När vänner försvinner in i familjedimman

Är ensam med tre barn och jobbar heltid. Kommer hem cirka halv sex på vardagskvällen. Beroende på vad man ska äta så är man klar med matlagning och disk och röja i köket halv 7. Sen ska kanske barnen badas och duschas. Då är klockan 7. Sen ska det fixas med läxor. Då är klockan halv åtta (eller mer). Sen vill nåt barn leka eller spela eller prata. Då är klockan 8. Sen ska man fixa med tvätt, sopor, post, småstäd, plocka fram inför morgondagen, vattna, kolla kylskåpet vad som ska handlas osv. Då är klockan 9. Sen ska barnen fixas inför läggdags och läggas. Efter det är jag trött och vill lägga mig i soffan. Och nästa dag är det samma plus att det kanske är någon av barnens aktivitet. Eller jag behöver träna. Eller handla. Då blir allt ännu senare. 

På mina helger är det oftast ännu mer aktiviteter, storhandling, storstädning, byta sängkläder osv. Den tiden som man faktiskt inte har nån plan på helgen kanske man vill ska just vara så. Inget inbokat. 

Du har inga barn och jobbar deltid. Förstår du inte skillnaden? 

Vet inte hur de har det i andra länder. Den ena föräldern kanske inte jobbar? De kanske har bakfickor? De har en annan kultur med att tex ofta gå ut och äta hela tjocka släkten (för dyrt för sånt i sverige) och då slipper man matlagning och kan umgås under den tiden istället. De har ljusare än vad vi har och då orkar man mer. Här i Sverige vill man ju inte göra nåt efter 15 på vinterhalvåret då det är kolsvart och känns som natt och allt känns jobbigt och svårt. 

Men gud vilken fånig kommentar. Eftersom det är just bara luckor heltidsarbetande människor med barn har så är det så klart det enda andra kan få. Men då passar inte det dig. Asgarv. Vad vill du ha? Fri tillgång till all deras icke existerande fritid? 

Och varöfr skulle det vara så konstigt att man senare i livet när barnen är större  har mer tid att umgås igen. Nej då passar  inte det dig heller för få ska man stå sitt kast. Vilket kast? Det kastet att man valde barn och heltidsjobb framför icke barn och deltidsjobb? 

Det är väl bara att slå ner röven och äta? Vännen kan väl hjälpa till att steka pannkakor? Eller förväntar sig dina vänner att du ska ställa fram finglasen och slänga ihop en trerätters?
Vi och en ensamstående förälder åt hos varandra ungefär varannan dag en hel sommar, det var perfekt. Varannan dag slapp man skiten.

Vad gör ni när barnen gått och lagt sig på kvällen? Eh, ja tex allt som jag inte hann när de var vakna. Städ, tvätt, disk, post, räkningar, förbereda för dagen efter (gympapåsar, lunchlåda etc), vattna, trädgård, renovera, träna. Eller bara däcka i soffan. Inte åker jag och träffar en kompis en vardagskväll kl 21 när barnen  lagt sig. Till skillnad från ts jobbar jag heltid och ska vara på jobbet tidigt dagen efter också. 

En sak folk utan barn inte verkar förstå är att man är mycket tröttare när man har barn än innan. Så även när man har ledig tid så är det inte säkert att man vill boka upp det på nåt alls. 

En till sak folk utan barn inte verkar förstå är hur mycket mer man har att göra när man har barn.

Mycket mer att städa. Mer saker att plocka. Barn är stökiga och lägger saker precis överallt. Dessutom bor man oftast större ju fler barn man har (och drar då på sig ännu mera städ, fix, renovering och kanske trädgård).

Mer mat att handla (shopping tar längre tid). Mer mat att laga. Mer disk.

Mer kläder och sängkläder att tvätta. 

Flera ärenden i form av att åka på barnens aktiviteter, kalas osv. 

Tid på kvällar som ska läggas på läxor.

Lite skillnad från när jag var 20 och bodde i en etta som jag städade på ett kick för absolut ingen hade stökat ner, tog en tallrik fil till middag för jag inte orkade laga mat och sen kunde göra vad jag ville. 

För övrigt har jag 30 minuter lunch på jobbet. Och ha en vän över på middag en vardagskväll? Ja visst men vi pratar om en kvart då som man sitter och äter. Sen får väninnan titta på mig när jag röjer i köket, gör läxor med barnen, packar deras gympapåsar, ställer deras blöta kängor i skotorken, borstar deras tänder. Osv...

Jag har sambo och barn, försöker få till en kompisträff nån kväll i månaden iaf med mina gamla vänner (de har ej barn) jag hade kunnat träffa dem fler ggr om Jag tog med mig barnet samtidigt. Dock känner jag att de vill träffa mig och inte en stökig tvååring.

