Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Galet jag drömde om C och S inatt!!! de var intima med varandra 

Wow! De måste bara få varandra till slut 😉 Saga finns kanske där ute någonstans och Casper väntar troget på att en vacker dag få återse henne. Det får kanske bli en vårberättelse så småningom 🌸

Nu är det våååår så ljuvligt 

Det har du rätt i! Jag får väl skaka liv i Casper igen och se om han, mot all förmoda, lyckas hitta Saga den här gången 😅🌸

Ja!!! Saga kanske inte kommer tillbaka direkt?! Casper lär ha haft att göra på gården och det är dags att börja odla så fort frosten försvinner! Vem vet?kanske blir ett triangeldrama också eftersom en ny granne i gården längre bort har riktigt gröna fingrar 

Det är sant, men känner jag den där ön rätt så blir det nog ingen tid för odling 🌱 Är det inte en jättevåg, så är det svartsjuka smugglare som förstör 😅 Nästa gång kommer det väl en tornado och blåser bort allihop 🌪 Triangeldrama låter spännande! Jag ska fundera på att väcka liv i Casper igen! 

Hoppas du finner suget det var en fröjd att läsa din berättelse men det måste komma Av vilja såklart 

Casper placerar det sista pappret i högen och stänger boken. Han har precis avslutat berättelsen, precis dom Saga skulle ha velat. Han fick med alltihop. Allt som är viktigt. Vattenanden. Jättevågen. Grottan med de båda ingångarna och sist men inte minst; det okända som döljer sig där nere. Det han aldrig fick chans att prata med Saga om och förmodligen aldrig kommer att få heller. Vid tanken på Saga hugger det till i honom. En smärta som är så stark att hela hans kropp dras samman som av ett knivhugg. Smärtan är välbekant vid det här laget. Han har tänkt på Saga varje dag sedan hon försvann och även om han nu har gett upp hoppet om att någonsin hitta henne, så är hon ständigt i hans tankar. Trots att de inte kände varandra särskilt länge, inte mer än några få dagar, så gjorde hon ett starkt intryck på honom.

 

När Casper först kom till ön hade han gett upp. Klimathotet i kombination med den onormalt varma sommaren var så gastkramande att han inte kunde fokusera längre. Han var desillusionerad och hade tappat hoppet. Sedan kom Saga in i hans liv och vände upp och ner på det. Hon var annorlunda. Inte bara på grund av sitt raka och många gånger direkt otrevliga sätt, utan på grund av att hon aldrig gav upp. Inte ens när hon stod längst ut på klippan och kastade sig ner i havet. Det var som om hon inte visste hur man gav upp och slutade hoppas på ett lyckligt slut. Som om det inte ens fanns med på kartan.

 

En våg av sorg sköljer över honom och han tvingar sig att tänka på någonting annat. På morgondagens arbete och mätningarna som han ska utföra. Resultatet så här långt är häpnadsväckande. Mätningarna avviker så kraftigt från det normala att hans kollegor aldrig skulle tro honom. Väderförhållandena på ön är så pass extrema att det borde ha blivit uppmärksammat för länge sedan, men det är som om människorna på ön har en tyst överenskommelse om att inte prata om det. Som om öns säregna historia har svetsat samman invånarna på ett alldeles särskilt sätt.

 

Med boken i handen klättrar han ner i källaren. Det var där, under luckan, som han och Saga hittade boken några månader tidigare. När han lägger luckan på plats blixtrar ett minne hastigt förbi. Ett minne av hur han och Saga låg omslingrade på golvet tillsammans och hur luckans hårda handtag obarmhärtigt skar in i hans rygg. Det var så de upptäckte luckan och hittade boken som mormor Karin gömt. Upptäckten av luckan var också början till slutet och allt det hemska som hände sedan. Casper försöker skaka av sig de otäcka minnena, som spelas upp i hans huvud om och om igen. Hur Saga tvingades längre och längre ut på klippan och slutligen sträckte ut armarna i en dramatisk gest mot havet och hoppade.

