Mitt handikapp sänker min självkänsla
Genom hela mitt liv har jag burit med mig att jag inte är som alla andra, att jag är annorlunda. Att vara annorlunda kan betyda så olika beroende på vem du frågar. Många ser det som en positiv egenskap. Du sticker ut i mängden, du är unik. För andra är annorlunda laddat med ångest. Ordet är synonymt med utanförskap och att känna samhörighet med få, om ens någon.
Jag föddes med en synskada på mitt ena öga. Som jag förstår det har synnerven bakom ena ögat inte vuxit och utvecklats fullt ut. Jag är i praktiken blind på det ögat. Det här är någonting som aldrig påverkat mig fysiskt i min vardag. Jag tar mig fram obehindrat i samhället och genom livet precis som vem som helst, utan hjälpmedel, verktyg eller kompromisser.
Psykiskt är det dock en annan femma. En bieffekt tack vare min synskada är att jag skelar med mitt blinda öga. Skelningen är inte på något sätt extrem, men den är märkbar och den syns utåt. Ögat kan också "vandra iväg" lite relativt till mitt friska öga eftersom det inte hittar någon fast punkt att fästa blicken på. Även det här är inte extremt, men påtagligt och det syns.
Min skelning är någonting som jag har stora komplex över. Jag lärde mig tidigt i livet, redan i förskolan, att det var någonting fel på mina ögon. Ett av mina tidiga barndomsminnen är några av mina kamrater som skrattar åt mig och gör sig lustiga på min bekostnad. Jag var för snäll att säga ifrån eller säga till någon i personalen. Jag sänkte blicken, undvek ögonkontakt och höll tyst.
Det här fortsatte i låg, mellan och högstadiet. Jag ljuger om jag säger att jag blev jättemobbad, det blev jag inte. Min skoltid var bra till stora delar och jag fick trots allt ett par vänner längs vägen. Men hånen, skratten bakom min rygg och en viss utfrysning fanns alltid närvarande.
Jag försökte mest att låtsas som ingenting. Jag blev fullfjädrad expert på att trycka ner mina egna känslor och mina negativa upplevelser. När mamma frågade hur min skoldag varit log jag och ljög att den varit jättebra. Men egentligen kom jag hem från skolan med en hård klump i magen.
Så här i vuxen ålder kan jag blicka tillbaka på min skoltid och då ser jag en osäker kille som längtade efter socialt samspel och umgänge, men som aldrig riktigt fick chansen. Jag lärde mig istället att trivas i mitt eget sällskap och jag blev socialt avtrubbad, något jag kämpar med än idag att slipa till och bli bättre på.
Skoltidens glåpord och utfrysningar har jag släppt sedan länge nu, det är ingenting jag går runt och tänker på. Däremot har allt det där format mig till personen jag är idag. Jag är introvert och jag har svårt att slappna av bland människor. Mitt låga självförtroende finns alltid där, hur mycket jag än försöker sopa det under mattan så att säga.
Jag har svårt att hålla ögonkontakt med de jag pratar med. Tyvärr är ju just ögonkontakten ett av de kraftfullaste verktyg vi har i det sociala spelet mellan varandra. Jag blir inte längre hånad och retad rakt ut, men jag märker ju att det finns de som har svårt att prata normalt med mig och se mig i ögonen. Jag har också hört på omvägar att människor skrattat åt mig bakom min rygg och påtalat min skelning. Usch, det gör så ont!
Men det som smärtar mig allra mest är ändå insikten att jag som kille på strax över 35 år aldrig har upplevt riktig, ömsesidig kärlek. Jag har varit olyckligt kär 3-4 gånger i livet, men det har alltid varit just obesvarad, olycklig kärlek. Jag har aldrig fått chansen att visa vem jag är som person. Mitt dåliga självförtroende eller min skelning har alltid varit ivägen.
Mitt hjärta längtar så och skriker efter någon att dela mitt liv med, någon som vill krama om mig när jag kommer hem från jobbet och som bara finns där i livets alla uppförsbackar och nedförsbackar. Just nu känner jag mig väldigt ensam.
Jag vet egentligen inte riktigt varför jag skriver den här långa texten. Du kanske är i ungefär samma sits som mig? Har du tips och idéer hur jag psykisk kan tackla min dåliga självkänsla? Jag kan tyvärr inte opera min synskada, det går tydligen inte. På något sätt känns det dock okej, trots allt det negativa den har åtsamkat mig. Min synskada är trots allt en liten, liten del av mig, på ont och gott. Den är en del i mig som gör att jag är jag, att jag är annorlunda.
Om du har läst ända hit: Tack för att du tog dig tiden. Det uppskattas.
Där ute finns både vänner, bekanta och säkerligen en framtida partner att träffa.