Ni som velade om syskon men skaffade - blev det bra?

Nej nivån som folk vill skrämma oss med känns orimlig. Typ ?haha ett barn var ju HUR LÄTT SOM HELST men två, ojoj, det är då man börjar på riktigt ?. Kan tycka det är rätt elakt på nåt vis att säga så.

Jag tyckte det var mycket jobbigare att gå från 0 till 1 än det var att få syskonen. Med första barnet är man mer osäker, har inte så bra rutiner. När tvåan kommer har man vuxit in i föräldrarollen och det finns redan etablerade rutiner som tvåan mer eller mindre automatiskt anpassar sig till efter några månader.

Visst, när de vill/behöver uppmärksamhet exakt samtidigt och man är själv med dem, det kan vara lite påfrestande. Man står och byter blöja på den ena och den andra ramlar, eller man är ute och de sticker i väg åt olika håll, sådant kan vara lite stressigt. Men att det skulle vara sjukt jobbigt och kaos mest hela tiden med fler barn är ingenting jag känner igen mig i alls.

Det ÄR lättare med "bara" ett barn, det ska man inte sticka under stol med. Speciellt om man är två föräldrar, två vuxna som kan hjälpas åt och turas om.

Vi hade väl inte tänkt på om vi ville ha ett barn till eller inte - och hann inte tänka på det heller. Det där med att det är svårt att bli gravid direkt efter en förlossning gällde inte här. Har 9,5 månader mellan barnen. Ja, vi kunde ha skyddat oss. Nej, det gjorde vi inte. Inte synd om oss - bara totalt oväntat och oplanerat.

Det blev helt klart mycket mer att göra, men med så lite åldersskillnad är det i princip som att ha tvillingar. Två barn att byta blöjor på. Två barn som är trötta/hungriga samtidigt och inte ksn uttrycka det på annat sätt än gråt/skrik. Vi hann knappt uppleva hur det är att ha ett barn.

Jag ser det så här: är man i situationen med två barn så löser man det. Sedan kommer det vara jobbigt ibland - och du kommer vilja "gnälla" om det med andra. Inget konstigt. Jag har själv varit där och är där än idag ibland. Alla upplever det. Tänk på att vi som människor är bra mycket bättre på att komma ihåg allt negativt som sägs istället för det positiva. Därför upplever du det nog som att "alla" säger att ... (vad de nu säger).

Jo, så är det nog. men just att folk ska vara så extremt negativa kring två barn och säga saker som att HAHA ja ni har ju chansen nu att må bra om ni stannar vid ett barn, får ni två så är det kört -  eller ja, vid ett så gick allt ju men nu med två så har man ju tur om de får varm mat ibland, höhöhö (såna saker har sagts mig senaste tiden).

Jo, såklart. Men att hela tiden påtala hur BRA VI HAR DET och hur JOBBIGT det är med två och hur vi lever i en lyxig barnvärld och de minsann vet hur det är på riktigt - det känns...

Ja, det är väl rätt onödigt att hålla på så. Det finns alltid någon som har det värre liksom. Ska, jag, som har fem barn, säga till de som har färre att de har det lyxigt och att de minsann inte vet vad jobbigt och kaos är för något bara för att jag råkar ha fler barn än dem? Jag känner att när vi "bara" har två barn hemma så är det rena lyxen, men inte inbillar jag mig att tvåbarnsföräldrar inte vet någonting för det.

Jag tycker att för varje barn blir livet lite annorlunda, man får se över sina prioriteringar och visst kan det vara intensivt med flera barn på ett sätt som man inte upplevde det med ett barn, men jag gör inte ned enbarnsföräldrar ändå.

För mig var det tuffast att gå från 0-1 barn men jag insåg när vi fick andra hur ?lätt? och enkelt det var för oss med 1 barn. Men vi insåg inte då för man försökte komma in i allt. Så vi tog oss inte tiden för egentid när vi bara hade ett ett barn. När andra barnet kom insåg man hur vi ?kastat? bort egentid egentligen och hur enkelt det var. Nu kom trean och man undrar vad som var jobbigt med 2 barn, haha. jobbigt kanske är fel ord men saker flyter på lättare med färre barn, bara en som ska ha på sig ytterkläder, bara en som ska smörjas med solkräm etc. Det är väl sådant man refererar till när man pratar om det som är jobbigt. 

självklart att man känner sig otillräcklig med fler barn, speciellt när alla behöver en samtidigt. Men glädjen dem har av varandra är ändå värt det. jag vet att man inte kan säga något om deras relation i framtiden men förhoppningvis gör jag och maken ett såpass bra jobb att dem blir bästa vänner för livet och alltid kommer finnas för varandra. Dem kommer alltid ha varandra oavsett. 

Fast, då kanske det inte var så lätt med ett barn. Om det svåra då låg i att komma in i allt. Det kanske var det svåra, och ni kanske inte kastade bort egentid utan faktiskt inte hade den fast av andra skäl.

Vi båda två var extremt närvarande hela tiden med första. Så när han lekte på golvet var båda två på golvet och lekte med honom istället för att en prioriterade sig själv och tränade medan den andra lekte med sonen efte middagen. men när andra barnet kom var man mer rutinerad och hade koll på diverse saker som man lär sig med första. Men ingen snack om saken om att det är lättare med ett barn. jag skulle dock aldrig vilja vara utan mina andra barn trots kaoset

Det rör sig om två helt olika typer av utmaningar, att gå från 0-1 och 1-2. 