 

Han tvingar bort de dystra tankarna och skyndar sig upp ur källaren. Sedan slänger han på sig sina ytterkläder och ger sig ut i den kyliga vårluften. Frisk luft brukar hjälpa honom att rensa tankarna, även om det bara är tillfälligt. Isen har smält nu och vågorna rullar återigen in över stranden. De för med sig gammal drivved, trasiga nät och ett oräkneligt antal plastpåsar. Stranden är som vanligt full av föremål som spolats iland. De ligger där som hjälplösa valar som strandat och torkat ut i vårsolens obarmhärtigt starka ljus. Casper har vandrat längs den här stranden oräkneligt många gånger och hans ögon söker alltid efter samma sak. Efter Sagas livlösa kropp, bland allt skräp som flutit iland. Det är som om hans sinnen vägrar ge upp och sluta leta efter henne. Som om det inte ens finns med på kartan. Hans ögon söker som vanligt av stranden, även om han inte längre har något hopp om att finna henne. Hela den långa vintern har passerat förbi och chansen att någonsin hitta henne är nog närmast obefintlig vid det här laget. Ändå kan han inte låta bli att leta, på ett desperat, nästan tvångsmässigt sätt.

 

Plötsligt får han syn på någonting och stelnar till.

Riktigt roligt (även fast det var mycket vemod) att läsa om Casper igen! Vad spännande att folket på ön är så hemliga utav sig också! Är alla utom casper??! neeej

Tack så mycket! 🙏 Vad kul att du tycker det! 🤩 Jag skrev ju någon gång att jag fortsätter så länge jag har en nyfiken läsare, så det får bli en vårberättelse också.

Ja, det är mycket mörker, men nu kanske det inte kan bli värre. Människorna på ön kan verkligen konsten att bevara en hemlighet 🤫

Det ligger någonting på stranden. Någonting som är så främmande och välbekant på samma gång, att det får honom att dra efter andan och skynda på stegen. När han kommer närmare börjar han springa. Det kan bara inte vara sant! Han har drömt så många gånger om den här stunden. Om att han en vacker dag skulle hitta henne och här ligger hon nu, framför honom på stranden. Det är så otroligt att han nästan inte kan begripa att det är sant. Är det verkligen hon som ligger där? Eller drömmer han en av alla sina drömmar igen? Snart kommer han kanske vakna och förlora henne på nytt, som han har gjort så många gånger förut.

 

Casper kastar sig ner på knä bredvid henne och känner efter om hon har någon puls. Han gör det på ren rutin, trots att han vet att hon är död och att han inte kommer känna några hjärtslag. Medan han pressar fingrarna mot Sagas hals låter han blicken vila på hennes ansikte. Hennes ögon är slutna och det ser ut som om hon sover. Hon har ett fridfullt uttryck i ansiktet och tycks inte alls ha blivit påverkad av att legat i vattnet så länge. Det beror antagligen på kylan, tänker Casper. Isen har ju legat som ett iskallt täcke över havet, fram tills alldeles nyligen. Hon ser så levande ut att han pressar fingrarna hårdare mot hennes hals, som om han helt enkelt vägrar ge upp och sluta hoppas. Då känner han det. Sagas hjärtslag. En svag, svag puls med onaturligt långa mellanrum. Casper kan nästan inte tro det. Hon lever! Den upptäckten får någonting att vakna till liv inom honom. En kämpaglöd så stark att det känns som om han skulle kunna uträtta vad som helst. Att Saga fortfarande är vid liv borde inte vara möjligt, men nu när han äntligen har återfunnit henne tänker han inte förlora henne igen.

 

Plötsligt öppnar Saga ögonen och stirrar på honom. Hennes stora, blå ögon tar andan ur honom och är lika sagolikt vackra som alltid. Hon ser förvirrad ut och tycks inte känna igen honom. Därför viskar Casper lugnande i hennes öra: Var inte rädd. Du är i säkerhet nu. Allting kommer att bli bra. Det ska jag se till. Innan han lyfter upp henne i famnen och skyndsamt bär henne mot stugan. Han går så fort han kan på den slingrande, smala stigen och känner hur hjärtskärande lätt hon är i hans armar. Hon väger nästan ingenting. Då och då kastar han en hastig blick på hennes likbleka ansikte. Hon blundar och ser ut att sova. Antagligen har hon glidit in i medvetslöshet igen.

