Kan någon med en personlighetsstörning ändå ha en bra personlighet? Eller utesluter störningen det?
Jag menar detta som generell diskussion. Om det spelar roll så är jag personlighetsstörd med en dålig störd personlighet, så det är en undran om andra människor inte mig själv.
Jag skulle säga att individens upplevelse av en person med en personlighetsstörning beror på vilken relation som finns mellan de två samt vilken personlighetsstörning och i vilken grad.
Nu önskade du en generell diskussion. Generellt är det lättare att uppfatta en persons personlighet som positiv ju mindre/lättare relation man har. Består relationen enbart i kund-kassörska där man enbart interagerar genom ?hej?, ?159,60 kr tack?, ?tack så mycket?, ?hejdå?, ?ha en fin dag?, ?tack detsamma? så är det stor sannolikhet att man upplever personen som en reko individ. Består relationen istället av en kärleksrelation så är det oftast där man ser fler sidor av personen och saker kan bli mer komplicerat.
De individer jag känner som troligtvis inte har en personlighetsstörning men starka tendenser har vad man tidigare kallade psykopati och narcissism. De är individer vars beteende och agenda i högsta grad gick ut över mitt liv på ett direkt och skadligt vis för min del. Där är det för mig omöjligt att anse deras personlighet som fin oavsett deras handlingar mot andra som kunde uppfattas som fina eller snälla men som alltid hade en dold agenda som inte nödvändigtvis andra såg.
Generellt finns det så många sidor till en individ och så många olika sätt man agerar i olika sammanhang och i olika situationer man hamnar som gör att det är svårt att säga huruvida en person har en fin personlighet eller ej.
Jag har nästan aldrig träffat en person med genomgod personlighet om det är det du menar är en fin personlighet? Alla agerar egoistiskt ibland men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det går ut över någon annan. Även någon som alltid är andra till lags behöver inte nödvändigtvis ha en fin personlighet för att individen själv far illa av den.
Det ligger i diagnosens natur att problemen skall vara utbredda att de skapar stora problem att fungera i samhället och livet och då är det gärna stora problem med relationer vilket gärna medför att gemeneman upplever personen som avvikande den stora massan och därmed mindre sannolikt att uppfattas som en person med en fin personlighet skulle jag säga. Allt jämföra mot den mänskliga stora massan. Har man en personlighetsstörning så upplever, tänker, resonerar man gärna annorlunda så min uppfattning är att det kanske inte lägger så stor vikt vid vad den stora massan anser som tänker och fungerar helt annorlunda?
Well, jo det tror jag. Mitt ex är egentligen en fin människa med många fina sidor, goda tankar och så. Hon är absolut kapabel att vara trevlig och framstår åtminstone ibland som empatisk. Sen att hon har någon form av personlighetsstörning med drag av narcissism är såklart illa och förstör alla hennes relationer, allt från partners, släkt, vänner och arbetskollegor. Hade hon kunnat backa lite, granska sig själv och ta hjälp så hade hon varit en fantastisk människa att vara med. Men tyvärr så ingår det i störningen att inte kunna vara självkritisk, man är ju felfri :).