Vid första barnet ska man lära sig att vara en förälder, det är verkligen inte lätt och omställningen i livet blir på ett sätt total. 

Vid andra barnet däremot, lärde jag mig att det jag kan om att vara mamma inte gäller längre. Min son tröstade inte på samma sätt som min dotter. Han hade andra intressen, andra problem osv osv. Ingenting som funkade med min dotter funkade med min son. I mitt fall var det nog extremt för de är verkligen varandras motpoler. 

Det kan vara en svintuff omställning, men jag har då aldrig behövt ge upp min fritid, eller avstå från att duscha. Jag är fortfarande en egen person, inte "bara" en mamma. Det går så bra så, förutsatt att man är en aktiv. Mamma och pappa och gärna har ett litet nätverk med. 

Haha det kanske är en insikt man får efter man fått fler än 2 barn? För vi tänkte med efter två att gud vad enkelt det var med ett barn. Nu har vi tre och undrar vad som var jobbigt med två barn, men känner också att så känner säkert dem med fler barn. När ett barn sover borta nu känns det som hur chill som helst och allt är så enkelt, haha.

Så är det nog. Vi tycker också att det blir så tyst och tomt när ett eller fler barn är iväg någonstans. Inte för att de är superhögljudda eller så, men det märks tydligt när en person är borta.

Den jobbigaste perioden är innan småsyskonet börjar sova hela nätter. För när man fått första bebisen, kan  man sova alltid när den sover. Men med andra går ju inte det, eftersom man inte kan lämna det fortfarande lilla storasyskonet utan  tillsyn. 

Det brukar ta ungefär sex månader innan bebisar börjar sova hela nätter. Alla åtgärder som underlättar för mamman under den tiden, är guld värda! Kan pappan ta tjänstledigt medan mamman också är hemma? Gå ner i tid, så att han har tre dagar hemma i veckan i stället för bara två? Har ni råd med en nattbarnflicka? Finns det någon annan som kan komma och passa barnen några timmar (på dagen eller natten) medan mamma tar igen sömn?

Efter den perioden, så är det förstås fortfarande jobbigare att ha två barn än ett, eftersom två barn måste ses efter så de inte springer bort, blir kidnappade eller drunknar... och i värsta fall får man två barn som gärna kryllar iväg åt var sitt håll. Två barn ska kläs på och av, bytas blöjor på/hjälpas på toa, bada, äta, det blir mer stök överlag. 

...men sedan någon gång när yngsta är runt tre år, så börjar det jämnas ut. Då blir det snarare så att barnen kan underhålla varandra, och inte måste sysselsättas av mor hela dagen (om de inte går på dagis). 

Generellt, så tycker jag dock att man SKA skaffa syskon. Jag är endabarn och har alltid saknat syskon. Det är otryggt att inte ha någon i barnens och sedan  tonåringarnas värld, som man är självklar för. Som man alltid har, som alltid är på ens sida. En kompis kan ju alltid svika och gå över till dom elaka barnen. Och få kompisförhållanden blir livslånga, vilket syskonförhållanden för det mesta blir. Jag vet själv att jag har klamrat mig fast vid både olämpliga män och olämpliga väninnor alldeles för länge, vilket jag nog inte skulle ha gjort om jag hade haft tryggheten i en syskonskara. "Nu har vi varit väninnor i 17 år, och det är det närmaste jag någonsin kommer att ha till en syster. Så därför får jag stå ut med att hon skvallrar och ljuger."

Jadu, det där med att man kan sova när barnet sover är ju dock beroende på barn. Jag sov enbart natt några få h med vårt barn eftersom barnet bara sov i knä i 6 mån.Förstår. Vi har försökt dela upp det så en leker eller går promenad och en gör annat, så man kan få lite tid själv att ringa en vän, prata med sina föräldrar, eller se till att maten lagas och sånt. 

Kan ju bero på hur lätt ens första var också? min första skrek nonstop till 3 månader (grav kolik). Extremt aktiv sen han lärde sig att gå. Sjukt jobbig. Men världens finaste. 

nr två var en ops mer eller mindre (första ivf trodde inte vi skulle få fler av oss själva). Sov typ dygnet runt. Försiktig och väldigt lätt att ha med. Har som hängt på bara. Ingen skillnad mot första då det jobbigaste var avklarat när nr två kom (2,5 år emellan)

Det jobbiga är från 0-1 barn, sen rullar det bara på. Givetvis kan situationer uppkoma när det hade varit enklare med 1 barn eller 12 år imellan barnen så det första barnet klarar dig själ. Men det är undantag 

Att ha bara ett barn är lättare och billigare.Men den största förändringen var från 0 barn till 1 barn .När man får andra barnet då är man mera erfaren och vet vad det handlar om.Småbarnsåren är intensiva med åren går fort.

Jag känner lite igen mig i dina vänner. Nu är det länge sen mina barn var små dock nu är de jobbiga tonåringar istället. Jag hade dock storheten att hålla tyst om hur bra jag tyckte de med ett barn hade det. Men vet att framförallt en familj vi umgicks jättemycket med klagade väldigt mycket på hur de inte fick sova, hur deras barn gjorde ditt och datt, hur de inte hann med allt, inte fick duscha ifred etc etc. Mitt huvud skrek då att de skulle förstå hur lyxigt de hade det och hur bra de hade det. Men trots detta ville jag inte vara utan mina två barn. Fördelarna för mig var och är många. Det handlar väl mest om att vissa saker är jobbiga och att man alltid jämför med hur andra har det? Skulle dock aldrig skaffa barn enbart för att skaffa syskon.