 

När han kommer in i stugan placerar han henne på sängen och ringer med skälvande händer 112. De lovar att genast skicka en ambulanshelikopter till ön, men tills dess är det viktigt att han håller henne varm. Då Casper avslutat samtalet gör han som de har sagt. Han drar av Saga de våta trasorna, som en gång varit hennes kläder, och kryper ner bakom henne för att hålla henne varm. Innan han drar täcket över dem, så får han syn på någonting och stelnar till. Saga har ett födelsemärke på ryggen. Ett födelsemärke som är mycket välbekant och påminner honom om någonting. Han är säker på att han har sett det förut någonstans. Frågan är bara var. Hur som helst är det fel tidpunkt att fundera över det. Nu är det Sagas liv som står på spel. Allt annat kan vänta till senare. Om det nu blir något senare för Sagas del, tänker Casper och lägger armarna beskyddande om henne. Hon är så fruktansvärt liten och blek. Ser nästan ut som ett sagoväsen.

Han ligger fortfarande och håller om henne när han hör ljudet av ambulanshelikoptern som närmar sig. Några minuter senare rycks dörren upp och in stormar ambulanspersonalen. Sedan går det fort. Saga rycks ur hans armar och placeras på en bår. De lindar in henne i tjocka, varma filtar och därefter störtar de ut genom dörren och bort mot helikoptern. Casper vill egentligen inte släppa taget om Saga, men gör det ändå, för han vet att han måste. Det ont i honom när han ser henne bäras i väg på båren. Han känner bara för att klamra sig fast vid henne och inte släppa taget. För tänk om han aldrig får se henne igen? Men sådana tankar finns det inte utrymme för just nu. Han måste våga tro på att allt kommer gå bra.

 

Casper ser helikoptern lyfta från marken och känner hur ångesten stiger upp inom honom igen, trots att han vet att hon är i goda händer. De kommer göra allt de kan för att rädda henne. Det är han säker på. Ambulanspersonalen lovar att höra av sig så fort de vet mer om hur läget ser ut och det enda Casper kan göra tills dess är att vänta. Så han står kvar och ser efter helikoptern, tills den bara är en liten prick på himlen. Sedan går han in i stugan igen och försöker slappna av, men det är lättare sagt än gjort. Casper vankar av och an inne i stugan, utan att få någon ro. Till slut inser han att han måste sysselsätta sig med någonting om han inte ska bli galen, så han slår sig ner vid köksbordet och knäpper på sin bärbara dator. Datorn surrar troget i gång och Casper öppnar upp dokumentet med alla sina mätningar.

 

Sinnduah. Den mytomspunna ön med en historia som sträcker sig längre bak i tiden än det nästan går att begripa. Casper ångrar att han inte visade större intresse för öns historia tidigare, för då hade han kunnat fråga ut mormor Karin medan hon fortfarande levde. Kanske visste hon någonting som hade kunnat hjälpa dem att tolka bilderna i boken om sägnen? Casper känner hur besvikelsen stiger upp inom honom, men skakar snabbt av sig känslan och återgår till mätningarna. Siffror har alltid haft en lugnande effekt på honom. De är logiska och förutsägbara. Inte som den här jäkla ön, där vad som helst kan hända.

 

När Saga var försvunnen kontaktade polisen hennes anhöriga och berättade den sorgliga nyheten. Det visade sig att Saga inte har några nära släktingar på ön, men att hennes mamma fortfarande är i livet. Sagas mamma hade tydligen lämnat ön flera år tidigare och aldrig satt sin fot på Sinnduah sedan dess. Varför visste ingen. Ingen utom Saga. Mystiken kring ön tätnade och Casper vet att han behöver Sagas hjälp för att lyckas lösa gåtan. Utan henne är det alltför många pusselbitar som saknas och under de senaste månaderna har han inte kommit någonstans överhuvudtaget. Om, eller rättare sagt när, Saga mår bättre ska han fråga ut henne om allt. Han måste våga tro på att hon kommer klara sig och tillsammans ska de lösa gåtan om öns historia. Casper känner på sig att Sagas mamma är en viktig pusselbit. Varför lämnade hon ön för att aldrig återvända?

