in en dag och tid när ni ska göra det.

Tyvärr verkar det som att många män går vidare väldigt snabbt. En relationscoach jag följer använder uttrycket "women mourn, men replace", eller nåt liknande, men just det där att män har en tendens att bara rusa vidare med en ny person istället för att bearbeta känslorna som kvinnor gör. Hon menar att det inte är något personligt, bara lite så de funkar. Vet inte om det stämmer men klart man blir ledsen.

Man kan tyvärr inte hoppas att ens ex har vettiga tankar om såna saker, och även om man har pratat och kommit fram till vettiga saker så kan de vända på en femöring och om man ifrågasätter så kommer nåt som "äh vadå, mitt liv ju". Tyvärr får man bara hoppas på det bästa i det läget, att det inte är personer som är skadliga för barnen att vara i närheten av, eller att de är elaka mot barnen. Även där gäller acceptans, även om det inte betyder att man är varken nöjd eller glad med hur det är! Men man kan inte påverka, bara hoppas.

Vi har också betänketid, men jag ansåg mig singel när jag flyttade ut. Jag dejtar inte, varken orkar eller vill. Jag njuter av att vara ensam, i lugn och ro. Få bara vara :) Jag hoppas att du kan hitta det lugnet också och njuta av det.

22 år var vi gifta och det är nu 8 på sedan han släppte bomben. 
 Tre v senare flyttade han till en annan ort. (Där han jobbade) Lämnade mig i kåken och 100 % av alla utgifter. 
Jag höll på att gå under och höll det hemligt länge. Det tog 6 månader innan jag sa något på jobbet. 
Jag skämdes. 
Det tog 2 år och 8 mån innan det slog mig att jag blev befriad och inte dumpad. Där vände allt och jag har tackat honom för det. Inte hur han gjorde det men att han befriade mig, oss. 
Tiden kommer vara din bästa vän. En dag i taget. Nu är jag hyfsat lycklig och det räcker gott. 

Precis? jag vill verkligen inte hamna i hämnd eller komma vidare så snabbt som möjligt. Jag behöver bara ett steg vidare för jag står still, för nära ältande som nämnts. Får hålla mig från att kräka ur mig allt jag känner, för folk tröttnar. 

Handlar om att sälja bil bland annat, för att ge mig halva värdet. Fick påminna och sen tjata i 3 mån innan han ens började. 

Har börjat förstå det, att män kan gå vidare annorlunda. Vilket är lite tragikkomiskt då han pratat om det tidigare och då tyckt att det är respektlöst. Alltså när bekanta gått isär och mannen träffat en ny rätt snabbt. Nu däremot ser han det annorlunda. Barnen är nog stora för att reda sig även om exet träffar en knepig kvinna, så där är jag inte orolig direkt. Är mer mina känslor kring det som tar stryk. 

Ser mig som separerad, inte singel, men det handlar inte om att jag ser mig som gift med honom på det viset. Med en mellanzon någonstans. Acceptansen är väl mer att inse att det är helt över. Kan njuta korta stunder av att vara själv, men inte mer. 

Jag skämdes också först, mest för att de närmsta visste att vi gick i terapi och jag pratat om att jag tyckte det hjälpte? sen kom detta. Tog en månad innan jag började berätta för någon, men sa då att vi var överens. Nu vet de mer, men fy fasen vad man kände sig naiv då. 

Är fortfarande svårt med de känslorna och jag vet att ett halvår inte är mycket. Blev mer påtagligt när jag flyttade ut sen och det är väl sen dess jag står still. Att det är semester hjälper inte, jobbet blev en räddning i början. 

Totalt blev det 25 år med honom och mer än vårt halva liv eftersom vi var 48 år. Nu skäms jag inte längre. Känns ff jobbigt ibland att en del ur min framtid försvann. Men man kan ju inte vara olyckligt gift bara för att bli mormor och morfar som bor ihop. Vem vet om vi ens får barnbarn? För vi var inte lyckliga. Så det känns ok nu med den biten. 
Vi gick i terapi efter faktiskt.
Du kommer klara det här bra. 

Begär bodelning istället, då räknas bilens värde in där och då kan du lättare kräva av honom pengarna. Undrar om det är Kronofogden man går till då. En bodelning ska ni ändå skicka in, då kan han inte komma i efterhand och kräva något av dig.

Jaa visst är det lustigt hur moral plötsligt inte är en lika stor faktor när det gäller dem själva!

Ja det är just det, att du må vara gift men det är ändå bara på papper. Om inte staten hade insisterat på betänketid hade ni varit skilda i samma stund som ni skickat in ansökan om skilsmässa. Det kan vara ett perspektiv att ta till sig. Sedan behöver du inte kasta dig ut i dejtinglivet men det skulle kunna hjälpa dig att gå vidare.

Låt det ta tid. Tillåt dig att känna det du känner. Älta, älta och gå sedan vidare. Tvåsamheten är som du säger det svåraste att komma över. Tryggheten att ha en annan vuxen att luta sig emot. Det var det främsta jag saknade efter min skilsmässa. Vi hade varit ihop 27 år. 2 äldre barn. Varit dåligt länge, men vi kämpade på pga barn och praktiska saker. För 2.5 år sedan flyttade jag ut ur huset och in i min lägenhet. Var tufft i början, men vande mig successivt. Relationen med min exman var svajig första året. Nu är vi bästa vänner. Varandras stöttepelare. Trots att han har en ny kvinna sedan mer än två år. Många hårda ord växlades mellan oss och mycket i affekt som man inte alltid menade. Jag tänkte skilsmässa långt innan vi kom dit, men pga ekonomi satte det stopp för mig. Jag ville inte lämna min ekonomiska trygghet med en man som är höginkomsttagare när jag var låginkomsttagare. Elakt ja, men hade inte klarat mig och haft den standarden jag var van vid. Jag bytte sen jobb och åkte upp flera tusen vilket gav mig kraft. Fick lånelöfte och genom skilsmässan tillräckligt med pengar så jag kunde köpa min lägenhet plus ha en rejäl buffert på kontot. Det var jobbigt för min exman att höra att jag velat bort länge, men i dag förstår han. Vi hade många jobbiga år innan.