Sambon hade kunnat vara ensam med barnet mer, men känner väl att jag inte vill vara ifrån henne mer än så. Jag och så många andra småbarnsmammor arbetar ju som alla andra, då man tvingas vara separerade från barnen även då

Luckorna är det enda som finns ( om ens det ) för den heltidsarbetande familjefadern/ modern. Det är jag med mer tid och utan barn som måste anpassa mig efter deras schema om jag vill umgås.

Absolut jag är med. Jag förstår hur ni ser på det. Det är svårt för mig som har mycket tid över att förstå hur det känns att leva ett hektiskt liv. Skulle nog behöva byta plats en vecka. Kanske jag aldrig mer skulle klaga på tillgänglighet hos mina vänner efter den veckan? 

Nåväl jag förstår resonemanget och är som sagt tacksam för alla tips. Och för att vara ärlig - nej jag skulle inte få ut så mycket av att äta middag hemma hos en kompis med en tre åring springandes mellan borden. Det finns roligare saker än det. Måste vara ärlig där. Så där väljer jag själv bort det. 

Slutsatsen man kan dra är nog att man bara får acceptera att några av ens vänner försvinner ett tag p g a tidsbrist. Kanske kommer de tillbaka senare. Kanske inte. Det är inget jag kan påverka. Vill jag ha mer tillgänglighet får jag söka mig till de med liknande situation. 

Jag känner igen mig verkligen i det du skriver. Dock har jag 2barn vv. Jag har under många år känt mig bortprioriterad. Det känns som när familjerna väl får tid att umgås. Så är det aldrig med mig. Det tar hårt på självförtroendet och man känner sig ensam. Jag försöker vara bekväm att vara själv. 

Mina bästa kompisar bor inte ens kvar i samma stad. Jag är nästintill ensam singel i umgängeskretsen..Så dom få ggr man föreslår något. Så passar det aldrig. Könns inte som dom värderar vänskapen så högt. Å då vet jag ändå hur det kan vara med barn. Mina är 9 och 11. 

Vardagar har jag inga problem med att folk gör sitt. Men det vore så guld värt om man fick ett samtal. Ska vi hitta på något... Istället ser man på sociala medier att dom minsann drar och gör saker med andra familjer. Jag blir konstant påmind om att är jag så unik så jag ligger sist på prio listan. Jag vill också träffa dom med mina barn men allt är så sjukt långsökt..

Precis, ingen vill egentligen äta middag hemma hos någon (en familj) med en treåring springandes mellan benen. Min yngsta är 4 och tar mycket energi och tid såsom alla mindre barn gör. De (få) gånger jag har en vän över upplever jag just det du egentligen skriver att vännen inte uppskattar att vara hos oss pga barnen, vännen önskar mer lugn och ro och vill själv få prata och få en uppmärksamhet av mig som är svårt att ge när man har barn runt benen. (Att man ska lyssna innerligt och intresserat). Det är inte många vänner man har som själva inte har barn som till exempel skulle leka något med barnen etc. Så det är kanske lite  därför man heller inte bjuder in för man vet att barnen inte uppskattas och situationen för mig blir jobbig när jag ska slitas mellan att ge barnen uppmärksamhet och en hungrande kompis. Hoppas du förstår vad jag menar. 

Jag har varit där du var för länge sedan. Då jag var singel med min nu äldsta dotter som är tonåring idag. Det sved att inte få räknas in i gänget. Idag förstår jag varför. Utan att vara elak så blir singel-föräldern lite femte hjulet. Det är roligare att umgås med par där både jag och maken har någon att prata med, om du förstår. 

För mig är det här helt obegripligt. Kan du bara umgås med folk av samma kön som du själv har? 

Jag har också varit i sitsen separerad med 3 små barn varannan vecka och ensam varannan vecka. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur utanför jag skulle bli. Jag trodde verkligen att fler var vänner i vått och torrt men i den situationen blev det en tydlig vattendelare vilka som egentligen mest var intresserade av familjeumgänge med andra kärnfamiljer och de som var mina riktiga vänner. jag kan förstå att man vill ha lättsamt umgänge men det som sved var att i den extremt ledsamma situationen där man redan mådde rätt dåligt och försökte finna fotfäste som ensamstående varannanveckasförälder dessutom blev av med majoriteten av de vänner man trodde att man hade. Jag insåg att jag var helt fel. Varannan hade jag ju ingen familj som någon familj ville hänga med och varannan vecka var jag inte del av ett par i en familj att hänga med. De som fanns kvar efter de åren är jag evigt tacksamma för. De vännerna vet jag är mina vänner oavsett livssituation i övrigt,