En fröjd att logga in och sätta sig med kaffet och läsa (2!!!) spännande och målande inlägg 

Det är verkligen ett mysterium. Men förr eller senare får han kanske reda på vad som låg bakom beslutet. Till dess måste han försöka koncentrera sig på sina mätningar. Under de senaste månaderna har han gjort ett stort antal mätningar och samlat in olika prover. Framför allt mätningar av vattennivån och jordprover. Han har också utfört mätningar och samlat in prover från de närliggande öarna, för att kunna jämföra med. Resultatet är mycket intressant. Vattennivån varierar på ett sätt som inte kan ses som normalt och de växter som finns på ön stämmer inte överens med växterna som vanligtvis trivs i den typen av jord. Det hela är mycket märkligt och Casper får nästan känslan av att hela ön är en kuliss. En miljö som är iscensatt för att dölja någonting annat. En miljö som inte tar hänsyn till vissa logiska omständigheter.

 

Men Casper är inte van vid att gå på känslan. Är någonting inte vetenskapligt bevisat, så tror han inte på det. Därför har det blivit en rejäl krock mellan hans logiska tänkande och allt det märkliga som händer på ön, för vissa saker går helt enkelt inte att förklara på ett vetenskapligt vis. Casper försjunker i sitt arbete och för en stund är tankarna på Saga inte det enda som existerar i hans huvud. Tiden flyger i väg och när han stänger av datorn igen, har det redan hunnit mörkna ute.

 

När han öppnar dörren för att få lite frisk luft, så känner han plötsligt att det luktar rök ute. Det hugger till i honom och han förbereder sig genast på en katastrof. På att Sagas stuga har börjat brinna eller kanske taket på mormor Karins. Med tanke på hur det brukar gå till här på ön, så borde det nästan räknas som en logisk slutsats. För av någon anledning staplas alltid olyckorna på hög så fort han sätter sin fot på ön. Därför blir han lättad då han får syn på var röklukten kommer från och i samma ögonblick minns han vilken dag det är.

 

De har tänt en stor brasa nere vid hamnen, eftersom det är valborgsmässoafton. Åsynen av den stora brasan och alla människorna som samlats omkring den ser så lockande ut att Casper bestämmer sig för att gå ner till hamnen en liten stund han också. Han drar på sig jackan och låser dörren efter sig. Sedan går han den korta sträckan bort till elden och gemenskapen. Att få känna andra människors närvaro kan vara skönt ibland, även om han trivs med att vara ensam. Vid elden har i princip alla som bor på ön samlats. Det är inte så konstigt, eftersom det vanligtvis inte händer så mycket på ön. Om man inte räknar med alla olyckor då, för då händer det en himla massa.

 

Casper ställer sig så nära elden att han känner hur det hettar i ansiktet. Han står och stirrar in i lågorna en stund och ser hur elden sakta brinner ut. Till slut är det bara glödande kol kvar och då lyfter han blicken och ser sig omkring. Han låter den hastigt svepa över människornas ansikten och ska precis vända sig om och gå hem, då han får syn på någonting och rycker till. Eller rättare sagt någon. En bit bort, på andra sidan den glödande kolen, står en man. En man som är så lik Saga att de måste vara släkt. Mannen har precis samma stora, blå ögon, som är så karakteristiska för Saga, och lika mörkt, nästan svarta hår. Men trots den slående likheten är det någonting som inte stämmer, för polisen sade ju att Saga inte har några nära släktingar på ön. Så hur är det möjligt?

Tack så mycket!  En nyfiken läsare är en författares största inspiration  Hoppas du inte satte kaffet i halsen när han hittade Saga!

Nästa morgon får han äntligen samtalet som han väntat på. Saga har överlevt natten och läget är stabilt. När Casper får höra de orden vill han bara skrika högt av glädje, men istället får han ur sig ett stelt: Vad bra! Det var skönt att höra! Personalen på sjukhuset har ännu inte lyckats få tag i Sagas mamma, så de frågar om Casper vill försöka kontakta henne och berätta att Saga lever och att läget för tillfället är stabilt. Det lovar Casper att göra och då han avslutar samtalet känns det som om han vill spricka av glädje. Saga har verkligen återvänt från de döda och kommer troligtvis att klara sig. Ingenting kunde göra honom lyckligare.

 

När han väl har smält den fantastiska nyheten lite bestämmer han sig för att ringa till Sagas mamma. Blotta tanken på att prata med henne gör honom nervös. Men det är kanske inte så konstigt egentligen, eftersom Saga har blivit den viktigaste personen i hans liv under de senaste månaderna. Därför vill han göra ett gott intryck och inte göra bort sig. Med darrande hand plockar han upp mobilen ur fickan och drar ett djupt andetag.

 

Han slår numret till Sagas mamma och väntar på svar. Många, långa signaler går fram, innan han hör en röst på andra sidan luren: Hallå?! Vem är det? Rösten är ängslig och mycket olik Sagas. Av någon anledning gör det honom överraskad, för han hade förväntat sig att hon skulle låta som en äldre version av Saga. Med samma raka sätt och råa humor. Men Casper hör direkt på rösten att hon är en helt annan typ av kvinna och att han behöver gå varligt fram. Han harklar sig och säger: Det gäller din dotter. Saga. Vid de orden hör han att kvinnan genast blir ännu mer på sin vakt. Vad är det med henne? frågar hon tvärt. Kvinnans sista fråga gör honom en aning överrumplad, men det låtsas han inte om utan svarar bara: De har hittat henne vid liv och läget är för tillfället stabilt.

 

Sagas mamma drar häftigt efter andan och snyftar till. Sedan andas hon lättat ut och ger ifrån sig ett plågat läte. Lever hon? stammar hon fram och fortsätter därefter att prata för dig själv, som om hon glömt bort att Casper är kvar i luren och hör vad hon säger: Jag som har anklagat mig själv de senaste månaderna och önskat att jag kunde vrida tiden tillbaka. Nu har jag fått en ny chans.

Då Casper avslutar samtalet känner han på sig att någonting är fel. Han kan bara inte sätta fingret på vad. Varför skulle Sagas mamma överge sin egen dotter och lämna en så vacker plats bakom sig, för att aldrig återvända? Det är helt enkelt inte logiskt, utan måste ligga någonting bakom som han inte känner till. Tankarna vandrar ofrivilligt till den där mystiska mannen, som var så lik Saga, men hur han än vänder och vrider på det kan han inte förstå vad det skulle ha med Sagas mamma att göra. Innan Casper ringde var han beredd på att Sagas mamma genast skulle återvända till ön för att återförenas med sin återuppståndna dotter, men hon sade inte ett ord om det. Trots att hon tycktes lida av dåligt samvete och skuldkänslor, så var det ändå inte tillräckligt för att lyckas locka henne tillbaka till ön igen.

 

Casper fick nästan känslan av att hon är rädd. Att någonting med ön skrämmer henne så pass mycket att hon inte ens vill träffa sin dotter, så länge Saga befinner på ön. Det hela är mycket märkligt, men Casper vet för lite och det finns för många lösa trådar för att han ska kunna lista ut hur allt hänger ihop. Frågetecken är många och svaren få, så han ställer in sig på att det kommer bli ännu en dag fylld av grubblerier.

 

Men plötsligt får Casper annat att tänka på, för det ringer på dörren och han mottar ett paket. Först då minns han vad han beställde för några dagar sedan, innan han hittade Saga vid liv och allt annat kom i skymundan och blev till ett oviktigt bakgrundsbrus. Casper slår sig ner vid bordet och öppnar paketet med skälvande händer. Det är en metalldetektor. Den bästa modellen på marknaden, helt och hållet finansierad av forskningspengar. Han skäms nästan lite när han tänker på vad den kostade och att han förmodligen bara kommer använda den en enda gång, men sedan slår han bort den tanken. Om metalldetektorn kan hjälpa honom att komma närmare svaret på gåtan, så är det värt det. Han tänker använda den för att undersöka hur stort det där metallföremålet under ön egentligen är.